Modärna tider

Bröllopsmarschen

2012-02-11T00:47:00.000+01:00

Under den senare delen av 20-talet började Erich von Stroheim fjärma sig från sin vanliga persona som dekadent, ond centraleuropé som förleder sunda amerikaner på farliga vägar. Greed var förstås en vattendelare. När han gjorde The Wedding March 1928 vågade han t o m ge sig själv en sympatisk roll trots att handlingen är förlagd till den gamla skolans Wien med sina duellärrade adelsmän och obegripliga kungliga ceremonier.

Så, en hovet närstående adelsman blir förälskad i en enkel flicka av folket men tvingas av ekonomiska skäl gifta sig med dottern till en rik affärsman för att rädda sin skuldsatta familj. Det är hela handlingen.

Stroheim får därmed tillfälle att visa upp lyriska delar av den wienska kulturen: högtidliga religiöst/patriotiska militära ritualer i full regalia samt svärmerier i lummiga restaurangträdgårdar. Han själv som den förälskade adelsmannen blommar ut i ålderdomliga men rörande romantiska gester. Fay Wray är den enkla (och vidskepliga) flickan av folket som förälskar sig tillbaka och får visa upp lite hysteriska ansiktsuttryck som försmak av hennes scream queen-insatser i King Kong ett par år senare. Att hennes utsedda fästman är en supervulgo slaktare med vattenkamning och ett maniskt behov av att spotta på gatan gör hennes förtjusning i den värdige och melankoliske adelsmannen helt begriplig.

Filmens minnesvärda scener är två.
Dels scenen i början när flickan och hennes familj samt slaktaren och hans familj åser den militära och religiösa ceremoni där hon först uppmärksammar adelsmannen på sin häst. Den är nämligen filmad med åldrig färgteknik vilket var helt oväntat för min del och måste ha gjort ett oförglömligt intryck på den tidens publik. Det känns alltid mycket märkligt när man får se så gamla filmbilder i färg.

Dels den scen där Stroheim inte tvekar att visa upp de absolut grisigaste sidorna av ett överklassigt fylleslag. Orgie är ett alltför svagt ord; medelålders män från rikets "finaste" skikt hinkar skumpa direkt ur flaskan liggande på golvet medan hel- och halvprostituerade kvinnor i exotiska kostymer (en del svarta med chica slavkedjor runt kroppen) krälar över dem. Menat avskräckande officiellt förstås, men säkert också lite, lite kittlande inofficiellt. Det var sånt här som Hays Office och produktionskoden kom till för att stävja, tänker man.

Stroheim hade tänkt sig en mycket längre film av Balzacska proportioner men fick den som vanligt nerklippt mot sin vilja. Det vi kan se idag är ungefär hälften av den tänkta filmen. Det var inte långt till slutet för honom som storhetsvansinnig demonregissör.

Försummade kvinnor i Alperna

2012-01-25T22:34:00.010+01:00

En lucka i min stumfilms-utbildning är fortfarande dom s k alpfilmerna.
Men tills jag får tillfälle att se nån av dom så har jag i alla fall sett Erich von Stroheims första film som regissör, Blind Husbands från 1919.

Den är ett ok Hollywood-substitut. Mer alprelaterad parafernalia ser man sällan i en stumfilm.
Ett gift amerikanskt par kommer till Alperna på semester. Dom har varit gifta ett tag och den trevlige men lite tråkige äkta mannen har hunnit glömma det här med att man ska hålla den romantiska lågan glödande.
De tar in på ett pensionat fullproppat med hjorthorn, ölkrus och dirndl-klänningar. Mannen planerar sin trivsamma bergsbestigning och frun är uttråkad.

Enter von Stroheim i exotisk uniform och fäktningsärr med monokeln i högsta hugg som dashing och ond österrikisk löjtnant och sjuhäradsbetäckare. Han ser genast att här häckar en utländsk kvinna svältfödd på romantik och exotism, och utnyttjar situationen när hennes man är distraherad.

Stroheim hade ju sen första världskriget en väl inarbetad renommé som ond, dekadent centraleuropé i amerikansk film och var inte sen att utnyttja den i sin första egna film. Hans europeiska omoral får förstås sitt straff på slutet (fattas bara annat, i Hollywood!). Å andra sidan fungerade förstås bilden av det exotiska Centraleuropa som en romantisk magnet för den amerikanska filmpubliken. Alla fick vad dom ville ha: äktenskaplig moral - men först lite kittlande, romantisk nästan-otrohet i skuggan av de hisnande alperna.

Flickan med hattasken - en sovjetisk komedi om statsobligationer

2012-01-25T21:30:00.008+01:00

Jag har fortfarande inte sett så många ryska stumfilmer.
Mest Eisenstein förstås. Men undan för undan betar jag av dom.

I Sovjetunionen kunde man tydligen bli beordrad att göra film om vad som helst. Boris Barnet, som spelade kobojsaren i sin kollega Kulesjovs slapstick-komedi Mr West o s v, fick i uppdrag att göra en trevlig film om statsobligationer 1927.
Han gjorde Flickan med hattasken - en söt romantisk komedi med mycket slapstick, om statsobligationer. Fast bara lite statsobligationer så inte folk skulle bli uttråkade.

Den handlar om en flicka som bor en bit utanför Moskva och försörjer sig och sin far som modist. Hon åker regelbundet till stan för att sälja sina hattar till en butik. Resorna till och från stan följs med intresse av biljettförsäljaren på stationen som är djupt förälskad i henne, och lite nördig. Dock mycket stilig i sin uniform. Filmen börjar med en lång scen där han följer efter henne som en hund på väg till tåget och gör några publikfriande vurpor i snön på vägen. Snö är manna från himlen för slapstickmakare. Det snöiga landskapet i filmen, både i och utanför stan, är för övrigt mycket vackert filmat, och var en tröst att titta på under skämt-"vintern" som rådde tills nyligen.

På tåget stöter hon av en slump på en typiskt goofy student, snäll men slirig, som trampar ner med ena foten i hennes hattask. Efter en utskällning försvinner de åt varsitt håll. Men på romkom-manér kommer de två naturligtvis att stöta på varandra igen och igen inne i stan, och bli mindre och mindre irriterade på varandra för varje gång.

Det är en enkel men samtidigt vild handling som också involverar butiken som hon arbetar åt, det koleriska paret som äger den, en lägenhet uthyrd på falskkontrakt, och, förstås, ett obligationslotteri.

Den tydliga sovjetiska propagandan är närmast noll, men man kan skönja den i subtila antydningar. Det koleriska paret som äger hattbutiken har kristallkrona, äkta mattor och porslinsstatyetter i sin våning. Så beskrivs dom också som två giriga, patetiska gnällspikar. Representanter för l'ancien régime, helt enkelt. Den goofy studenten däremot, han är en hyvens grabb, lite slirig som sagt men utan tillgjorda manér. Han pluggar men använder också sina böcker att sova på om det kniper, och bär hederliga bonnakläder. Ett återkommande komiskt inslag är hur han kaxigt slänger av sig sina stora vantar som då gör en u-sväng och kommer tillbaka igen eftersom dom sitter fast i ärmarna à la bebisvantar. Hans slirighet är av den där superryska Karlsson på taket-typen som kan bli lite påfrestande i längden.

Man kan summera: romkom-statsobligationer 1-0. Myndigheterna fick väl så mycket som behövdes av det senare. Men flugig slapstick var också sovjetiskt.

Greed is good

2012-01-14T17:59:00.010+01:00

Den rubriken kunde jag ju inte missunna er.

Jag har alltså äntligen sett Greed (eller det som är kvar av den), Erich von Stroheims magnum opus från 1924, av vilken typ nio tiondelar hamnade på klipprumsgolvet mot von Stroheims uttryckliga vilja. Han lyckades aldrig riktigt bli kompatibel med idén om "kommersiell långfilmslängd". Dom som hann se hans egenklippta 10(!)-timmarsversion lär ha varit saliga. Men den klipptes undan för undan ner till dryga 2 timmar. Och det är vad som finns kvar idag.

Om 10-timmarsversionen skulle ha framstått som bättre idag är ju svårt att säga. En så lång film är svår att tänka sig överhuvudtaget.
Men det som är kvar är faktiskt fantastiskt. Man förstår att von Stroheim verkligen gjorde något helt nytt i Hollywood. Han ville inte göra samma glamorösa typ av film med samma glamorösa människor i glamorösa miljöer som Hollywood gjorde i sömnen och spottade ur sig. Han ville göra en film om riktiga människor utan smink i verkliga miljöer som inte var uppstädade och tillrättalagda för att det inte skulle bli för jobbigt. Han ville filmatisera en roman han hade läst, McTeage av Frank Norris som handlade om lägre medelklassliv i San Francisco vid sekelskiftet.

Filmen castades med okända skådespelare för att undvika stjärnfixering och spelades in på plats i San Francisco och Death Valley istället för i studio, något som var unheard of på den tiden.
Det finns egentligen inga riktigt sympatiska personer i filmen, något som fortfarande anses ligga en film i fatet om man följer nutida filmkritik.
Huvudpersonen, McTeage, är i grunden en godmodig man, men dum, och tenderar att följa sina sämre instinkter och vad man säger åt honom. Hans fästmö är först en aningslös familjeflicka och blir sedan en sjukligt snål neurotiker.

Hennes f d fästman, som bor i samma hus, är en förslagen och oljig beg bilhandlartyp, och hennes familj är ett gäng sjabbiga supersmåborgare. När hon och McTeage gifter sig, i hemmet, drar ett begravningståg samtidigt förbi utanför fönstret, som ett olycksbådande omen. Bröllopsmiddagen är en av de mest osmickrande och motbjudande middagsskildringar jag sett på film, med folk som trycker in käk i ansiktet som om det inte fanns nån morgondag. Smörgåsbordsscenen i Pensionat Paradiset är värdig i jämförelse.

Alla övermannas till slut av sin girighet, på olika sätt, och det slutar 100-procentigt illa. Filmen, och boken också kanske, ger en mycket mörk bild av mänskliga strävanden.

Det finns en bitterljuv scen i början av filmen, så mycket mer bitterljuv när man sett slutet, där den klumpige McTeage och hans lika klumpiga fästmö sitter på en smutsig vall nere vid havet och han spelar Närmare Gud till dig för henne på concertina innan regnet kommer (musikvalet framgår av textskylten innan).

Och här kommer musiken in. Visningen på Cinemateket ackompanjerades av Matti Bye och hans band med underbar nyskriven musik, melankolisk med banjo och drag av ålderdomlig americana, och när McTeage klämmer igång Närmare Gud till dig så gör även bandet det, i perfekt synk med concertinan.

Jag är glad att jag fått se det som är kvar av den här filmen, som även i sin stympade version helt klart är en milstolpe i världens filmhistoria.
Möjligheterna att se den är mycket få, den finns obegripligt nog inte utgiven på dvd, men gå till den här sidan och klicka på "vote now!" i högerspalten så kanske detta kan bli verklighet:
http://www.tcm.com/tcmdb/title/892/Greed/

Och för dom som bor i Stockholm: Tisdagar är von Stroheim-dagar på Cinemateket i januari. Missa inte.

God Jul och Gott Nytt År!

2011-12-24T15:50:00.000+01:00

Conrad är mystisk i Sverige och Julius Jaenzon visar familjebilder

2011-12-22T15:21:00.004+01:00

Ja, vintern i allmänhet och december i synnerhet är ju en lågsäsong för det modärna, så inläggen är få just nu.
Det var nästan tre veckor sedan jag var på Cinemateket och såg en stumfilm som jag länge hoppats få se. Nu skriver jag om den; december må vara omodärn men den är hektisk.

Ingmarsarvet från 1925 av Gustaf Molander var såvitt jag vet den första filmatiseringen av Selma Lagerlöfs Jerusalem men inte den sista. Det känns ibland som om svensk stumfilm och Lagerlöf var nåt sorts kommunicerande kärl, inte helt på det goda. Jag kan bli irriterad på att svensk stumfilm, hur bra den än var när den var bra, är så fruktansvärt förankrad vid litterära förlagor. Det gör den faktiskt onödigt litterär ibland, med långa otympliga textsjok på mellanskyltarna där bilderna borde få större berättarutrymme och större frihet. Gustaf Molander var en gedigen regissör men ingen stjärna som Sjöström eller Stiller.

Anledningen till att man ändå måste se filmen är att det är Conrad Veidts enda framträdande i svensk film. Och det vill man ju se.

Historien om utvandrarna från Dalarna som av en mystisk predikant lockas att ge sig av mot Jerusalem, based on a true story som det heter i Hollywood, utspelar sig i boken förstås på 1800-talet. I filmen är det väl nån typ av nutid, men det är inte alltför framträdande. Det syns ibland i kläddetaljer, framför allt i en återberättad scen från ett sjunkande fartyg. Jag antar att man satsade på en vag tidlöshet med en hel del dalaexotism som måste ha varit pittoresk och exotisk för den tidens stadspublik också.

Det fina är dock att Conrad Veidt, totalt apart med sin expressionistiska spelstil i jämförelse med den svenska "realistiska" skådespelarstilen, passar perfekt i rollen som den mystiska predikanten som dyker upp från ingenstans. Symptomatiskt nog dyker han upp under en helvetisk storm som får de skräckslagna byborna att tänka på Djävulen vilket visas med dubbelexponeringar av hemska varelser som far omkring utanför stugorna. Detta i sig är förstås ett tecken på att predikanten inte är någon vanlig människa. Han har ett övernaturligt skimmer över sig, ett extatiskt och samtidigt änglalikt sätt att uppträda, och lyckas elda en stor del av befolkningen med sin karisma och sina berättelser om Guds stad Jerusalem. Samtidigt framstår han alltmer som diabolisk eftersom han sår split i de familjer där några tror på hans ord och vill följa honom och andra anser att han är en charlatan och uppviglare. Det är till filmens (bokens?) fördel att man på slutet inte riktigt vet vilken av de båda uppfattningarna som är sann.
Alldeles oavsett är det en märklig upplevelse att se Veidt driva omkring med uppspärrade ögon bland timmerstugor och dalabonader i ett mycket svenskt landskap.

Därutöver gör Lars Hanson en av sina bästa roller här, tycker jag, som Ingmar, mannen som blivit bestulen på sitt arv och vars fästmö dras till predikantens visioner. Han är både rastlös, uppgiven, förtvivlad och rörande.

Efter filmen visades stjärnfotografen Julius Jaenzons hemmafilmer som han gjort under hela 20-talet, företrädesvis på hans familjs lantställe i skärgården. Filmsnuttarna liknade dom som blev betydligt vanligare några årtionden senare när folk skaffade sig super-8-kameror och började filma allt som rörde sig hemmavid. Det är ovanligt att se sådana intima hemmabilder från 20-talet och hur livet i sommarstugan var under den tiden. Genom årens lopp får man se hans barn leka, gunga och bada, bli äldre och äldre och kränga på sig allt större baddräkter. Barnmodet 1920-29 får man en särskild inblick i.

Om sen den äldre delen av publiken hade förstått att det inte är ok att prata hur mycket och hur högt som helst bara för att det inte är nån musik hade det varit ännu bättre. Vid ett tillfälle fick männen i övre medelåldern, som babblade lika högt som om dom satt hemma i soffan, en skarp tillsägelse från några ungdomar att vara tysta. Tror ni att dom lyssnade?

Valles liv som neo-stumfilm

2011-11-27T21:33:00.002+01:00

Hmm...kan detta vara nåt, möjligen?

Storstadsflickan

2011-11-27T00:12:00.010+01:00

Återigen skriver jag lite för sent men för en månad sen såg jag en film som jag tidigare bara vetat titeln på och inte mycket mer: City Girl av F W Murnau, gjord precis i skarven mellan stum- och ljudfilm 1929-30.

Den har blivit lite förbisedd gentemot de andra filmer han gjorde i Hollywood: Sunrise som jag tycker är överskattad, Tabu som jag inte sett, och 4 Devils (som också är rätt bortglömd).

City Girl visade sig vara en pärla.

En ung man från en gård i Minnesota far till storstan (Chicago) för att sälja sin hårt arbetande bondefaders vete till så fördelaktigt pris som möjligt på spannmålsbörsen. Han är en hårt hållen landsortspojk. I mellantiden går han till en diner där en flicka arbetar som hunsad servitris. Hon uppmärksammar honom genom hans lantliga sätt, och de börjar prata. Han avslöjar hur skärrad han är över den låga summa han fick för vetet och hon frågar honom hur det är på landet egentligen. ("Swede, huh?" frågar hon med ett leende när hon hör att han kommer från Minnesota.) Han kommer tillbaka fler gånger. Till slut missar han sitt tåg med vilje, går tillbaka en sista gång och frågar om hon skulle vilja gifta sig med honom och följa med honom hem. Hon svarar ja.

Sen följer ett slags Golgata-vandring när lantpojken kommer tillbaka till gården med alldeles för lite pengar på fickan och en mycket oväntad hustru (en servitris!). Den knotige faderspatriarken vet precis vad som hänt i storstan: 1/Han har försummat sitt uppdrag. 2/En opålitlig storstadsflicka har förvridit huvet på han. "En bra flicka gifter sig inte så lättvindigt" som farsgubben muttrar om jag inte minns fel.
De blir båda bemötta därefter och deras korta, sköra relation tar stryk. Kulmen är skördebärgningen när de råbarkade daglönarna kommer och behandlar henne som en potentiell hora från stan, och han i sin förtvivlan börjar fundera på om fadern haft rätt.

Jag ska inte avslöja hur det slutar, men jag hade en alldeles verklig klump i halsen.

Jag har skrivit tidigare om hur Fritz Lang är toppraffel-experten i tysk stumfilm och G W Pabst är sedeskildraren. Jag har tänkt på det tidigare, men nu är det klart: Den tredje i den tyska treenigheten, Murnau, är lyrikern. Det är ett svårt begrepp att definiera, men man känner igen det när man ser det.
Allra bäst illustreras det av en fantastisk sekvens precis när den unge mannen och hans nya hustru hoppat av tåget ute i ingenstans och börjar vandringen mot gården vid horisonten. De hoppar, snubblar och springer, fortfarande rusiga av förälskelse, genom den vajande veteåkern, och kameran följer dem tätt efter, tumlande genom naturen som verkar ett med deras sinnesstämning. Det är en av de vackraste bilder jag sett i stumfilm, tror jag. Och så bitterljuv senare när man vet vad som väntar dem när de kommer fram.

På papperet verkar det väl osannolikt att de två skulle falla för varandra så snabbt men filmen gör det hela trovärdigt. Han sitter på dinern, ovan vid miljön och rädd för sin fars reaktion när han kommer hem. Den ensamma servitrisen talar vänligt med honom till skillnad från alla de andra högfärdiga storstadsborna, intresserar sig för vem han är, och skiter i huruvida han sålt sitt vete för mycket eller lite pengar. Hon, som bor i ett skabbigt hyresrum i en anonym stad, jobbar som ett djur, blir hunsad av chefen och tafsad på av gästerna, blir plötsligt hövligt och vänligt bemött av honom som kommer som någon från en annan värld, en värld där folk känner och tar hand om varandra. Jag övertolkar förstås, men det är det som bra filmer får en att göra - övertolka.

Jag gillar ju stumfilmens inneboende stilisering i uttrycket, men också filmer som den här där allt känns fullständigt naturligt. Jag tänkte flera gånger medan jag såg den att detta skulle kunna vara en helt modern film. Ingenting känns förlegat, föråldrat eller krystat, trots den ålderdomliga miljön och mentaliteten. Som vänner till mig sa, som såg den samtidigt: Detta är lika levande och relevant den dag som idag är. Och så vackert.

Dada-musan som försvann i havet (eller gjorde han?)

2011-11-19T16:54:00.009+01:00

Det tog ett tag innan jag ens orkade börja på det här inlägget. Det finns alldeles för mycket att säga och berätta och jag skulle kunna hålla på i evighet.

Därför tar jag det kort.
Arthur Cravan är en av de konstigaste människor som funnits. Född 1887 som Fabian Lloyd i Schweiz (hans faster var Constance Lloyd, Oscar Wildes hustru (!)). Blir utkastad från sin skola efter att ha spöat en lärare. Reser kors och tvärs genom Europa därefter med huvudsakligen falska pass ställda i alla möjliga namn. Till slut fastnar han permanent för Arthur Cravan. I Paris ger han ut en dada-tidskrift vid namn Maintenant!, påstår att han är konstkritiker, boxas, ställer till med scener som att klä av sig naken på sina egna konstföreläsningar, skriver poesi, påstår att hans ingifte släkting Oscar Wilde fortfarande är i livet à la Elvis, förolämpar andra konstnärer, och drar till slut till New York för att slippa den franska militärtjänsten. Där träffar han poeten Mina Loy, de sticker till Mexico och gifter sig och bestämmer sig sen för att åka till Buenos Aires och slå sig ner där. Loy reser i förväg med en passagerarbåt eftersom pengarna inte räcker till dom båda, och Cravan ger sig av efter i en vanlig segelbåt.
Han syns aldrig till igen.

Puh.
Och då har jag ändå inte gått in på alla spekulationer om den mystiske mannen som lägger sig i under filminspelningen av Sierra Madres skatt, den likaledes mystiske författaren B Traven som dyker upp ungefär samtidigt som Cravan försvinner osv osv. The King is alive, typ.

Det intressanta med Cravan var ju att han blev känd genom att vara, genom att göra sig själv känd, alldeles oavsett boxningen, poesin och utgivandet av tidskrifter. Han var en av dom där som blir kända enbart som sig själva samtidigt som han ju hela livet(?) iscensatte och återuppfann sig själv, ungefär som vissa rockstjärnor. Dada-rörelsen och de tidiga surrealisterna i Paris var fascinerade av honom och verkar ha uppfattat honom som ett slags dada-konstverk i sig själv. Han var deras musa.

Anledningen till att jag tar upp honom är att Rick Geary, en serietecknare som jag gillar, har ritat en grafisk biografi över honom, tillsammans med Mike Richardson. Det är lite av Gearys specialitet; han har ritat fler biografier om kända/ökända personer. Albumet heter Cravan, och när man läser det får man en stark känsla av rubbad äventyrsserie, man tänker att Geary måste ha skarvat rejält, men allt är precis så konstigt som det låter.

Eftersom den här larger-than-life-storyn är alltför omfattande för ett sketet blogginlägg kan jag bara uppmana läsarna att läsa vidare på egen hand. Och läs Cravan av Rick Geary.

Sydneys undre värld, 20-talet

2011-11-05T01:33:00.005+01:00

Det var två veckor sen - det tar alltför lång tid ibland att följa upp det man har sett: This man refused to open his eyes på Fotografins hus.

Men det var en fin liten utställning. Sydneys lowlife på 20-talet ger en oväntad upplevelse av zeitgeist och personlig stil. Åtminstone om man som polisen i New South Wales, Australien väljer att tolka det där med hur ett mug shot ska tas på sitt sätt.

Istället för att göra den vanliga vändan med 'ett framifrån-två från vardera sidan' med ett kvastskaft i ryggen så tar man ett foto i helfigur och ett lite ospecificerat närmare och satsar på att försöka fånga individens personliga uttryck.
Och därmed lyckas man, helt osökt antar jag, komma dessa missanpassade olycksbarn inpå livet nästan mer än om man hade skickat dom till bröllopsfotografen.

Med en hjärtskärande intensitet stirrar på oss en osorterad blandning av tjuvar, narkotikahandlare, förfalskare och smågangstrar. En del ser toviga och sjaviga ut men speciellt kvinnorna har kläder som man skamset nog beundrar samtidigt som man betänker deras sunkiga livssituation.

Den märkligaste bildsviten föreställer en kvinna som i många år lyckades lura alla att hon var en man, gifta sig två gånger, och mörda sin första hustru. Hustru nummer två uppger i polisförhören att hon alltid undrade varför hennes man alltid var så fysiskt blyg. Hon misstänkte ingenting. De två fotona visar hennes man först under förhören i manskläder och senare på kvinnofängelset i kvinnokläder. Hon är på foto fullständigt trovärdig både som man och kvinna.

Bilderna på utställningen, och många fler, finns publicerade i två fotoböcker:
Crooks like us och City of shadows, båda sammanställda av Peter Doyle.

Halloween-special: Tyska spöken

2011-10-31T18:41:00.003+01:00

Nu är det Halloween-veckan. Ungefär som påskveckan fast roligare.
Och då kan man ju t ex titta på nåt kusligt och samtidigt modärnt.
Mitt val i år är Unheimliche Geschichten från 1919 av Richard Oswald den gamle räven, med vår favoritgoth Conrad Veidt i en av huvudrollerna, och i en annan Anita Berber som jag skrev om här.
Det är en ramhandling med Djävulen, Döden och en sköka i en bokhandel(?)som roar sig med att läsa hemska historier för varandra. Och det är dom fem kusliga delberättelserna.
För att spara tid kan man dessutom slå upp filmen på YouTube! Och det har jag gjort åt er!
Varsego.

Fridolf får ljud

2011-10-22T00:18:00.006+02:00

Det här borde jag förstås ha skrivit om när det begav sig, för tre veckor sen, men det kom en massa emellan. Så då får jag skriva lite om det nu.

Det finns olika bud när det gäller vad som är Sveriges första ljudfilm. Det beror på vad man menar: en film med partiellt ljud eller helt med ljud, en film inspelad i Sverige eller utomlands o s v. Konstgjorda Svensson från 1929 är i alla fall ett av buden.

Den visades på Cinemateket tillsammans med ett par tidiga pionjärexperiment med ljudfilm som var intressanta, men det var naturligtvis Svensson man var där för.

Den kompletterade bilden man redan hade av Fridolf Rhudin, hela Sveriges favoritkomiker vid den tiden, som en typisk bakslug bonnkomiker, tillika med ett publikfriande underbett. Värmländskan, felsägningarna och fnissandet som tillkommer i de senare ljudfilmerna gjorde väl sitt till. Jag kommer ihåg när jag såg honom i Falska miljonären tillsammans med Zarah Leander. Det var inte två världar som möttes; det var två solsystem. Zarah som vamp med VÄRLDENS djupaste urringning (nere vid naveln) och Fridolf som truligt fnissande buskiskrumelur som fått på sig civiliserade kläder. Dom kom ju båda från Värmland men likheterna slutade där om man säger så.

I Svensson är Fridolf en fritt kringsvävande uppfinnare av typen han från Sundbyberg i Lorry som plågar omvärlden och Patentverket med sina uppfinningar. Inledningsscenen från hans lägenhet nerlusad med långsökta uppfinningar typ en kratta med piggar som tvingar upp honom ur sängen på morgonen är rätt fin och för tankarna till vissa Buster Keaton-filmer, faktiskt.

Efter detta följer en handling med medvetna och omedvetna förväxlingar. Fridolf råkar göra militärtjänsten istället för en annan snubbe som vill hålla sig undan för att träffa en tjej han just lärt känna vilket leder till en hel del klassisk militärhumor i linje med "knäpp knappen, karl!!" och lustigheten i officerer av olika rang som tvingas resa sig för varandra ideligen samt delegering av uppgifter i en oändlig rundgång. Samt en söt flicka i officersmässen som Fridolf håller en oförglömlig banjoserenad för i en buske styrkt av en grammofonskiva som mycket tydligt spelar gitarrmusik. Och här får filmen förstås uppvisa lite ljudteknik.

På slutet får Fridolf-Svensson visa vad han går för med en uppfinningsmaskin med vilken han kan styra flygplan från marken som t o m den tidens publik måste ha haft svårt att köpa.

En pusselbit är lagd när det gäller att beta av tidig svensk ljudfilm (Sveriges The Jazz Singer om man så vill) men jag skulle nog snarare rekommendera För hennes skull i så fall. Då får man ljud till hela filmen, och dessutom Gösta Ekman som sjunger Isabell i satängsmoking. Och det är ju en annan sak om man säger så.

Utställningstips: Australiska mug shots

2011-10-09T23:18:00.002+02:00

Återkommer med rapport när jag sett den här.

Brideshead revisited revisited

2011-10-06T20:40:00.000+02:00

Av mindre seriösa skäl såg jag faktiskt den där filmversionen av Brideshead revisited som kom härom året. Den fick ju rätt ljumma recensioner, huvudsakligen för att den gick att jämföra med den legendariska, monumentalt hyllade tv-serien som jag för övrigt hade en notis om i bloggens barndom. Jag hade därmed inte så höga förväntningar.
Mycket riktigt uppfattade jag den initialt som stum och oinspirerad, lite tråkig. Något som rätt många recensenter klagade på var att en lång, vindlande handling som sträcker sig över många år kläms ihop på drygt två timmar. Det problemet har man ju å andra sidan alltid när man filmatiserar romaner med långa handlingar, så det är inget specifikt för den här filmen. Tv-serien som var oändligt lång hade all tid i världen att puttra på och uppvisa precis allt som beskrivs i boken.

Och ju mer jag funderade på det blev det självklart att filmen p g a tv-serien helt enkelt inte kan få en rättvis recension. Alla har sett serien och vördar den mer eller mindre. Hade serien inte funnits skulle filmen nog fått ett stabilt mellanbetyg - helt okej men inget mer.

Andra argument emot som jag läst är att filmen på vissa sätt ändrar i handlingen. Att handlingen skiljer sig något från tv-serien är helt klart. Boken kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte läst den. Detta är inte heller något speciellt för den här filmen; det är snarare regel än undantag att handlingen i en roman justeras vid en adaption. Snarare var tv-serien om jag förstått det rätt extrem i sin totala följsamhet gentemot romanen, ner till dess berömda voice over av Jeremy Irons, citat direkt från boken. Och voice over är jag generellt rätt skeptisk till på film. Om den fungerar kontrapunktiskt, motsäger bilden på något sätt, eller lägger något till bilden som inte framgår av den så fungerar den. Men jag har sett lika många exempel där voice over bara stryker under sådant som bilderna borde få säga själva. Voice over lyft direkt från en bok är ju egentligen litteratur i en film. Just sayin'.

Sen fanns det ju helt klart episoder från tv-serien som man önskar hade funnits med i filmen, för att dom är så fina. Som den jag talar om i notisen ovan med svartklubben, hororna, grönsaksståndet och fyllecellen. Oh, well...

Och precis som med tv-serien så börjar intresset halta betänkligt efter att Charles och Sebastian gått skilda vägar. Skillnaden är att det då bara är mindre än halva filmen kvar, inte två tredjedelar av serien.

En herre i frack

2011-09-27T15:55:00.001+02:00

En lång, lång väntan är över.
Jag har äntligen läst Carina Burmans biografi om Gösta Ekman, Djävulspakten - en bok som jag väntat febrigt på i väl två-tre år.
Som alltid vid vägs ände känner man sig lite tom efteråt. Det hör till; snart dyker det upp nåt nytt att se fram emot.

Det som understryker tomheten är att Burmans minutiöst researchade bok sannolikt är den sista biografin om Gösta Ekman. Mer än så här går förmodligen inte att vaska fram. Naturligtvis kan det komma andra böcker som fokuserar på specifika aspekter, hans betydelse för svensk teaters utveckling eller liknande. Men vad gäller breda, heltäckande biografier är nog detta den slutgiltiga.

Och det finns så många mysterier kvar. Huvudsakligen beror det på Gösta själv. Enligt boken hade han ett, låt oss säga, avslappnat förhållande till sanningen. Han var en frihjulande anekdotströare och citatmaskin vars anekdoter måste tas med typ ett grustag salt. Allt som inte går att belägga från annat håll är ytterst osäkert. Och samma är det ofta med det som andra berättar om honom. Han verkar på något vis ha varit vag i kanterna, ett väsen som folk antog eller gissade saker om snarare än visste.

Väsen är ett bra nyckelord. Det sätt som han beskrivs på av människor som känt eller träffat honom har ofta något överjordiskt över sig, som om han vore nån sorts älva som dykt upp bland människorna.
Burman återkommer ständigt till hans exceptionella skönhet, både hjälp och stjälp i karriären, svår att komma runt. Hon skriver vid något tillfälle att han vid mitten av 10-talet såg ut som om han kunde ha porträtterats av Dardel. Faktum är att han ju faktiskt blev det 1915. Porträttet finns med i första delen av Karl Asplunds monografi om Dardel från 1957, tyvärr återgivet i svartvitt.
Alla omständigheter som liksom kontrasterar mot denna skönhet finns också med: klass- och bildningskomplexet, den tilltagande excentriciteten, det tilltagande drogmissbruket, ångesten och nervositeten. Det kunde stundtals vara väldigt prövande att befinna sig i GE:s närhet, det är helt klart. Inte minst för hans familj.

Det är svårt att beskriva något som egentligen inte finns, teater. Den försvinner ju samtidigt som den blir till, så att säga. Att beskriva en teaterföreställning för någon som inte har sett den är nästan som att beskriva musik från tiden före notskriften. Det går inte. Och det var ju här som Gösta Ekman var en revolutionerande kraft. Alla som såg honom på en scen är fullständigt eniga på den punkten - han gjorde något nytt som ingen gjort tidigare. Vad är som sagt för evigt förflyktigat. Man kan gråta för mindre.

Det som finns kvar är ju filmen. Filmstjärnesidan av honom som var större än man fattar. Och som Burman påpekar var det ju så dom flesta redan på den tiden upplevde honom. Dom som fick chansen att se honom på scen var betydligt färre.

Det jag fascineras av är att han i princip gjorde allting man kan göra, gärna samtidigt. På scen spelade han flugiga tyska farser, Shakespeare-pjäser och modern experimentell dramatik. T o m operett. Trots att han inte kunde sjunga.
Och så gjorde han flugiga svenska filmkomedier och prestigefulla dramatiska filmer av Victor Sjöström och F W Murnau om vartannat. Och skrev en memoarbok 1928, Den tänkande August, full som en påse med häpnadsväckande skrönor från teaterlivet. Han lyckades på något sätt vara folklig och sofistikerad på samma gång.

Det finns fortfarande filmer med honom som jag inte sett. Och med lite extra uppmärksamhet kanske det blir möjligt i framtiden.

Dom upphottade amerikanska suffragetterna

2011-09-18T19:52:00.005+02:00

Om man är intresserad av den amerikanska kampen för kvinnlig rösträtt under första världskriget kan man möjligen se Iron Jawed Angels, en tv-film från 2004.

Jag visste inte så mycket om den så av den anledningen var det intressant att se, men det var en ganska misslyckad film annars.

Det är en sån där film där man försökt fixa nåt slags connection till samtiden genom att lägga anakronistisk popmusik på soundtracket istället för dåtida musik. Sånt funkar utmärkt ibland; Sofia Coppola gjorde det ju briljant i Marie Antoinette där det blev just en koppling till nutidens likheter med jetset-liv på 1700-talet.
Här däremot känns det bara skitnödigt.

Filmen påminner lite om senare tv-serier, som den om de engelska prerafaeliterna som visades på svensk tv i julas, Desperate Romantics, där man försökt föra den förflutna tiden närmare nutiden genom bl a modernare musik och en frank skildring av t ex sex. Det är, helt ärligt, en bra idé men samtidigt svårt att göra så att det fungerar, och här fungerar det som sagt dåligt.

Med det sagt så får man i alla fall veta en hel del om den amerikanska suffragettrörelsen som åtminstone jag inte visste.

Midnatt i Paris

2011-09-10T02:21:00.008+02:00

Den var jag ju tvungen att se. Jag anser ju i stort sett att Woody Allen inte gjort en bra film sen Kulregn över Broadway 1994 (den å andra sidan förtjänar ett inlägg när jag väl ser om den). Mycket få filmer därefter har verkat intressanta, och jag har därför bara sett ett par av vilka inga har gjort nåt större intryck.
Men när han gör en film om en kille som reser i tiden tillbaka till 20-talets Paris måste jag ju se den av rent knappologiska skäl.

Jag väntade mig inte att den skulle vara bra, och det var den inte heller. Den kändes i det stora hela som en parodi på en Woody Allen-film med en parodi på 20-talets Paris inuti den första parodin. En sorts kinesisk parodi-ask med andra ord.

Filmen börjar med förutsägbar Parisporr. Ett vykortssvep över Parisvyer som 90% av världens befolkning sett förut, antingen på vykort eller i andra filmer. Sen kommer Owen Wilson, filmens Woody-alter ego, dit med sin fästmö och fästmöns gnälliga föräldrar. Gil som alter-Woody heter här är en Hollywood-hack med lätt frustrerade drömmar om att skriva en konstnärlig roman samt om Paris som nåt sorts romantisk-bohemiskt Mecka det inte varit sen 50-talet senast. Det är redan från början obegripligt varför han och hans fästmö är ihop eftersom de inte verkar dela några gemensamma intressen eller ståndpunkter överhuvudtaget. Detta i sig är alltid ett tecken på en kass manuskonstruktion; saker är på ett visst sätt för att trigga intrigen vare sig det är trovärdigt eller ej. Allen får in några tasksparkar mot republikansk konservatism i porträttet av föräldrarna, vilket förvisso är sympatiskt, men i övrigt kan man sitta och säga "check" mest hela tiden: där är ögonblicket när Gil skulle kunna säga "I need a large polo mallet" à la Annie Hall, där är besserwissern han vill säga det till o s v. Man har sett situationerna och hört den generiska Woody Allen-konversationen många gånger förut. Allen upprepar sig själv.

När fästmön vill gå ut och dansa med sin gamla akademikerbekant (a k a besserwissern) så drar Gil på stan själv, och vid pass midnatt blir han till sin förvåning upplockad av en ålderstigen bil. När han stiger ur har han plötsligt kommit till sina drömmars Paris och minglar med gapande mun runt bland makarna Fitzgerald, en permanent packad Hemingway, en avmätt Cole Porter vid pianot och hemma hos Gertrude Stein som förstås får provläsa hans romanembryo. Samtliga är klippdockeklyschor. Personerna som man tänker sig dom i sina mest förutsägbara gestalter. Dessutom slänger man in en fiktiv musa till Picasso, med irriterande klysch-frisyr, som Gil naturligtvis kärar ner sig i.

Det finns ett riktigt bra inslag i filmen: Adrien Brody som Salvador Dalí. Där går filmen förbi klyschbilden och blir rent surrealistisk, passande nog. Gil står villrådig i en dörröppning, och plötsligt kommer en lång smal käpp in från vänster och petar på honom. Redan där förstår man på något sätt att detta bara kan vara Dalí som petar. Sannolikt valdes väl Brody åtminstone delvis på grundval av sin ytliga fysiska likhet med surrealismens mest bisarra omslagspojke. Men han gör ett bravurnummer av sin korta scen. Dalí sitter i en restauranghörna och har snöat in som en haschtomte på ordet "noshörning" som han helt enkelt inte kan släppa medan han gör en skiss av Gil (total fågelholk igen) och mässar teatraliskt på spanskaccentuerad engelska. Ett faktiskt helt och hållet trovärdigt porträtt av en så märklig person som Dalí som ju samtidigt existerade på riktigt även om man kan tvivla på det. Att det dessutom fanns en surrealistisk tidskrift i Paris vid den tiden som hette Noshörningen är förmodligen inte en slump. Just där och då lever filmen och blir nånting annat än en trött upprepning av Pariskonstnärsklyschor.

Annars är det här tyvärr 20-talets Paris så som Disney skulle ha beskrivit det. Ett filosofiskt resonemang på slutet om nostalgins återvändsgränd hjälper inte. Jag sidar ändå med fästmöns torra akademikervän som helt förkastar nostalgi i filmens inledning. Och det trots min oerhörda vurm för mellankrigstidens estetik. Det var inte bättre förr. Bara snyggare.

Fantom

2011-08-29T22:57:00.004+02:00

Dom kör F W Murnau-filmer på Cinemateket den närmaste tiden, och förra helgen såg jag om Fantom som jag såg förra gången det var Murnau-retrospektiv, drygt 10 år sen.

Mest är det en ganska stillsam historia om en menlös snubbe med statstjänstemannajobb som skriver på fritiden och drömmer om att bli poet. Han verkar för övrigt bo hemma hos sin mamma. En något dysfunktionell familj med en närmast katatonisk bror som går på konstskola (?) och en syster som ränner på danssalonger på kvällarna och är lössläppt. En dag blir han nästan överkörd av en underskön flicka med häst och vagn som sedan försvinner bort efter att hon hjälpt honom upp. Han blir handlöst förälskad i henne och kan inte tänka på något annat än att få kontakt med henne igen. Han tar till alla medel - något som leder till att han får sparken från sitt jobb och lurar sina vänner på pengar. Han är inte sig själv längre.

Filmen hintar vagt att flickan med vagnen i stor utsträckning är ett utslag av hans fantasi - titelns fantom så att säga. Ett spöke som (nästan) ruinerar hans liv. En flicka i staden som liknar hans drömsyn utnyttjar tillfället grovt vilket bl a annat leder till nämnda pengasvindleri.

Och det är den fantastiska aspekten av filmen som är, tja, fantastisk. Större delen beskriver bara karaktärernas dagliga liv ganska realistiskt, men huvudpersonens drömsyner bryter realismen. Bl a en syn där han ser flickan komma åkande över torget i sin vagn igen men nu som ett spöke som verkligen kör över honom. En scen som påminner rätt mycket om liknande scener i Victor Sjöströms Körkarlen som Murnau ju eventuellt kan ha sett.
Den scen som stannat i minnet från förra tittningen är en oerhört expressionistisk scen där poeten håller på att bli galen. Han rusar nerför gatan om natten och upplever att husen lutar sig över honom och smyger efter honom. Det har man fixat med trickfilmning som gör att husen verkligen lutar sig framåt och spetsiga svarta takskuggor förföljer honom på gatan!
Scenerna från systerns skörlevnad på diverse rökiga danshak är också coola, liksom poetens alltmer snurrande huvud när han dansar med flickan som utnyttjar situationen.

En något märklig och spretig film, men sevärd för dom fantastiska scenerna.

Deckaren som blev deckarförfattare

2011-08-18T22:22:00.008+02:00

Innan Dashiell Hammett blev författare till kriminalromaner så arbetade han som detektiv för Pinkerton's detektivbyrå. Sannolikt är han en av mycket få, kanske den enda, kriminalförfattare som faktiskt arbetat i den miljö de skriver om. Han sa själv att alla hans karaktärer var baserade på personer han känt eller hört talas om i yrket.

Detta faktum riffade Wim Wenders på när han gjorde filmen Hammett 1982.
I den är det sent 20-tal och Hammett bor i ett kyffe i San Francisco och försörjer sig på att skriva kriminallitteratur, samt missköter sin tuberkulos. En vän från förr söker upp honom och ber honom om hjälp med att hitta en kinesisk flicka som försvunnit. Hammett, som först är tveksam - han har lämnat detektivarbetet bakom sig, lovar till slut att göra ett försök men...forget it, Hammett, it's Chinatown.

Sedan blir filmen en av hans egna böcker kan man säga. Hårdkokt toppraffel - korrumperade män, fala kvinnor, gäckande skuggor i hatt, vilda jakter i Chinatown och hemliga uppgörelser nere i hamnen. Kom att tänka på att Riddarfalken från Malta, proto-noir, ju faktiskt utspelar sig i San Francisco vilket man inte tänker på. Den kom ut 1930, inte långt efter den tid som filmen utspelar sig. Dessutom dyker Elisha Cook Jr, som var med i filmen Riddarfalken från Malta, upp i en mindre roll som taxichaffis. En händelse som inte bara ser ut som en tanke utan är en. Vissa karaktärer i filmen påminner också väldigt tydligt om karaktärer i Riddarfalken för att ytterligare understryka.

Det är en melankolisk film med släpjazz på soundtracket och ett liksom suddigt San Fransisco som känns som en kulisstad, dock inte på något övertydligt sätt. Den känslan passar ganska bra och signalerar att vi faktiskt rör oss i en deckarromanintrig. Som är på riktigt. Den oklara gråzonen mellan verklighet och fiktion i Dashiell Hammetts liv.

Frågan är varför Wim Wenders, högtidlig jätteeuropeisk art-filmare, kände för att göra en halvbiografisk noir-deckare. Då glömmer man förstås att han ju faktiskt gjorde Den amerikanske vännen back in the days på 70-talet. En annan melankolisk thriller som bara genom titeln hintar om hans dragning till den amerikanska mystiken. Som noir-deckaren är en del av.

Mode utan midja

2011-08-14T19:55:00.005+02:00

Hej igen.

Under semestern gjorde jag ett besök i Malmö. Och då fick jag ju möjlighet att se utställningen om 20-talets mode som jag tipsade om här.

Det var en verkligt fin utställning.
När man först kom in såg den liten och intim ut, men öppnade sig snart i sal efter sal. Det fanns förstås montrar med klänningar, skor, hattar, baddräkter och accessoarer men inte bara. Man hade även försökt sätta kläderna i sitt historiska sammanhang genom att berätta om hur världen i stort såg ut på 20-talet, och illustrerade det med prylar från tiden, t ex en tidig dammsugare av märket Vampyr eller de nya behändiga kamerorna. Detta fungerade väldigt bra och är ovanligt när det gäller modeutställningar som brukar fokusera på kläderna utan alltför mycket kringhistoria.

I en monter hade man byggt upp en budoar så som den kunde ha sett ut vid tiden. Ni ser den här ovanför.

Enda minuset var väl att en del av montrarna hade svart bakgrund vilket gjorde att de svarta aftonklänningarna syntes onödigt dåligt.

Utställningen pågår tydligen till december 2012 så det finns gott om tid att se den om man befinner sig i krokarna.

Gone fishin'

2011-07-08T21:28:00.002+02:00

Salaligan - fortsättning följer

2011-07-08T21:16:00.003+02:00

Salaligan skrev jag ju om här.

Nu har P1 dragit igång en mysig liten sommarserie, Mord i svartvitt, med dramatiserade brottsfall i svensk historia.
Imorgon lördag 9:e juli går avsnitt 2 som handlar om Salaligan. Avsnittet sänds den irriterande tiden 9:31, men det kan naturligtvis avlyssnas på nätet i efterhand eller som podcast.

Nu tar jag semester några veckor - syns i augusti!

Swoon

2011-06-27T23:02:00.009+02:00

För en vecka sen såg jag om en film jag inte sett på 18 år.
Det är inte alltid filmer man såg för 18 år sen är lika bra när man ser om dom. Men den här var faktiskt det.

Det var Swoon av Tom Kalin från 1992, som jag alltså såg när den var alldeles ny.
Det är hans take på historien om Nathan Leopold och Richard Loeb, de två rikemanssönerna i Chicago som 1924 mördade en 14-årig pojke från hemkvarteren för att bevisa för varandra att de kunde begå det perfekta brottet.
Det kunde de inte. När de åkte fast p g a av några idiotiska missar, bl a ett par tappade glasögon av ovanlig modell, förfasades hela USA av deras likgiltiga inställning till sitt brott och brist på ånger. När det kom fram att de hade eller hade haft ett sexuellt förhållande blev avskyn om möjligt ännu större och mer homofobisk.
Alla ville se dem i elektriska stolen, och det enda som räddade dem var den legendariske försvarsadvokaten Clarence Darrow som lyckades få dem dömda till livstids fängelse istället, mot alla odds.

Historien har filmats förut. Hitchcocks Repet från 1948 var helt klart inspirerad av händelsen, fast fritt tolkad. Compulsion av Richard Fleischer från 1959 kommer lite närmare. Där är det den verkliga historien rakt av fast med alla namn ändrade. Darrow, under annat namn, spelas av Orson Welles. Jag har förstås sett båda.

Kalins film är, så vitt jag vet, den första där hela händelsen skildras med namns nämnande. När han gjorde den var det också möjligt att ta upp den sexuella aspekten. Kalin var en del av vågen i början av 90-talet som kallades New Queer Cinema, tillsammans med t ex Todd Haynes. Vad jag minns blev filmen lite kontroversiell i gay-kretsar för att den handlade om homosexuella karaktärer som inte kunde beskrivas som positiva eller sympatiska, något som fortfarande var lite känsligt i början av 90-talet.

Vad som slog mig när jag såg om den var att det var så här amerikansk independent-film såg ut. Jag säger såg eftersom sån här film egentligen inte finns längre. Svartvitt, lågbudget, arty fast på ett inbjudande sätt. Kalin gör väldigt mycket med liten budget, och utnyttjar att den är låg också på sätt och vis. Alla karaktärerna bär korrekta 20-talskläder, men masscener och exteriörscener utgörs ofta av journalfilmssnuttar från tiden, bl a sådana som rapporterar från själva fallet, vilket fungerar utmärkt. Han försöker inte dölja att man s a s ser kulisserna, utan visar dem med synliga kanter i bakgrunden. Dessutom bryter han med realismen ytterligare genom att slänga in enstaka anakronistiska detaljer i bild som t ex en fjärrkontroll. I en festscen spelas alla flickor av transvestiter i väldigt icketrovärdiga peruker.

Den kvinnliga dandyn

2011-06-24T00:01:00.009+02:00

Har just läst ut Att skjuta en dront, Boel Hackmans nya biografi om Harriet Löwenhjelm.

Harriet dog 1917 i tuberkulos, och hennes dikter på rim kan man säga är kvar i den gamla förmodärna världen. Hon kanske skulle ha utvecklats i modärnistisk riktning om hon fått leva; sånt är svårt att veta dock.

Men jag blev mycket fascinerad av människan Harriet när jag läste. Hon känns på något sätt som en kvinnlig Nils Dardel. Från överklassen precis som han, med självkänslan och självförtroendet som man får om man växer upp där. Och i hennes fall också en aning bördssnobbism. Men samtidigt en solitär som inte finner sig i att göra som alla andra eller det som förväntas av en. Precis som Dardel verkar hon ha funnit ett nöje i att épater les bourgeois och odla en tvetydig raljant humor. Hon var också precis som honom mån om sin klädsel och att göra ett intryck utöver det vanliga med den. Slutligen delar dom ett androgynt drag, båda var avgjort vackra och både män och kvinnor verkar ha dragits till dem. Harriet gillade att klä sig i maskulint anstrukna kläder, skrev många av sina dikter ur ett manligt jag-perspektiv, tycks ha varit något av en pojkflicka och förbryllade människor med sin undanglidande, mystiska stil. En kvinnlig dandy.

I boken finns en fantastisk bild av henne när hon står på en trappa iklädd kostym, samma som på den lilla bilden antar jag.

Erotisk besatthet i 20-talets Japan

2011-06-18T23:41:00.005+02:00

Har känt mig rätt lat och oengagerad gentemot bloggen den senaste tiden - därför har det inte blivit så många inlägg som det borde.
Men, medan jag funderar på dess vara eller inte vara kan jag i alla fall ge ett kortare boktips.

En bok som jag läste om i våras är Quicksand av Junichiro Tanizaki. Detta är dess titel på engelska; få av Tanizakis romaner finns översatta till svenska.

Tanizaki levde mellan 1886 och 1965 och blev känd för sina skildringar av familjelivets dynamik och det japanska samhällets förändringar med speciellt fokus på skruvad erotik och besatthet.

1928-1929 publicerades Quicksand som handlar om en ung gift kvinna som inleder ett kaotiskt förhållande med en annan kvinna hon träffat på sin konstkurs. Hon blir genom detta också indragen i denna kvinnas dysfunktionella familjeförhållanden, hennes man blir till slut varse deras relation till varandra, och ett märkligt ménage à trois uppstår med katastrofalt, jättejapanskt slut.

Utan att vara överdrivet modärn så är det en intressant roman om man vill få en bild av Japan så som det kunde vara i slutet på 20-talet - en brytningstid där som i resten av världen.

Historien filmades tydligen 1964 av Yasuzo Masumura; därifrån är bilden hämtad.

Ockulta gangstrar i Västmanland

2011-05-23T23:18:00.012+02:00

Det har varit ett riktigt Salaligan-år i år , så här långt.

Först, i januari nån gång, så körde Cinemateket en film vars existens jag inte kände till, Den magiska cirkeln från 1970. Den var intressant att se och väldigt tidstypisk med inzoomningar och öppet slut, men samtidigt lite halvhjärtad eftersom den var baserad på historien med Salaligan snarare än handlade om. Personerna hade andra namn än i verkligheten o s v.

Sen, framåt våren, läste jag romanen Fallet Thurneman av Arne Sandelin som tydligen kommer från Sala och har växt upp med skrönorna om ligan. Den bygger tätt på dokumenterade fakta som t ex förhörsprotokoll, men han målar också upp en tänkt bild av Thurnemans barndom och uppväxt och vad som s a s hände mellan raderna. Den är enkelt berättad men ganska suggestiv.
Och nu har jag just läst färdigt den senaste faktaboken om Salaligan (det finns några) skriven av Anders Sandelin, Arnes bror, Den magiska cirkeln. Den är så uttömmande att den ibland tenderar att bli lite småtråkig i sin detaljstudie, men samtidigt vill man ju veta så mycket som möjligt om alla aspekter av fallet.

Och vilka/vad var då Salaligan?
En tafflig svensk gangsterliga? Ja och nej.
Dom var så mycket mer. Och märkligare. Bizarrare t o m. Det är det minsta man kan säga.
Det var en löst sammansatt grupp på ca fem personer som mördade lika många personer i trakterna kring Sala mellan 1930 och 1936 då dom åkte fast. Pressen döpte dom till Salaligan. Själva kallade dom sig Den Magiska Cirkeln.

Att mörda folk för pengar var nämligen bara en del av deras verksamhet. Medlemmarna var vanliga snubbar med arbetarklassjobb. Men de leddes av Sigvard Thurneman, en socialt knepig foliehatt med klart psykopatiska drag, vilket brukar förklara hur han kunde få relativt välanpassade typer att medverka till ganska brutala våldsbrott.

Thurneman påstod att han av en mystisk dansk magiker hade blivit invigd i en ockult förening, Den Magiska Cirkeln, som styrdes från Danmark och vars svenske ledare han var. De sysslade med yoga och hypnos och lärde ut att döden inte var slutet; människosjälen levde vidare i en annan kropp. Thurneman menade att detta rättfärdigade mord eftersom själen inte kom till skada. Han höll seanser där han hypnotiserade de andra medlemmarna, och berusade sig regelbundet genom att inandas bolmörtsrök. Pengarna dom fick ihop skulle gå till rörelsen. I förhör med polis och rättspsykiatri sade Thurneman också att han kände en personlig njutning när han dödade människor. Ett rykte spreds att det tagna namnet Thurneman var menat som ett anagram för "Manhunter". Anders Sandelin avfärdar dock detta som just ett rykte. Nästan synd att det inte var sant. Pressen förundrades över hur denne man, som gjorde ett sånt mesigt intryck, kunde vara i stånd till sådana gärningar. Hans familj beskrev honom som snäll och menlös, de flesta som träffat honom beskrev honom som tyst, försagd och tillbakadragen. På bilderna från utredningen ser man en spetigt byggd man med sluttande axlar och flyende haka, ofta med en lite hopsjunken kroppshållning. Hans ögon är glasartade och samtidigt obehagligt genomborrande.

Dom var helt klart influerade av tidens gangsterfilmer som gick på bio när dom stal bilar och bytte ut nummerskyltarna, gömde vapen och stöldgods i skogen, och smidde planer på att spränga Stockholms centralstation i luften i samband med ett bankrån.
De båda böckerna av bröderna Sandelin beskriver samtidigt ingående det Sverige som ligan faktiskt rörde sig i - ett grått, småfattigt småstads-Sverige djupt märkt av den internationella depressionen.

Detta är förstås det mest besynnerliga rättsfallet i svensk rättshistoria så långt, vad jag kan komma på.
Och jag hoppas fortfarande att nån ska få idén att göra en film om hela historien, igen, men nu närmare verkligheten än den från 1970. Salaligan är tillräckligt märklig för två filmer.

Brasiliansk avantgarde-stumfilm och mer Dietrich

2011-05-14T23:27:00.008+02:00

Cinemateket är över för i vår.

Först såg jag ytterligare en Dietrich/von Sternberg-produktion, Dishonored eller X27 på svenska. Inte så känd och inte en av dom bättre.

En spionhistoria från första världskriget med Dietrich som callgirl engagerad av Österrike som spion bland ryssarna. Hon inleder en affär med den ryske undercover-spionen som hon sänts ut att bevaka. Allt känns fullständigt osannolikt, både själva intrigen och affären eftersom snubben som spelar den ryske spionen är en flinande idiot som, öh, inte riktigt kan matcha Dietrichs utstrålning.

Men det finns ett par fina scener. En är den där hon befinner sig på ryskt territorium undercover i rollen som tjänsteflicka på värdshuset där de ryska officerarna håller hov. Hon genomgår plötsligt en fullständig förändring - från den välkända Dietrich-personan med självsäkert kroppsspråk, husky röst och ett ton make up till renskrubbat ansikte, bonnflickekläder och ett sånt där fnissigt, oskuldsfullt sätt att röra sig. Påminner lite om den förvandling hon genomgick i The Scarlet Empress. Serietidningsartat men samtidigt imponerande; hon kunde göra mer än det hon oftast fick göra.
En annan är slutscenen där hon (SPOILER!) står inför exekutionsplutonen och blir erbjuden den svarta ögonbindeln av den unge, påtagligt berörde, soldaten. Hon fnyser åt ögonbindeln, tar istället tygtrasan och torkar av pojkens tårdränkta ansikte innan hon ger den tillbaka. Go, Marlene!

Den verkliga uppenbarelsen var istället den andra filmen jag såg, Limite gjord i Brasilien 1931.
Jag har sett mycket få brasilianska filmer tidigare, absolut inga stumfilmer, och att det fanns avantgarde-stumfilmer i Brasilien hade jag naivt nog inte trott.
Det är ett slags hypnotisk bildberättelse nästan helt utan text om hur tre personer av olika skäl flyr från civilisationen och plötsligt befinner sig i en roddbåt som driver vind för våg. Den är oerhört svår att beskriva, men påminner rätt mycket om experimentellt lagd fransk stumfilm, dels surrealistiska filmer och dels filmerna som gjordes av de s k impressionisterna, t ex Jean Epstein och Germaine Dulac. Framför allt de återkommande bilderna av rinnande vatten och närbilder på kroppsliga detaljer påminner om dom. Det är väl troligt att en konstnärlig filmare i Brasilien ca 1930 hade sett en del sånt.

Tyvärr hade jag sviterna av krogbesöket kvällen innan kvar i kroppen och skulle gärna ha varit lite piggare när jag såg den. Jag undrar om man någonsin får chansen att se en sån film igen.

Marocko och flickan i frack

2011-05-04T20:42:00.009+02:00

Det var en vecka sedan jag såg Marocko, men jag har inte riktigt hunnit skriva förrän nu.

Marocko är en sån där melankolisk Interzone-plats dit folk åker för att glömma och glömmas. (Varför är det alltid så med Nordafrika? Tänk Burroughs, tänk Casablanca. Ja, det är klart, Casablanca fanns det ju en anledning till, men i alla fall.)

Tre personer sammanstrålar - Adolphe Menjous franske lebeman på väg till sitt luxuösa palats, Gary Cooper som tuffsig främlingslegionär och sjuhäradsbetäckare, och så förstås Marlene som mystisk varietésångerska med massor av förflutet.

Filmen öppnar med hennes berömda sångnummer på den sjabbiga tredje klassens sylta där hon släntrar in på scenen iklädd frack och hög hatt, sjunger en fransk sång, tar hela publiken med storm och avslutar med att kyssa en kvinna på munnen. I publiken sitter såväl Menjou som Cooper och båda blir förtjusta och börjar uppvakta henne. Hon blir rörd över den franske miljonärens vänlighet, hon är inte van vid det, men hon blir förälskad i legionären. Han har dock tidigare vänstrat med en officers hustru och nu hinner ödet ifatt honom, och han blir tvångskommenderad till ett farligt uppdrag i öknen. Han funderar på att desertera och rymma till Europa med Dietrich, men struntar i det när han märker att han har Menjou som rival och ger sig ut i öknen. Dietrich accepterar Menjous giftermålsanbud men kan inte glömma Cooper. Och nu har jag inte avslöjat alltför mycket.

Vilken film! Dietrich är magnifik. Hon är desillusionerad, med sorgsen humor och stor kraft. Hon har sett allt, upplevt allt, alltför många kassa män, och har inga naiva drömmar. Hennes kroppsspråk i varietéscenen är så fint androgynt, ner i minsta slängig rörelse och sättet att hålla sin cigarett. Cooper är inte mycket sämre. Han är en slarver som liksom hon försöker glömma allt han varit med om, oklart vad, men kan inte riktigt dölja att Dietrich ger honom hopp om en framtid fast han försöker. Dessutom driver han omkring med blomman som han fått av Dietrich bakom örat, vilket klär hans legionärsuniform. Deras samspel med menande, ironiska, trötta blickar och dito kroppsspråk är perfekt.
Det är också tydligt att filmen är från före implementeringen av Hays-koden. Några få år senare skulle man nog inte ha kunnat hinta så uppenbart om Coopers runtliggande bland officershustrur och arabiska prostituerade. Kanske inte heller låta Dietrich kyssa en kvinna på mun.

Tidiga ljudfilmer brukar vara statiska och pratiga, men von Sternberg fortsätter att berätta med bilder, ljus och stämning snarare än med dialog. Många scener är nästan ordlösa - bara människor som ser på varandra eller förbi i dunklet. Det finns en scen hemma i Dietrichs hyresrum där hon förklarar för Cooper att även kvinnor har en främlingslegion dit dom kommer för att fly det som varit. Skillnaden är att den saknar uniformer och flaggor. Men kvinnornas legion är lika modig.
Det är en av de bästa filmscener jag sett tror jag.

Mode utan midja

2011-04-25T23:10:00.002+02:00

Tydligen pågår något intressant i vår södra storstad - en utställning om 20-talets kvinnomode satt i sitt historiska och kulturella sammanhang.
Jag fick tipset genom min vän och bloggkollegas blogg.

Man kan läsa mer om utställningen på Malmö Museers hemsida samt på den vidhängande bloggen!

Tyvärr befinner jag mig för närvarande långt från Malmö, men för er som inte gör det är det här ett hett tips.

Shanghai Express

2011-04-22T04:07:00.006+02:00

Äntligen har jag sett Shanghaiexpressen.
Förra gången jag hade chans att se den, för ca 10 år sen, bodde jag i Uppsala, var en fattig student och var tvungen att ransonera mina besök på Cinemateket, även när det gällde Marlene Dietrich-filmer.

Den gjorde uppriktigt sagt inget omvälvande intryck.
Det är en exotisk bild av Kina, helt uppbyggd i studio, som försöker fånga Kina i inbördeskrigets klor, förmodligen med många statister som aldrig besökt sina förfäders land. Marlene är en kvinna av värld (d v s lyxprostituerad) som blivit en legend av nåt slag längs den kinesiska kusten som "Shanghai Lily". Hon hamnar av en slump på samma tåg som den engelske officer som hon för flera år sedan haft en kärleksaffär med, och de ses nu igen mitt i krigets tumult.

Sternbergs fantastiska värld av skuggor, dimma och mystiskt nedhängande jalusier och draperier känns igen från andra filmer. Likaså Marlenes sorglösa kvinna som tar sig fram från dag till dag och glömmer det som varit. Clive Brook stolpar omkring och är brittisk, döljande sin hjärtesorg bakom en stel brittisk överläpp så gott han kan. Runt omkring dom på tåget rör sig en massa utlänningar som har det gemensamt att dom är just utlänningar främmande för Kina - en snörpig brittisk dam, en fatalistisk amerikan besatt av vadslagning, en tysk med hypokondri, en fransk officer som blivit utkastad ur armén, och en mystisk halvkines spelad av ingen mindre än Warner Oland, även känd som Verner Öhlund bördig från Bjurholms socken i Västerbotten. Hur han fick sig en karriär i Hollywood som den kinesiske detektiven Charlie Chan är värt några böcker, antar jag. Sannolikt var det p g a detta som han fick rollen som shady revolutionär i Shanghaiexpressen.

Shanghai Lily reser tillsammans med en väninna i den ljusskygga lyxprostituerade branschen spelad av Anna May Wong. Detta är den första film jag sett med henne. Hon var den första amerikanska filmstjärnan av asiatisk härkomst och var under sin karriär frustrerad över att ständigt få spela mystiska, exotiska kinesiska kvinnor som i Shanghaiexpressen trots att hon var amerikanska, om än med kinesiska föräldrar.
I filmens handling är hon, trots Marlenes huvudrollsstatus, den karaktär som begår den mest radikala och hjältemodiga handlingen, som inte bara räddar Marlene och hennes engelske älskare utan även ändrar förloppet i just denna händelse i inbördeskriget. Detta går okommenterat förbi i filmens handling förstås.

Jag hoppas jag får tillfälle att se henne i fler filmer.

Hon med Det

2011-04-09T11:21:00.005+02:00

Jaha, då har man äntligen sett en Clara Bow-stumfilm då. Och dessutom hennes mest kända, It från 1927. Tidigare har jag bara sett hennes första ljudfilm, The Wild Party, som jag skriver om här.

Det är en smålarvig film om en expedit på ett varuhus som bestämmer sig för att charma chefen. Han är halvförlovad med en tråkig societetskvinna, så en massa förvecklingar måste till för att hon ska få honom, bl a involverande ett besök på Coney Islands nöjesfält och en tur med en yacht.

Clara Bow har definitivt Det. Hennes chef däremot är kraftigt okarismatisk vilket gör det något osannolikt att hon omedelbart skulle falla för honom vid första ögonkastet som filmen påstår. Bow har inte bara skönhet och utstrålning - hennes karaktär är dessutom väldigt framfusig och handlingskraftig. Detta var tydligen en del av hennes ständiga persona på film, det som gjorde henne till en stjärna. Hon symboliserade den nya tidens unga kvinnor som inte skrapade med foten eller väntade snällt. I en scen tar hon på sig moderskapet för sin rumskompis barn för att rädda barnet från soc-tanterna, vilket plötsligt ställer henne i en ljusskygg dager på arbetsplatsen såsom ogift mor. Chefen, som tidigare känt sig lite charmad, börjar plötsligt betrakta henne som en potentiell hora - vilket å andra sidan inte hindrar honom från att vilja träffa henne, bara från att vilja gifta sig med henne. Detta måste förstås klaras upp innan slutet.

Elinor Glyn som skrev skandalsuccéboken It, ständigt refererad till i filmen, spelar sig själv i en scen på Ritz där hon kortfattat förklarar sin Det-definition för filmens karaktärer. Det är ju ett annorlunda inslag.

I scenen med barnet och soc-tanterna förekommer en snokande reporter som snabbt slinker iväg. Det är en väldigt, väldigt ung Gary Cooper som är så ung att jag överhuvudtaget inte kände igen honom utan lokaliserade honom först i eftertexterna.

Marlene!

2011-03-30T22:04:00.007+02:00

I april visas Marlene Dietrich-filmer på Cinemateket. Nu kan jag äntligen se dom där jag missade förra gången, för ca 10 år sen. Då var det Sternberg-retrospektiv, nu visas dom filmer Dietrich gjorde med von Sternberg. I stort sett samma repertoar alltså.

Ska jag rekommendera nåt av det jag såg förra gången så kommer Blå ängeln redan nu på fredag den 1 april och sen den 4 april. Inte mycket man behöver säga om den antar jag. Dietrich sjunger Falling in love again (fast på tyska förstås) med chapeau-claquen på sned och förvrider huvet på försagd engelsklärare. Klassiker.

Och sen, på en bizarrare not, Blonda Venus den 6 och 9 april. Ett slags rise-and-fall-and-rise-historia för Dietrichs karaktär. Har man inte sett Marlene sjunga Hot Voodoo iklädd gorillakostym så är det dags. Kabaretsångerska på rymmen i blond afroperuk med två gigantiska pilar igenom. Och det är bara början. Jag tycker mig även minnas att hon bär vit smoking i nån scen.
Cary Grant är med också, för dom som är intresserade.

Själv ska jag framför allt se Marocko och Shanghaiexpressen som jag missade förra gången. Mer om dom.

Jag kan också rekommendera The Scarlet Empress den 29 april och 1 maj. Ingen modärn film förvisso, men det kan vara den ultimata hämndfilmen.

Sarah Moons modärna ådra

2011-03-28T22:33:00.010+02:00

Jag var på Fotografiska nyligen och såg utställningen med Sarah Moons bilder. Off topic för den här bloggen egentligen. Men jag kunde inte undgå att lägga märke till hur många av hennes modefoton som hade en distinkt modärn känsla för feeling - som om hon sett en hel del glamour- och avant garde-foto från säg sent 20-tal. Och det är ju långt ifrån omöjligt.
Se här:

Hon fotade ju för Biba i början av 70-talet, en affär som var känd för att omtolka glammig 30-talsestetik. Och detta är ett foto för Cacharel som också har en omisskännlig 20-talslukt:

En väldigt fin utställning överlag.

Matroser och pantrar

2011-03-20T13:28:00.004+01:00

Man får täta tillfällen att studera den svenska modernismen just nu. I höstas var det Einar Jolin på Liljevalchs, och nu är det GAN, även känd som Gösta Adrian-Nilsson, på Waldemarsudde.

Det är intressant att jämföra dom två. Som jag återberättade i mitt inlägg om Jolin menade ju curatorerna att han småfuskade lite med olika modernistiska stilar som han aldrig riktigt var bekväm med för att sen settle down med en, enligt min mening, mjäkig och tråkig realistisk stil.

Det gjorde på sätt och vis GAN också. Det vill säga plockade upp och experimenterade med olika nya stilar han stötte på under 10- och 20-talen. Skillnaden var att han inte som Jolin provade för att sen skita i alltihop. Istället kastade han sig entusiastiskt in i allt han hittade, blandade vilt, och kom ut med en alldeles egen stil som innehåller vitt skilda stildrag från futurismen, expressionismen och kubismen. Till skillnad från Jolin gjorde han det till sitt. Den här blandningen är särskilt tydlig i hans målningar från det sena 10-talet.
En annan grej som skiljer ut honom från andra svenska konstnärer från den här tiden var att han inte som de flesta andra stack till Paris, utan till Berlin. Det innebar att han exponerades för bitvis andra stilar än säg Grünewald, Hjertén och Dardel. Inte Matisses färgexperiment, utan dom dynamiska expressionisterna på galleriet Der Sturm. Det finns inget franskt harmoniskt lugn i bilderna utan bara blixtar, explosioner, rörelse.

Han och Dardel har det gemensamt att dom båda prövade en uppsjö stilar men uppfann var sin egen stil som gjorde dom till solitärer i den svenska konsten, även om dom inte påminner om varandra alls stilmässigt.

På utställningen finns också några collage som GAN gjorde under perioden i början på 20-talet när han var influerad av Max Ernst och dada-collagen. Det är märkligt att se såna där typiska dada-collage med tidningsklipp, fotofragment samt ord/meningar skrivna i marginalen där orden är på svenska. Det är då det blir tydligt på riktigt hur få i Sverige som var influerade av den tyska konstscenen. Det var nästan bara GAN.

Och så var det matroserna och pantrarna. Jag har aldrig sett så mycket matroser. Dom var uppenbart GANs sexuella fetisch of choice. Ibland måste man kisa ett tag för att se dom. I virrvarret av diagonaler och ljusblixtar framträder ett huvud i matrosmössa, ett ben och delar av en överkropp. I andra målningar är dom mycket framträdande, alltid kubistiskt kantiga och muskulösa. I konsten blir det tydligare än på andra ställen vilka som inte är heterosexuella. I en målning jämförs tre matroser med tre pantrar som vädrar i luften. Pantrarna är förstås en passning till GANs stora idol Oscar Wilde som ju kallade umgänget med prostituerade män "feasting with panthers". I ett litet rum finns karikatyren av Wilde som GAN gjorde i sin ungdom när han fortfarande var symbolist, och ett förtjusande fotografi av en ung GAN i Wilde-influerad dandy-kostym.

Stumfilmsfestival igen

2011-03-06T11:05:00.000+01:00

Det var stumfilmsmaraton på Cinemateket igen. En av dom där gångerna då man nästan måste bosätta sig på Filmhuset.
Jag såg inte allt förstås, utan blev tvungen att prioritera.
Först såg jag om Klostret i Sendomir av Victor Sjöström som jag inte sett på länge. En dyster och goth historia från 1600-talets Polen som alltså inte har någon modärnistisk betydelse. Men Tora Teje glänste i den ena huvudrollen.

Dom två andra filmerna jag såg var höjdpunkten på helgen.
Först Mälarpirater av Gustaf Molander från 1923. Efter Sigfrid Siwerts roman som jag inte läst. Textskyltarna var som så ofta tagna rakt av från boktexten. Dom var fulla av tidens flugiga slang och Anderssonskans Kalle-vibbar. En i sig underhållande tidsmarkör.
Historien är ett sånt där typiskt barnäventyr. Tre pojkar i ett litet skärgårdssamhälle snor en segelbåt och tillbringar en obestämd tid kajkande i skärgården, där dom grälar, stjäl höns och i allmänhet försöker hålla sig undan från dom vuxna. Inne i samhället tror man att dom drunknat. I längden blir det förstås ohållbart att gömma sig, och historien får en lycklig upplösning som är rätt mycket barnslig wishful thinking. Huruvida boken skrevs för barn vet jag inte.

Sotarns pojke som initierar det hela är en rackarunge av Karlsson på taket-typ som står för de flesta av slang-excesserna. Den minste pojken är ca 11 år, och hans storebror, i gymnasiståldern, spelas av en bedårande Einar Hansson. Godsägaren som tar dom under sina vingar på sitt eget sätt har en söt dotter som spelas av en jätteung Inga Tidblad. Hon har för övrigt en ganska aktiv roll - är inte alls någon blyg viol som måste räddas hela tiden, utan drar sig inte för att utforska den mystiska båten med de tre rymlingarna, och klättra in genom några fönster om det blir nödvändigt.

Filmen har rätt många fantasifulla drömscener, bl a en där rackarpojken drömmer mardrömmar om att sitta fast i en gigantisk hummertina på havets botten, och en underbar där någon av pojkarna tänker sig vad som kommer att hända dom om dom åker fast: en rättegångssal där dom vuxna omkring dom uppträder som domare och nämndemän och dom själva har fått på sig randiga fångdräkter och blivit institutionsklippta. Hela scenen är medvetet stiliserad (väldigt ovanligt) och dom tre fångarna är i mindre skala än domstolsfolket som för att markera deras underläge.

På det hela taget - en fantastisk äventyrsfilm som inte bara är för barn.

Sen blev det en stumfilm till, Karusellen från 1923 av Dimitri Buchowetzki.
Det är en märklig film såtillvida att den gjordes med svenska pengar och Julius Jaenzon som fotograf, men den spelades in i Tyskland med enbart tyska skådespelare förutom norska Aud Egede Nissen i en av huvudrollerna. Regissören kom från Ukraina. Tydligen var den tänkt som ett experiment. Man ville pröva en samproduktion som handlade om det samtida kosmopolitiska livet som omväxling från alla de svenska filmer tidigare som byggt på litteratur och handlat om det specifikt svenska med landsbygden och naturen som bakgrund. Enligt Jan Olsson som inledde visningen ledde filmens översvallande recensioner till att svensk film därefter tog en ny riktning - från det specifikt svenska till det mer kontinentala.

Och den kändes verkligen som en tysk film. Den handlar om ett lyckligt äktenskap mellan en f d cirkusartist och hans fru som slås i spillror när frun av en slump träffar en ny man. Sedan följer filmen deras respektive irrvägar tills de hittar tillbaka till varann på slutet. Däremellan får man se suggestiva scener från något som jag tror ska föreställa Paris eftersom alla i filmen har franska namn. Nattklubben "La guillotine" där gästerna hämtas upp av en hiss där hisspojken är klädd som bödel. Dueller i gryningen mellan utlevda män i monokel. En sjabbig cirkus där mannens son lämnas vind för våg bland hårda kvinnor som kedjeröker och spelar kort. Just scenen i cirkusens matsal är som en målning av Otto Dix - en sunkig lokal där luggslitna människor äter soppa och röker lite håglöst medan andra knytnävslåss så att stolar och ölglas flyger och de kringstående skrattar rått. Ännu mer så då en stenhård cirkusryttare (tror jag eftersom hon har ridpiska) spelas av Rosa Valetti som känns igen från Fritz Langs M där hon står bakom disken på syltan där den undre världen häckar.
Atmosfären rätt igenom filmen är rå och desillusionerad på ett sätt som den aldrig riktigt är i vanliga svenska stumfilmer.

EDIT: Flyttar datumet på inlägget. Kom just på att det hamnade på februari trots att jag skrev det färdigt helgen efter p g a sjukdom.

Isadora

2011-02-23T21:47:00.005+01:00

Isadora Duncan var väl inte så väldigt modärn egentligen. Hennes främsta inspirationskälla var ju antiken med sina löst sittande kläder som utgjorde förebild för de danskläder hon lanserade. Men - trots allt var hon före sin tid eftersom hon lät bli att bära korsett för att kunna röra sig friare, och dansade i så tunna och avslöjande kläder att det ansågs oanständigt av somliga. Hon förebådade 20-talets nya stil för kvinnor: ledigare kläder, en vurm för aktivitet och rörelse, samt ett nytt intresse för antikens estetik.
Dansmuseet har visat en utställning om henne och hennes danselever sen en tid för jul, och jag gick och såg den i söndags. Samlingen av bilder och dräkter kom från Anna Duncan, en av hennes elever/adoptivdöttrar som ingick i hennes danstrupp "Isadorables" som turnerade jorden runt under 10- och 20-talen.
Skyltarna som ackompanjerade bilderna var märkligt hafsiga och felstavade, men det gjorde inte så mycket eftersom bildmaterialet var mycket vackert.

Bortsett från alla dansbilderna fanns det också en mer otippad bildkavalkad - över de kända lesbiska kvinnor i Paris som Isadora umgicks med, hade som mecenater, och ibland också hade förhållanden med. Det var ett internationellt sällskap där jag kände igen ganska många men inte alla.
Det gjordes en film om henne 1968, Isadora, som jag sett och tyckte var lite småtråkig. Vilket är märkligt med tanke på hur filmiskt tacksamt hennes dramatiska liv faktiskt var.
Det slutade med en riktig antiklimax 1927 när hennes halsduk fastnade i ett rullande bilhjul så att hennes nacke knäcktes.

Sovjetisk slapstick.

2011-02-13T18:59:00.012+01:00

När jag pluggade filmvetenskap var rysk montage-film från 20-talet förstås en av de viktigaste milstolparna på kursen, och vi fick se massor av klipp från sådana filmer. Förutom Eisenstein, Dovsjenko och Pudovkin förekom även den något mindre kända Lev Kulesjov. Han är den regissör som anses ha uppfunnit hela montage-begreppet, nämligen effekten som uppstår då man kombinerar ett antal bilder som tagna var för sig inte ger något särskilt intryck, men som i kombination får en speciell mening, ungefär som i en rebus. Visa en bild på ett ansikte och sen en bild på en rykande tallrik och sen ansiktet igen och vi kommer att uppfatta ansiktsuttrycket som hungrigt. Det är teorin. Den fick namnet "Kulesjov-effekten".
En av de Kulesjov-filmer som nämndes på föreläsningarna var knas-komedin Mr Wests förunderliga äventyr i bolsjevikernas land från 1924. Troligen fick vi också se klipp från den, men jag minns inte säkert.

Den trodde jag ju inte att jag skulle få se. Jag har överhuvudtaget sett ganska lite rysk stumfilm med undantag för Eisenstein.
Men i tisdags visades den på Cinemateket som del av serien med Vilda Västern-inspirerade filmer från öststaterna.

Den handlar om den amerikanske kapitalisten Mr West som bestämmer sig för att resa till Sovjetunionen för att få se med egna ögon hur det är. Han blir varnad av sina vänner, och av en parodisk tidningsartikel, för det farliga Ryssland, fullt av skogstokiga bolsjeviker med buskiga mustascher, rullande ögon och kniven mellan tänderna. Han reser i alla fall. För säkerhets skull tar han med sig Jeddy, en skjutgalen cowboy som nog ska kunna försvara honom om det behövs.

På plats i Moskva blir hans väska stulen av ett gäng bestående av bl a en avdankad snobb, en självutnämnd "grevinna" och en enögd småskurk som inser att väskans ägare är en godtrogen utlänning som de hoppas kunna klämma några dollar ur. Han blir därför lurad att ta logi hos dem och sedan kidnappad. Som tur är blir han räddad av en hyvens sovjetmedborgare som visar honom att Sovjetunionen nog är ett rättskaffens land ändå.

Det är i allra högsta grad en knas-film. Kulesjov var övertygad om att film måste hanteras på ett annat sätt än teater - det gick inte att kopiera verkligheten på Stanislavskij-vis. Filmen skulle bryta med teaterns realism.
Det är tydligt att han sett en del amerikanska slapstick-komedier; det är en ganska uppenbar influens. Men Kulesjov går ett steg längre. Alla snubbelnummer och liknande fysiska gags har något balettartat över sig, stiliserat. Som om det var Meyerholds robotskådisar som snubblade på ett konstruktivistiskt sätt. Dom många slagsmålen i filmen är inte bara komiska utan totalt fnoskiga i sin överdrift. Och sen har vi Aleksandra Chochlova som grevinnan. Nåt liknande har man aldrig sett. En lång, pinnsmal kvinna med ett brett, nästan skrämmande skratt fullt av tänder. Hon ser stiliserad ut av naturen. Såna kan man inte hitta i Hollywood.

Hollywood, ja. Förutom slapstick kan det tänkas att Kulesjov även sett en del westernfilm och andra spännande filmer, vilket gett upphov till Jeddy, den skjutgalna kobojsaren, samt en fin biljakt genom ett snöigt Moskva med skenande kamera.

Bilden av amerikaner är nästan lika buskisaktig som de amerikanska tidningsbilderna av bolsjeviker i filmen. Mr West är en fånig man med mjäkigt leende, tv-brillor och strumpor med stjärnbaneret på, och Jeddy ser ut som om han rymt från en maskerad och skjuter förstås på allt som rör sig.

Men märkligast av allt är tanken på vad detta faktiskt är: en ironisk kommunistisk propagandafilm som driver med bilden av Sovjetunionen i utlandet och samtidigt driver med utlandet på samma sätt. Med hjälp av avantgarde-buskis och folk som drattar på ändan, på ett fancy sätt.

Violette Nozière

2011-02-08T21:29:00.010+01:00

Violette Nozière hette en 18-årig flicka i Paris som år 1933 försökte förgifta sina föräldrar till döds. Fadern dog medan modern överlevde. Fallet upprörde hela Frankrike. Brottet var av sådan art att inget annat straff än döden kunde komma ifråga. Emellertid hade ingen kvinna avrättats i Frankrike sedan 1887. Den avrättningen hade varit så traumatisk för alla inblandade att dödsdomar mot kvinnor sedan dess endast utdömdes på papperet, och Violette Nozières dom blev därför omvandlad till livstids fängelse.

På grundval av den historien gjorde Claude Chabrol filmen Violette Nozière 1978 som jag nyligen såg om. I filmen är Violette ett par år yngre och spelas av en ung Isabelle Huppert. Violette är en mystisk, lite sluten tonåring som lever ett dubbelliv. Ett liv tillsammans med sina småborgerliga föräldrar i en trång lägenhet, ett liv som hon hatar, och ett annat där hon träffar unga män på hotellrum, stjäl pengar, och drömmer om ett glamoröst liv och om Kalifornien som är långt borta.

Chabrol försöker inte hitta några enkla förklaringar till det som Violette gör, han beskriver bara hennes liv tillsammans med sina välmenande men enkelspåriga föräldrar och hur hon verkar göra vad som helst som faller henne in, lite som en amoralisk sömngångare.

Precis som jag mindes den var det en väldigt suggestiv film, med en melankoliskt vacker bild av Paris i början av 30-talet, med små danslokaler och barer. Samtidigt råder en tryckande, lätt obehaglig stämning över allt. Det på alla sätt trånga livet i den lilla lägenheten med föräldrar som gnatar och undrar vad grannarna ska tycka, och dess kontrast: det ljusskygga livet på billiga hotellrum, prostitution, könssjukdomar och småstölder. På barerna pratar folk om Hitler.

Huppert är mycket ung men har redan den magnetiska, hemlighetsfulla utstrålning som hon haft genom hela sin karriär, och sin karaktäristiskt mörka röst. Ingen kan som hon spela människor med en "uttryckslös" yta, personer som inte avslöjar en millimeter av det som rör sig där innanför, men ändå antyda att det finns något. Man vet bara inte vad.

Utanför fängelset står en melodramatisk gatusångare och sjunger skillingtryck, fresh from the print, om den känslokalla tonåringens mordiska liv. Det är då man förstår vilket förfärande intryck hon gjorde på Frankrike 1933.

Metropolis redux

2011-01-29T14:00:00.011+01:00

Äntligen var det dags.
Filmhusets foajé var packad som en silltunna. Faktum är jag aldrig tidigare sett så många människor samtidigt i den foajén. Som någon skrev är det fascinerande att tänka på att den film som orsakar århundradets rusning till Cinemateket är en 84 år gammal stumfilm.
Nu är det ju inte en stumfilm vilken som helst. Den version som funnits tills nu har alltid räknats som exceptionell, på nåt sätt i alla fall.
Och att hitta en halvtimme tidigare försvunnet material är som att hitta en hittills okänd symfoni av Beethoven. Eller snarare en som man hört talas om men tvivlade på existensen hos. Episkt hur som helst. Och när den försvunna biten dessutom plötsligt gör att handlingen klarnar, fyller i en del logiska luckor - då är det dubbelepiskt.

Och så var det. Det syntes tydligt vilka delar av filmen som var nyhittade; de var i ett mindre format med en svart ram runt för att fylla ut, samt i ganska risigt skick med mycket längdrepor. Vissa av dessa visar hur Rotwang sörjer en kvinna som han älskar och som han förlorade till Fredersen, industrimagnaten. Nu står hon som en gigantisk byst bakom ett draperi i hans uppfinnarstuga.

Det bästa nya partiet visar scener från den dekadenta nattklubben Yoshiwara (döpt efter det gamla nöjesdistriktet i Tokyo - stilpoäng) som man förut mest hörde omtalas. Och det är finfina bilder av toksminkade, depraverade människor med chapeau-claquen på sned som dansar i ett suddigt, rusigt virrvarr.

Mannen som Fredersen lejer för att hålla sonen under uppsikt (stumfilms-Tysklands sleazy favoritskurk Fritz Rasp) får också mer tid i bild till att t ex stå och stirra över en tidning helt utan att väcka något som helst uppseende:

Och nu har jag inte ens nämnt musiken. Matti Bye, Kristian Holmgren och Mattias Olsson spelade på allt som man kunde spela på, bl a mellotron, optigan, andra instrument man inte hört talas om, och rikligt med slagverk. Musiken var heller inte sådan som man förknippar med stumfilm. Den var ett framvältande, mullrande industriellt monster som fullständigt tog andan ur en, speciellt under scenerna från den underjordiska fabriken. Det är bland det bästa jag hört när det gäller stumfilmsmusik. Det blir ofta bättre om musiken på något sätt kontrasterar mot stumfilmen som stil.

Rusningen till visningen bidrog till att en ny visning läggs in i schemat. Jag lyckas dock inte hitta det aktuella datumet, så håll utkik.

Expressionistisk opera

2011-01-16T19:48:00.008+01:00

När det nya året just hade börjat gick jag på opera. Något otippat; det är vanligtvis ingen favoritgenre. Men den här var jag tvungen att se för det var Wozzeck av Alban Berg. Det var sista föreställningen

Operan bygger på pjäsen Woyzeck, ett fragment skrivet 1836 av Georg Büchner. Han fick fly ett par gånger genom dom tyskspråkiga länderna p g a sin revolutionära aktivism och skrev Woyzeck i Zürich innan han dog i tyfus vid 23 års ålder. Pjäsen var oavslutad när han dog och glömdes bort. Den fick inte sin premiär på en scen förrän 1913 i München.
Då förstod man att Büchner hade varit en dramatiker före sin tid. Pjäsen kom rätt i tiden. Vid sin tillkomst hade den varit det första litterära verk på tyska som skildrade arbetande människor. Men inte bara det - pjäsen fungerar också som en symbolisk beskrivning av människans i grunden sorgliga tillvaro på jorden. De korta fragmentariska scenerna, som kom sig av det faktum att pjäsen var oavslutad och blivit 'hopsatt' i efterhand av diverse redaktörer, var fulla av subjektiva utbrott av ångest, starka känslor, desperat vansinne. Den expressionistiska rörelsen inom konst och litteratur, som befann sig på sin topp, omfamnade den och erkände den som föregångare och inspirationskälla.

En av dom som såg den var den österrikiske kompositören Alban Berg. Han hörde till den s k Nya Wienskolan, studerade under Arnold Schönberg och experimenterade med dennes tolvtonsteknik som kullkastade traditionella tonsystem och begrepp som t ex dur och moll. Musiken lät i jämförelse med äldre musik atonal och kaotisk.
Inspirerad påbörjade han en opera baserad på pjäsen men första världskriget kom emellan. När Berg kom tillbaka från kriget tog han upp arbetet och operan uruppfördes 1925 i Berlin.

Jag har sett pjäsen spelas och har dessutom sett Werner Herzogs filmversion av den
så jag provlyssnade på musiken. Det lät bra.

Precis som jag hade väntat mig var allt väldigt tyskt. Korta scener i en obestämbar tidsålder. Gråa, glåmiga färger kontrasterar mot vilda, mörka. Den hunsade soldaten som mördar sin fru efter förnedring och förödmjukelse har ett slags vision ute på en hed där han tycker sig se en blodröd måne som sänker sig ner mot jorden och hotar med undergång. Scenen förebådar det kommande vansinne som leder fram till mordet.
Det finns en annan scen i en halvsunkig ölträdgård där Wozzeck ser sin fru dansa med en annan man. Runt omkring pågår ett slags håglös karneval med fulla människor som sjunger, vinglar omkring eller grovhånglar utan att bry sig om Wozzecks förtvivlan. Plötsligt avbryts den atonala musiken av något som låter som typiskt tysk varietémusik. Bara som en vag motslinga i det atonala bruset. Tydligen experimenterade Alban Berg ofta med sådana inslag av populärmusik eller folkvisor som han flätade in i sin egen musik.

Den mest suggestiva scenen är efter mordet då Wozzeck flyr till ett värdshus. Där återkommer människomassorna som dansar, men nu på ett mer hotfullt sätt. Människorna rör sig mekaniskt, i slow motion, till musiken och har plötsligt fått målade döskalleansikten! Långsamt vänder de sig en efter en mot mördaren och pekar anklagande mot honom. Wozzeck flyr därifrån i panik.

Jag hade läst något om översättning av texten på en textmaskin. Det såg jag ingenting av. Först ett bra tag in i operan kom jag på att läsa scenbeskrivningarna i programhäftet. Det gick, men var ganska svårt i mörkret. Därefter förstod jag lite mer av vad scenerna i detalj handlade om. Som tur var kände jag ju till huvuddragen från pjäsen och filmen.

Det jag hoppats på när jag gick till operan var att få något av samma känsla som då man ser expressionistiska målningar eller tyska stumfilmer om skräck och vansinne med förvriden dekor. En tuff, tysk känsla. Och ungefär så var det så jag blev mycket nöjd. Jag ska lyssna mer på tolvtonsmusik.

I want YOU to...

2011-01-14T23:30:00.003+01:00

...dra ditt strå till stacken för stumfilmens väl och ve.

Detta är ett trevligt alternativ som jag just valt själv.

Den gode kosmopoliten dyker upp

2011-01-05T20:49:00.009+01:00

Jag började det nya året med att se en av Conrad Veidts ljudfilmer, en av dom som han gjorde efter att ha gått i exil till Storbritannien efter Hitlers maktövertagande. Jag har fortfarande inte sett någon av hans tyskspråkiga filmer från strax innan - det skulle jag förstås vilja göra.

Men The Passing of the Third Floor Back från 1935 är en märklig film. Den handlar om ett pensionat i London fullt av brittiska karaktärer. En barsk pensionatsvärdinna som hunsar tjänsteflickan som kommer från en uppfostringsanstalt eller liknande. En familj med ekonomiska problem och en ung dotter. En pianist som gillar klassiska stycken men försörjer sig på att spela hjärndöd schlager. En tant som är som Cronblomskan i Pensionat Paradiset, besatt av sin påstådda titel och alla andras klasstillhörighet - man bara väntar på att hon ska utbrista "Det var fasligt så få döda det var idag!" En snobbig och lite cynisk kvinna som är orolig för att ha hamnat på glasberget. En arbetslös arkitekt som älskar den unga dottern. Och en slemmig slumlord som äger huset och som familjen vill gifta bort den unga dottern med, mot hennes vilja, för att de behöver hans pengar.
Samtliga tillbringar dagarna med att vara elaka mot varandra. Efter att ha blivit utskälld och förnedrad för #te gången av pang-värdinnan önskar tjänsteflickan att det skulle finnas åtminstone en enda god människa i världen.
Strax därefter ringer det på dörren och en mystisk och vänlig man ber att få ett rum. Han har Veidts tyska brytning förstås, men den namnlöse främlingens härkomst nämns aldrig. Han nickar bara när pang-värdinnan undrar om han är en tockna därn kosmopolit.

Främlingens närvaro påverkar alla på ett mystiskt sätt - de blir vänligare, börjar se varandra på riktigt, och försöker rätta till sina misstag. Alla utom en: den slemmiga slumlorden, som fortsätter att utnyttja alla för sina syften, och som hintar till den vänlige främlingen att han inte har vunnit än. Under en mörk och stormig natt utkämpar de ett slags sista strid.
Främlingens sista ord till tjänsteflickan innan han försvinner lika mystiskt som han dök upp är: "Jag kom för att du önskade det."

Detta är alltså ingen vanlig film om ett pang i London. Det är en allegori om gott och ont. Det är det som gör att den, trots geografin, känns så centraleuropeisk eller tysk. Det är en ovanlig typ av film i Storbritannien, som brukar vara ganska förankrad i realismen, liksom svensk film. Den är regisserad av Berthold Viertel, liksom Veidt en flykting från det mörknande Centraleuropa. Å andra sidan bygger handlingen på en historia av Jerome K Jerome, författaren till en av världens mest engelska böcker, Tre män i en båt.

Det är nästan en egen subgenre - filmer om mystiska främlingar som plötsligt dyker upp, förändrar andra människors liv, och sedan försvinner igen.

Gott nytt år!

2010-12-31T01:56:00.002+01:00

Stockholm Noir

2010-12-29T23:40:00.003+01:00

Mitt i snöyran, julen o s v tänkte jag komma med ett kort, passande boktips.

För ett tag sen skrev jag om en roman av Aris Fioretos: Sanningen om Sascha Knisch.

Därför tänker jag nu rekommendera den roman som kom före - Stockholm Noir.

I december 1925 kommer en tysk kvinna med tåget från Berlin till Stockholm. Hon har kommit för att leta efter den far som hon aldrig träffat och aldrig känt. Hon vandrar med en karta genom ett mystiskt Stockholmslandskap fullständigt förvandlat av snö och is och letar efter adresser som kanske kan föra henne i rätt riktning. Den andra huvudpersonen är Dr Schaumberg, en vetenskapsman som bedriver dunkel forskning om hjärnans hemligheter. Hans och den tyska kvinnans öden kommer snart att löpa samman.
Slutet på romanen pekar dessutom fram mot Sanningen om Sascha Knisch.

Det var några år sedan jag läste den, men jag minns den som oerhört suggestiv och med ett intressant upplägg i flera olika perspektiv och berättarplan. Framför allt minns jag bilden av 20-talets Stockholm som en tyst, främmande värld av snö.
Ungefär som nu alltså.

Vingarne igen

2010-12-17T23:15:00.007+01:00

Jag har förstås sett den ett par gånger förr men gick till Cinemateket för att höra vad Professor Dyer hade att säga om Vingarne av Mauritz Stiller från 1916.

Det var ett intressant föredrag eftersom han bl a tog upp ett par personer, en rysk författare och en norsk konstnär jag aldrig hört talas om förut, som rörde sig lite i samma område tematiskt. Nu måste jag kolla upp dom - tyvärr antecknade jag inte så i värsta fall måste jag ringa upp Herr Dyer (han är gästprofessor på Filmhuset just nu så det ska nog gå) för att få namnen igen.

Den homoerotiska undertexten i filmen kände jag förstås till sen tidigare, och hade jag inte gjort det hade jag nog ändå tolkat filmen så.
Det är ju ganska intressant att Carl Theodor Dreyer valde samma roman av Herman Bang att göra film av 1922. Den har jag förstås också sett och skrivit om här.

Alltså, en stor skulptör tar en yngre konstnär till sig som sin adoptivson och skapar en skulptur med honom som avbild föreställande en man med vingar. Adoptivsonen blir kär i en av "faderns" kvinnliga modeller och rymmer med henne. Skulptören dör olycklig. "Sonen" spelas av en mycket ung Lars Hanson i denna version.

I Dreyer-versionen är undertexten tydligare tycker jag, men Stillers version har en meta-ramhandling som är ganska avancerad för sin tid, där en ännu yngre Nils Asther dyker upp. Tyvärr är ramhandligen förlorad och kan bara ses som stillbilder.

Skulpturen i filmen är baserad på Carl Milles skulptur som man kan se nedanför Nationalmuseum.
Har man legat i Uppsala är man dessutom van vid att sitta och rodna nedanför kopian som står i Uplands nations trädgård.

Vålnader i Breslau

2010-11-29T21:14:00.007+01:00

Jag är fortsatt skeptisk till att läsa deckare för att dom utspelar sig rätt tid och plats.
Nu har jag i alla fall läst en till - Vålnader i Breslau av den polske författaren Marek Krajewski. Tydligen är det den tredje av tre deckare om Breslau under mellankrigstiden när staden fortfarande låg i Tyskland. Nu heter den Wrocław och ligger i Polen.

När jag läste beskrivningen av boken i nån tidning blev jag rätt på - en detektivhistoria i Breslau 1919. Jag fick genast associationer till mörka gränder, skuggor och dimma, febrig expressionism.

Så kul var det ju inte. Inga expressionistiska hallisar eller uppbrutet språk. Bara samma standardrealistiska deckarprosa som vanligt, vad jag tror man skulle kalla pedestrian på engelska. Förvisso anstränger sig Krajewski för att måla upp en mustig bild av staden precis efter kriget, full av alkade poliser, gammalt matos, mörka bakgårdar, horor med sunkig hy och nerdekade krogar och danslokaler. Men de trötta metaforerna är alltför många.
Dessutom lider den av samma sjuka som moderna deckare verkar lida av (jag läser dom inte): en förkärlek för spektakulära brott och fnoskiga seriemördare som inte är särskilt vanliga varken i Breslau 1919 eller nån annanstans. Det räcker inte med ett mord; det måste vara otaliga sammankopplade med ockulta riter och hemliga sällskap.
Det hade kunnat bli bra om han skildrat säg ett mord och en trovärdig kriminell miljö med en realistisk skildring av världen och livet i Breslau just där, just då. Men nej.

Den blev lite bättre efter ca hälften, och går man igång på seriemord och mystiska konspirationer (och inte bryr sig nämvärt om litterär stil) så kanske det kan passa.
Men jag läser hellre några fler expressionistiska alster från tiden ifråga.

Einar Jolin - först cool, sen tråkig

2010-11-19T22:04:00.014+01:00

Såg den där Einar Jolin-utställningen på Liljevalchs förra helgen.

Utställarna vill tydligen visa att det fanns en klar linje genom hela Jolins produktion, från 1910-talet och framåt, som gick ut på att framhäva yta, okomplicerad skönhet och kontemplation och så kan man förstås se det.

Men det är ett faktum att målningarna från 30-talets mitt och därefter är stendöda. Inte skojigare än det "måleri" man kan se på gallerierna på Hornsgatan på lördageftermiddagarna medan man sippar gratis surt vin och fnissar lite. Stumma Stockholmsvyer, tråkiga porträtt och ännu tråkigare djurbilder, eller (the horror!) vintersport.
Visst, utställningen är tematiskt hängd efter motiv så att man kan se att han under hela tiden målat stilleben, societetsporträtt och utsikter från fönster.
Men det är så uppenbart hur mycket coolare och mer levande målningarna från 10-talet och det tidiga 20-talet är, då när han fortfarande var väldigt influerad av fauvismen - en stil som han enligt utställarna experimenterade med men aldrig kände något för. Spelar roll vad han kände; dom vibrerar av liv, vilda färger och vinklar. Man kan se hur golven under de avbildade personerna buktar av alla kraschande diagonaler, eller hur vattnet, båtarna och husväggarna frontalkrockar mot varandra. Penseldragen är flygande och skissartade och färgerna orealistiska och naiva. Sedan stelnar allt, antar "normala" former och fyra nyanser av gråbeigt.

Naturligtvis var han aldrig nån färg- och formterrorist som Grünewald och Hjertén, men ändå - när han tolkade den där internationella trenden på sitt eget stillsamma vis var han bäst.

Jag köpte vykort av två av hans betydligt färre mansporträtt. Dels ett av den för mig okände författaren Ernst C:son Bredberg från 1918 som halvligger lite dandyartat på en vilstol iklädd hatt, överrock med pälskrage och skor med damasker. Det märkliga inslaget i bilden är en herrhatt som (for no apparent reason) ligger på golvet i bakgrunden.

Dels porträttet av skådespelaren Nils Asther, också från 1918. Det har jag bara sett på bild förut, i svartvitt. IRL är det starkt gult i färgen, och Asther sitter klädd i en riddräkt ser det ut som, i ljusa färger, med keps, ridstövlar och käpp, och ett småleende. Man känner väl igen hans kattögon. Jag är glad att jag fått se det på riktigt.

Men den absolut bästa målningen, hängd på paradplats i centralhallen, fanns inte som vykort och heller inte i katalogen som annars tog upp de flesta målningarna på utställningen. Nästan som om utställarna var lite missnöjda med att han överhuvudtaget målat det; det passar för dåligt in i deras bild av Jolin som en som bara målar fina, smakfulla, icke stötande motiv.

Det slår det mesta jag sett. Det är ett porträtt av författaren Ulla Bjerne, känd för sin intensiva kärleksaffär med Nils Dardel sommaren 1914 (som hon senare skrev en nyckelroman om - must read!), och för sin fäbless för att gå i herrkläder.
På porträttet, målat 1916 eller däromkring, är hon klädd i sin vanliga herrkostym med monokel. Hon står upp, och nedanför henne hukar Nils Asther (igen!) i gul kostym och fluga (kattögonen ännu mer intakta) vars huvud hon lägger en behandskad hand på.
Det är som en plötslig vindpust från Stora Världen.
Bakgrunden till det porträttet skulle jag vilja veta mer om...

Halloween-special: Det gamla mentalsjukhuset

2010-11-07T21:07:00.005+01:00

Nu är ju Halloween-veckan egentligen över, men jag brukar betrakta hela november som en Halloween-månad på samma sätt som december egentligen är en hel julmånad. Så nu kommer årets Halloween-tips.

Lon Chaney är ju en självklar favorit bland horror-fans, framför allt för hans många samarbeten med Tod Browning.
Det här däremot är förmodligen en av hans mindre kända filmer: The Monster från 1925 av Roland West.

Det fina med filmen är att man får en uppfattning om hur otroligt tidigt skräckfilmens klichéer faktiskt lades fast.

I en liten håla i Indiana (tror jag) försvinner en av ortens starka män efter att han kört på ett träd efter mörkrets inbrott. Hans bil hittas men inte han. I speceriaffären drömmer en av bodbiträdena om att bli privatdetektiv så mycket att han tagit en korrespondenskurs i spårning vilket renderar honom en examen med vidhängande diplom, tjänstevapen och dito handbojor. Resten av det lilla samhället betraktar honom som en nörd, inklusive flickan som han är förälskad i och som åker omkring i den lokala storfräsarens fräna bil. Efter en dans är detta par ute och luståker och råkar köra mot ett träd så att bilen går sönder. Efter de numera klassiska orden: "There's a light in the old sanitarium. Maybe we can use their phone!" går paret upp till det övergivna (tror dom!) mentalsjukhuset uppe på kullen. Som tur är har den nördige privatdetektiv-wannabeen följt efter dom. För väl uppe i huset blir dom inlåsta och hamnar i den onde Dr Ziskas (Lon Chaney!) våld - en f d briljant kirurg som nu gått round the bend, spärrat in den egentliga föreståndaren, gjort mentalpatienterna till sina mordiska slavar, och ser fram emot att börja göra gruvliga experiment på sin första kvinnliga fånge. Om inte den nördiga amatör-detektiven lyckas stoppa honom, förstås.

Det är en mörk och stormig natt - check, nedlagt mentalsjukhus - check, kvinna in distress - check, ond galning med storhetsvansinniga planer - check. Likheterna med Rocky Horror Picture Show faller sig naturligt. Och med en miljon skräckfilmer sedan 1925. De komiska inslagen är lika talrika som de klysch-skräckiga samtidigt som de gotiska skräckmomenten faktiskt är riktigt bra.

Den kan inte mäta sig med Tod Brownings genuint personliga, bizarra filmer förstås - men som trivsam, puttrig standard-skräckis från stumfilmseran är det en trevlig liten Halloween-film.

Seriemördarfilm

2010-10-30T02:04:00.011+02:00

Såg om ett par kära gamla seriemördarfilmer härförleden.

Först The Lodger av Alfred Hitchcock från 1927. Jag har den som extramaterial på en kass utgåva av Sabotage, och uppriktigt sagt är nog versionen av The Lodger rätt kass också - muggig bildkvalitet och, som jag upptäckte efter en visning på Cinemateket, utan sin mest häpnadsväckande sekvens. Måste nog skaffa en bättre utgåva, det finns sådana.

Det är en riktigt tidig seriemördarfilm, "A Story of the London Fog" som undertiteln lyder mycket passande. Det är också Hitchcocks tyskaste film, den där han visade vad han lärt sig då han var regiassistent på Ufa i mitten av 20-talet. Undertiteln är i sig väldigt tysk.

Hitchcock fick idén att göra en film om en seriemördare som smyger omkring i London och mördar blonda kvinnor och kallar sig "The Avenger" på efterlämnade lappar - alla riktiga seriemördare måste ju lämna nåt visitkort efter sig. En par av hans återkommande teman dyker upp redan här - mannen som jagas för ett brott han inte begått, och blonda kvinnor i allmänhet.

Sen fick han också idén (om det nu var han) att casta en av Storbritanniens vid tiden största filmstjärnor och flickidoler, Ivor Novello, som mannen som kanske är mördaren, kanske inte. Tänket där bakom är oklarare, men kanske var idén att det skulle uppstå en fascinerande motsägelse mellan Novellos vanliga filmpersona och den karaktär han har här.

Hur som helst fungerar det ganska bra. Novello dyker upp bakom dörren till familjen med rum att hyra som en totalt mystisk främling, invirad bakom en stor halsduk, stissig och nervös. Han väcker misstänksamhet genom sitt sätt att vara och uppföra sig och är omöjlig att få grepp om. Dock hindrar det inte dottern i huset från att förälska sig i honom (man förstår henne). Men morden fortsätter och snart är människojakten igång.

Det finns ett par fina bilder, med rätta omtalade: En är när främlingen nervöst vankar av och an i sitt hyresrum, och värdfamiljen liksom "ser" honom gå omkring på övervåningen genom att Hitchcock låtit filma honom underifrån gående på ett glasgolv, med vajande taklampa. En annan är när han och dottern förenas i en öm kyss som filmats i extrem närbild ovanifrån med kameran snurrande runt runt. Jag har aldrig sett nåt liknande den scenen. Eller bara bilden där främlingen ser ut genom fönstret i hyresrummet och skuggan från fönsterlisten faller som ett kors på hans ansikte. Jag hade länge den bilden på väggen utan att veta vilken film den kom från, bara för att den var så snygg och tysk, fast den var engelsk.

Filmen får ett ganska abrupt slut när allt klaras upp men så vitt jag förstår hade Hitchcock gärna hållit slutet öppet, om inte Novellos stjärnstatus hade omöjliggjort det.

Den går naturligtvis att se på Youtube, med bättre bild än min epa-dvd:

Och sen - över till Tyskland.
Stan söker en mördare, och det är Peter Lorre.

Japp, jag var tvungen att se om M. Har sett den massor av gånger förstås, men nu hittade jag den på en låne-dvd med en massa extramaterial. Det var därför jag lånade den; jag hade inte tänkt se om filmen också. Men när jag tittade på intervjuerna och dokumentärfilmerna så fick jag lust. I extramaterialet fick jag för första gången se scenerna som spelats in separat för den franska publiken (som man gjorde i ljudfilmens barndom). Jag visste förstås att en sådan version fanns, men det var förunderligt att se Lorres mästerliga scen där mördaren förklarar sig under förbrytarrättegången i en helt annan tagning där Lorre håller sin desperata monolog på franska! Ganska bra franska dessutom (jag vet att han kunde tala franska).

Sen får man se en urgammal Fritz Lang (med ögonlapp) sitta och skröna om sina tidiga år vid filmen, samt pr-material från när och fjärran - bl a en svensk originalaffisch från 1931.

New York, New York

2010-10-24T16:57:00.022+02:00

Jo, just det, jag var ju i New York en vecka.

Det var en ovanligt modärn resa.
Jag bodde nämligen på det finaste hotell jag någonsin bott på: The New Yorker Hotel.

Byggt 1929 i art déco-stil, som är väl bibehållen. Även i våningsfoajén:

Och på rummen:

Och på toan:

Kommer jag nånsin tillbaka till New York ska jag bo där igen.

På kvällen satt jag i mitt art déco-hotellrum, drack öl och läste Dorothy Parker. Det måste man ju göra. Jag hann bara läsa några få noveller så jag får återkomma till henne nån annan gång. Däremot hade jag planer på att ta mig till The Algonquin Hotel. Stället där Dorothy och hennes vänner satt och var elaka mot varandra på 20-talet. Det var gångavstånd dit från New Yorker. Första dagen kom jag ihåg det. Sedan glömde jag det totalt! Attsingen!

Istället blev det speakeasies. I massor. The Back Room där man går över gården, förbi en leksaksaffärsskylt, uppför en trappa och kommer in i ett rum som ser ut som en sekelskiftesbordell där alla drinkar serveras i kaffekoppar. Eller Please Don't Tell där man går in i en korvtjorre, vidare in i en telefonkiosk och ringer ett nummer, och blir eventuellt insläppt genom en lönndörr i telefonkiosken. Eller, bäst av allt, Apotheke. Man går till en övergiven bakgata i Chinatown, så liten att den inte finns med på kartor. Man står utanför dörren till vad som ser ut som en sunkig, stängd kinesisk restaurang och undrar om man kommit fel tills någon i närheten väser: "Letar ni efter Apotheke?" och pekar på dörren till den stängda restaurangen. Man öppnar dörren och där innanför finns en bar med ålderdomliga apotekshyllor, bartendrar i labbrockar, och alla drinkar sorterade på "Medicin" eller "Stimulantia". Och dom är fantastiska.

På Guggenheim var det en utställning om klassicism i 20-talskonsten. Så passande. Massor av konstverk jag aldrig sett förr av konstnärer jag aldrig hört talas om förr, som visade hur konstnärerna på 20-talet tröttnat på alla formexperiment från decenniet före och nu lät sig inspireras av antiken och renässansen. Vilket bl a födde den Nya Sakligheten i Tyskland.

På The Metropolitan Museum of Art fanns det också en hel del modärnt. Det är lika bra att fokusera på några få favoritområden när man är där eftersom man annars kan lulla omkring i en vecka i sträck utan problem. Nationalmuseum är ett utedass i jämförelse.
Det fanns en hel avdelning med art déco-design! Till exempel:

Och Amedeo Modiglianis porträtt av Thora Dardel! Där!

Och, bäst av allt, tre målningar av Florine Stettheimer, en ganska okänd amerikansk konstnär från mellankrigstiden vars sagolika målningar påminner kusligt mycket om Dardels - som om hon vore hans omedvetna själsfrände på något sätt:

Och så köpte jag en art déco-puderdosa på loppmarknaden i Hell's Kitchen för 10 dollar.

Boardwalk Empire

2010-10-20T22:07:00.007+02:00

Jaha, nu har jag äntligen fått se det första avsnittet, regisserat av Martin Scorsese.
Och det här verkar ju genialt.

Det börjar med tolvslaget. Det nya årtiondet börjar och samtidigt börjar spritförbudet. Och med det börjar gangsterismen. Steve Buscemi är lokalpolitiker i Atlantic City och om han varit halvskum tidigare blir han nu helskum. Det finns ju pengar att tjäna nere i hamnen eller i källaren eller i skogen efter mörkrets inbrott. Hemlig import från Kanada eller hemkör av sämsta sort, plötsligt värt en förmögenhet. När han ger sig in i "branschen" får han förstås dom svartmuskiga killarna från Chicago på halsen samtidigt.

I övrigt är allt assnyggt förstås. Atlantic Citys långa träpromenad framför spåtanter, varieté-shower och kuvöser(!) där man kan titta på för tidigt födda bebisar. Tydligen ett nöje på den ti'n. Dom stora reklamskyltarna för cigg, marmelad och whatnot är fantastiskt snygga, och kläderna ska vi inte tala om förstås. Det tidiga 20-talet var snyggt! Steve Buscemi är briljant, det är han ju alltid.

Nu gäller det bara att få se resten av avsnitten. Eftersom jag inte tänker skaffa Canal+ och inte köper serier jag inte sett så får jag väl hoppas på TV5 igen. Mixed blessing.

Les Vampires

2010-10-16T22:03:00.015+02:00

Innan jag reste bort (mer om det senare) fick jag äntligen se Les Vampires av Louis Feuillades från 1915. För ett bra tag sen var jag hembjuden på en liknande stumfilmskväll för att se Fantômas av samme regissör. Och nu var det dags att ta nästa steg.

Les Vampires är även det en lång serie av filmer med toppraffel och cliffhangers. En journalist med väldigt skarp mittbena (som han aldrig lyckas få att sitta mitt på huvudet) jagar förbrytarbandet Les Vampires med den hänsynslösa Irma Vep i spetsen. Les Vampires är mästare på förklädnad och förfalskning och kan söva en hel balsal med mystisk gas för att stjäla gästernas pengar och smycken.

Precis som i Fantômas böljar handlingen fram och tillbaka. Journalisten och hans något bisarra sidekick (en polis och f d brottsling själv) jagar bandet och hinner nästan fram, fångas och håller på att bli avrättade av dem men klarar sig, tar upp jakten igen o s v.

Emellanåt samlas Les Vampires på en mystisk underground-sylta där dom smider planer och dansar lite apache-dans. Vid ett tillfälle uppträder Irma Vep i manskläder och låtsas vara sonen till en utländsk adelsman spelad av en annan vampire. Vid ett annat smyger hon omkring i ett hus klädd i ett sorts svarta ninjatrikåer.

Precis som i Fantômas börjar den krängande handlingen flyta ihop efter ett tag. Det är uppenbart att dom här filmerna inte var menade att ses i ett svep utan då och då som ett slags filmisk följetång.

Allt är väldigt franskt, inte bara apache-dansen och dom snärtiga gesterna, utan också dom många surrealistiska inslagen. Surrealismen var förstås inte född när filmerna gjordes, men det känns på något sätt som om surrealismen fanns i den franska kulturen redan innan. Man kan gå tillbaka till den filmiska pionjären Georges Méliès och hitta samma märkliga infall i hans små filmsnuttar från sekelskiftet.

Nu är det en av Feuillades långa seriefilmer kvar att se: Judex. Förmodligen behövs det några år emellan - en maratonsittning framför sex timmar stumfilmsaktion kräver starka nerver.

Buster går till sjöss

2010-09-26T21:23:00.013+02:00

Förra söndagen gick jag och såg Buster Keaton-filmen The Navigator, eller Skepp ohoj! som den heter på svenska, på Cinemateket.

Jag har sett Keaton-filmer ytterst sporadiskt med långa mellanrum, men alltid gillat dom.
Nu är jag helt Buster-frälst.

I The Navigator är Buster en så gott som helt hjälplös rikemansson som glömmer att ta av sig pyjamasen när han ska bada, och tycker att en promenad tvärs över gatan är höjden av ansträngning. P g a kaotiska omständigheter befinner han sig plötsligt på ett herrelöst skepp drivande till havs tillsammans med den likaledes hjälplösa rikemansdottern tvärs över gatan som han tidigare friat till. De måste nu tillsammans lära sig laga mat, sköta ett skepp, och rädda sig undan dom mordiska söderhavskannibaler som de stöter på när de kommer till en ö.

Buster spelade alltid helt olika karaktärer som samtidigt liknar varandra ganska mycket. Han var mycket noga med att handlingarna i filmerna skulle hänga ihop logiskt hur konstiga saker som än hände, och inte bara bestå av gags staplade på varann. Men han och hans manusförfattare var väldigt bra på att hitta på händelser som är så konstiga att jag för mitt liv inte kan fatta hur man överhuvudtaget kommer på dom. Paradexemplet i den här filmen är en scen där Buster lyckats få en liten laddad kanon med rykande lunta att fastna runt sitt ena ben. En scen för gudar.

Buster och väninnans fruktlösa försök att konstruera något ätbart i det gungande skeppsköket med oversizade köksredskap har också något rent surrealistiskt över sig. Liksom scenen när Buster måste täta en läcka i fartygsskrovet och är noga med att tvätta händerna efteråt - trots att han befinner sig under vatten.

Jag kan tänka mig att dom franska surrealisterna fick uppenbarelser framför hans filmer om dom såg dom. Busters ständigt uttryckslösa ansikte är som en vit karta där man paradoxalt nog kan läsa in vilka reaktioner som helst.

Jag tror att jag måste investera i en Buster-box. I oktober blir det fler Keaton-filmer på Cinemateket, och jag hoppas att jag kan se någon av dom.

Stumfilmsfotboll

2010-09-17T20:08:00.007+02:00

I vanliga fall ser jag inte film om fotboll, men man måste ju göra ett undantag när det gäller en tysk stumfilm.
Så därför gick jag och såg Die elf Teufel från 1927 i onsdags på Cinemateket.

Gustav Frölich spelade huvudrollen - honom känner jag igen från Metropolis förstås, samt att han var med i Asphalt som jag såg för hundra år sen och inte kommer ihåg så mycket av.

Det är en sån typisk sportfilm. Vi har det goda laget: hyvens arbetarkillar som spelar för skojs skull och odlar sportsmannaanda. Dom har ett klubbhus utan faciliteter som dom typ har byggt i slöjden, och har kvar sina dagjobb. Och så har vi det onda laget: slipade och bortskämda proffs med egna massörer och en cigarrökande boss. Dessutom har båda lagen var sin matchande kvinnlig maskot. Det goda laget en oskuldsfull blond flicka som fortfarande har håret uppsatt fast det är 1927 (så oskuldsfull är hon) som naturligtvis är förlovad med lagets hjälte (Frölich) och som verkar bo i klubbhuset vid fotbollsplanen. Det onda laget en mörkhårig bobbad vamp som tar lätt på sånt som sexuell trohet.

Vad som händer är att den cigarrökande bossen får ögonen på lagets hjälte och tycker att onda laget kunde behöva honom. Alltså får vampen i uppdrag att vampa honom och övertala honom att skriva kontrakt med det finare laget, vilket han gör. Strax därefter blir det fotbollsturnering med slumpmässigt lottade Berlin-lag. Och vilka två lag tror ni blir lottade att spela mot varandra? Voine, voine. Ska lagets hjälte svika sina gamla kompisar och sin fästmö på matchdagen? Eller ska ha inse vart han egentligen hör hemma? Spänningen är olidlig (eller inte).

I den rafflande matchen på slutet är det tydligen riktiga fotbollspelare som står för själva spelet. Det blev nog bäst så.

Marianne Breslauer

2010-09-05T23:40:00.009+02:00

Marianne Breslauer, en fotograf jag aldrig hört talas om förut, har just visats i Berlin. Hon föddes 1909 - det var förmodligen en jubileumsutställning som just tog slut.
Jag läste recensioner av utställningen i kvällstidningarna och blev helt fascinerad av bilderna jag såg.

Breslauer fotograferade den nya modärna kvinnan i Weimar-Tyskland - hon som levde sitt eget liv, klippte håret snorkort, rökte och körde bil, och ibland älskade andra kvinnor.

Hennes musa, och flickvän verkar det som, var författaren Annemarie Schwarzenbach som Breslauer hänfört sa var den vackraste människa hon sett, och tillade att man inte kunde se om hon var en man eller en kvinna.
Och det stämmer - hon ser ut som en vacker, androgyn pojke.

Schwarzenbach levde ett intressant men också kaotiskt liv. Jag kanske får återkomma till henne nån annan gång.

Klart till drabbning

2010-08-12T21:56:00.012+02:00

Nyss såg jag min tredje eller fjärde Fred Astaire & Ginger Rodgers-film, Follow The Fleet från 1936.

Nån sa att alla A&R-filmer är karbonkopior på varann handlingsmässigt. Det är möjligt - jag har inte tänkt på det. Jag har sett Top Hat, The Gay Divorcee, den här och ev nån mer. Om alla A&R-filmer är karbonkopior på varann så handlar alla om att Astaire ska försöka få ihop det med Rodgers, samt att ev två andra ska försöka få ihop det samtidigt i en bihandling. För så är det här. Det låter åtminstone sannolikt.

I den här versionen är Astaire matros på ett fartyg som ankrar i San Francisco. Där går alla matroserna på nattklubb, och Astaire stöter på Rodgers som arbetar som dansös där. Dom två har en gång i tiden varit ett framgångsrikt danspar (fancy that!), och Rodgers har avslagit hans giftermålsanbud. Nu följer en massa intriger av enklare slag som även involverar Rodgers syster, Astaires puckade matros-sidekick spelad av Randolph Scott, en gammal båt samt, förstås, en show. Need I say bländande dansnummer och smäktande musik?

Jag har inte sett någon A&R-film som jag ogillat; jag har gillat dom så mycket att jag sparat dom på videobanden. Och det är mycket märkligt med tanke på att jag inte är någon större vän av hopp&skutt/musikaler i dom flesta fall. Kanske var 30-talet den första guldåldern för musikfilm varvid man sen kan göra ett skutt fram till 70-talet då musikalerna får bättre musik och blir mindre fåniga? Jag vet inte.

Men det mesta beror nog faktiskt på A&R själva. Dom passar alltid bra ihop, är skojiga båda två, och framför allt Astaires dans går inte att beskriva - man måste se den. Ibland får man en känsla av att han hänger fritt i luften några sekunder. Man tittar och tittar men förstår inte hur det går till. Eller hur han kan röra sig så fruktansvärt fort - det är som att titta på kung fu-utövare, utan alltför många jämförelser i övrigt.

Sen var ju som sagt musiken bra i 30-talsfilmerna, åtminstone den som inte är så seg och gråtmild utan mer temperamentsfull. I början av filmen sjunger matroserna en käck sång om hur de mönstrat på för att se världen men bara sett havet (oöversättbar vits). Det är en fenomenal sång som jag måste lära mig utantill.

Och scenen där Astaire ordnar danslektioner på båtdäcket och övertalar matroserna att dansa med varandra (inga kvinnor, ju) är värd en del.

Mera Maugham

2010-08-04T23:10:00.011+02:00

Hej igen.

I juni läste jag ju Maugham. Och nu har jag precis sett den där filmen som jag skrev om för jättelänge sen, The Painted Veil baserad på en Maugham-roman med samma namn.

Jag var nyfiken på hur Edward Norton skulle klara accenten (engelsk). OK med mina öron som inte är engelskspråkiga.

Man känner igen vissa teman från The Razor's Edge faktiskt. Maugham reste förmodligen rätt mycket eftersom hans karaktärer verkar göra det med självklarhet. Nyckfulla beslut som ändrar hela ens liv, och omvärderingar av människor runt omkring.

Här är det en småtråkig brittisk forskare som gifter sig med en average brittisk societetsflicka, som gifter sig med honom enbart för att inte hamna på glasberget - inte p g a några varmare känslor.

De ger sig genast iväg till Kina där forskaren ska studera bakterier och sånt. Hans fru vantrivs och vänsterprasslar lite håglöst med en bekant till sin man. Mannen har dock hållit koll på hustruns comings and goings och hotar med skilsmässa. Alternativet till en social skandal är att hon följer med honom till ett ruttet hål i obygden där kolera utbrutit, vilken han vill studera. Hon går med på det i brist på bättre.

I obygden och umbärandena börjar de se nya sidor hos varandra.

Det glamorösa livet är som synes nedstruket till ett minimum: huvudsakligen lite uttråkat festande på något av britternas vattenhål i Shanghai. Den modärnistiska biten av Shanghais historia finns det filmer som skildrar mer utförligt.

Garbo spelade hustrurollen i en filmversion 1934. Den skulle man ju vilja se.

Gone fishin'

2010-07-08T16:13:00.002+02:00

Juli är en modärnistisk lågsäsong, och jag har ju semester.
Så jag passar på att låta bloggen ta lite semester också, ett par-tre veckor.

So long - vi syns igen i augusti!

The times they are a-changin'

2010-06-29T23:23:00.007+02:00

Har äntligen läst ut The Razor's Edge av W Somerset Maugham. Det tog hela juni. Man måste ju klämma lite kanonisk mellankrigslitteratur ibland. Men jag hade hoppats att det skulle gå fortare. Därför gör jag en fulning och klockar inlägget på juni trots att jag avslutar det när det blivit juli. För att snygga till statistiken så att säga. Jag skyller på att det är min födelsedag och jag får göra sånt.

I början uppfattade jag den som lite Gatsby-ish: en välbärgad amerikansk familj med en onkel, snobben och hyperesteten Elliott Templeton, som gjort karriär i Paris som nåt sorts gigolo/socialklättrare vid sekelskiftet och nu talar om för alla vilket vin dom ska dricka, hur dom ska inreda sina hem och hur dom ska uppföra sig, med inlärd Oxford-accent. I familjen finns en All-American flicka, Isabel, som ska gifta sig med sin barndomsvän Larry. Men den unge mannen har kommit hem från kriget i Europa förändrad, han vill inte gå in i familjeföretaget och leva la vida country club. Han förvånar alla, inte minst sin fästmö, genom att säga att han vill tillbaka till Europa där han ämnar ägna sig åt ingenting, ev att hitta sig själv. Författaren är själv, à la Isherwood, berättare och bekant till familjen och följer den genom 20-talet, förbi börskraschen och en bit in på 30-talet.

Gatsby-draget viker efter ett tag, och man förstår att boken faktiskt handlar om hur radikalt samhället förändras efter världskriget. Farbror Elliott sitter hopplöst fast i den gamla världen; han kan inte förstå hur ungdomar kan fortsätta umgås med varandra efter en bruten förlovning (unheard of före kriget!) eller dricka s k cocktails:

"I didn't know you drank cocktails, Elliott," I said.
"I don't," he answered grimly, as he sipped the one he had taken, "but in this barbarous land of prohibition what can one do?" He sighed. "They're beginning to serve them in some houses in Paris. Evil communications corrupt good manners."

Under ett långt mellanspel i Paris där familjen befinner sig tar författaren, motvilligt på deras begäran, med sig de yngre till ett shady ställe han känner till för lite hipp slumming. Atmosfären i beskrivningen går att ta på:

Then we went to the Rue de Lappe. It is a dingy, narrow street and even as you enter it you get the impression of sordid lust. We went into a café. There was the usual young man, pale and dissipated, playing the piano, while another man, old and tired, scraped away on a fiddle, and a third made discordant noises on a saxophone./.../
A lot of people were dancing, sailors with the red pompon on their hats, men mostly with their caps on and handkerchiefs round their necks, women of mature age and young girls, painted to the eyes, bareheaded, in short skirts and coloured blouses. Men danced with podgy boys with made-up eyes; gaunt, hardfeatured women danced with fat women with dyed hair; men danced with women. There was a frowst of smoke and liqour and sweating bodies. The music went on interminably and that unsavoury mob proceeded round the room, the sweat shining on their faces, with a solemn intensity in which there was something horrible.

Larry, den förlorade sonen, dyker upp då och då, ofta med år emellan, och berättar om sina vandringar genom världen, från franska kolgruvor till indiska ashram. Han är den enda karaktär som verkar lycklig i sitt avståndstagande från pengar, karriär och ett vanligt liv. Han är mystisk i både vardaglig och religiös mening, och uppför sig i allt väsentligt som en beatnik trettio år i förväg. Han är ett förebud om vad som ska komma.

Grundtonen i boken är melankolisk; tiderna förändras och förändrar människor ohjälpligt, och de val man gör påverkar resten av ens liv och även andras liv. Framför allt farbror Elliott blir en allt mer tragisk figur. Han kan inte frigöra sig från sin ungdoms värld, och förstår inte att den inte finns mer. De yngre lyssnar inte på hans råd, och går snart om honom i det hektiska societetsliv som han inte kan leva utan.

Romanen har filmats inte en utan faktiskt två gånger, den första 1946 och den andra 1984 med, öh, Bill Murray av alla människor i rollen som Larry, tydligen utan nån större kritiker- eller publikframgång. Även om jag gillar Bill Murray har jag lite svårt att se honom som den andlige sökaren. Dom verkar också ha tagit sig vissa friheter med handlingen, och filmen presenteras med sedvanlig pucko-voice over:

Men om den går på TV ska jag naturligtvis se den.

Bilar som ser ut som bilar ska se ut

2010-06-12T00:35:00.013+02:00

Gärdesloppet på Djurgården förra söndagen:

En amerikan i Paris

2010-05-31T23:23:00.004+02:00

Det är mycket Paris nu.

Naturligtvis var jag tvungen att kombinera Sylvia Beach med Ernest Hemingway. Även han skrev långt senare en memoarbok om sin ljuva ungdom i Paris, A Moveable Feast.

Samma tid, samma plats, bitvis samma människor. Men avsevärt tråkigare. Det här är det första jag läst av Hemingway, och hans stil gav ingen direkt mersmak. Han lånar böcker av Sylvia och ser naturligtvis Aleister Crowley på trottoaren. I övrigt dissar han Gertrude Stein (efter ett tag), dricker vin, diskuterar litteratur och redogör tråkigt för sina turer till kapplöpningsbanan.

Och umgås med Fitzgeralds, förstås.
För att ansluta till Sylvias lakoniska citat om paret Fitzgerald i förra inlägget måste jag trots allt citera Hemingways märkligt suggestiva beskrivning av Scott:

Scott was a man then who looked like a boy with a face between handsome and pretty. He had very fair wavy hair, a high forehead, excited and friendly eyes and a delicate long-lipped Irish mouth that, on a girl, would have been the mouth of a beauty. His chin was well built and he had good ears and a handsome, almost beautiful, unmarked nose. This should not have added up to a pretty face, but that came from the colouring, the very fair hair and the mouth. The mouth worried you until you knew him and then it worried you more.

En amerikanska i Paris

2010-05-22T22:53:00.000+02:00

Sylvia Beach var besatt av fransk litteratur.
Hon växte upp i Princeton, New Jersey, där hennes far var präst. När hon var 14 flyttade hon med familjen till Paris sedan fadern fått en tjänst där som nåt sorts kontaktperson för amerikanska studenter. Efter att de flyttat hem till USA igen gjorde familjen ofta resor tillbaka till Paris och de blev alla utpräglade frankofiler.

Sylvia kom tillbaka till Paris 1917 med en vag idé om att öppna en bokhandel. Hon hade hört att en tidskrift hon sökte skulle finnas att köpa i A. Monniers bokhandel och gick dit. Det var så hon lärde känna Adrienne Monnier, en ung fransk kvinna som var besatt av amerikansk litteratur på samma sätt som Beach var besatt av fransk. De bondade omedelbart över sitt gemensamma litteraturintresse, blev vänner och sen ett par. Monnier drev dessutom redan en bokhandel, vilket triggade Beach att våga realisera planerna på att öppna en egen.
Den fick namnet Shakespeare and Company och resten är modärnistisk litteraturhistoria.

Förutom att sälja böcker fungerade den också som lånebibliotek för engelskspråkig litteratur med ett kartotek över låntagarna. Dit kom alla anglofoner i stan, men också en del fransmän som ville läsa engelskspråkiga böcker på originalspråk.

Framför allt - bokhandeln blev ett slags socialt nav för både engelskspråkiga och franskspråkiga författare. Och Sylvia Beach inträdde i litteraturhistorien på allvar när hon bestämde sig för att själv ge ut James Joyce nya roman Odysseus som 'vanliga' förläggare inte ville ta i med radiostyrd tång p g a dess snuskiga partier. Beach såg dom nyskapande litterära kvaliteterna och tog risken.

Allt det här kan man läsa om i Beach berömda memoarer som jag just har läst på svenska, Shakespeare and Company. Min boklåda i Paris.
Det är namedropping utan like. The usual suspects förstås - Hemingway, Gertrude Stein och Alice B Toklas, Scott Fitzgerald och Erik Satie. Men också mer obskyra författare, konstnärer och tonsättare och deras kotterier. Anekdoter, anekdoter - om hur Jean Prévost demonstrerade sitt hårda huvud genom att dunka det mot ett järnrör inne på Shakespeare and Company, eller om hur en bindgalen Bacon-specialist och Shakespeare-hatare regelbundet uppsökte butiken för att irritera Beach enbart på grundval av butikens namn, eller om hur Joyce hade lärt sig norska för att kunna läsa Ibsen på originalspråk. Osv.
Mycket handlar förstås om de snåriga turerna med utgivningen av Odysseus och mödan att försöka smuggla in så många ex av den totalförbjudna boken som möjligt i USA - gömda inuti koffertar eller innanför överrockar som sprit eller narkotika. Efter att boken kommit ut fick Beach ett larvigt rykte som 'hon som ger ut snusk' och diverse sleazy typer sökte upp henne i det ärendet. Droppen var väl när Aleister Crowley dök upp och försökte pracka på henne nån oläsbar skit, samt dessutom ett kontrakt han skrivit själv i förväg.

Sylvia Beach är ofta rolig när hon beskriver sina författarvänner och deras liv:

"Stackars Scott tjänade så mycket pengar på sina böcker att han och Zelda måste dricka en massa champagne i Montmartre för att försöka bli av med dem."

Som ni ser såg hon också ganska cool ut.

Marcel Proust tar en promenad i sina böcker

2010-05-14T23:11:00.011+02:00

Jag har gett mig på att försöka läsa På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust. Första delen i alla fall, sen får vi väl se. Jag har bara läst en bit än, men så här långt är det väldigt bra.

Passande nog körde Cinemateket igår en film som jag sett för några år sedan, Le temps retrouvé av Raoul Ruiz från 1999, och jag gick och såg den för att kolla om den var så bra som jag mindes den.

Det var den.
I filmen, som är döpt efter den sista delen av bokserien, ligger Proust på dödsbädden och ser tillbaka på sitt liv. Minnesfragment från olika perioder av livet blandas med karaktärerna från hans böcker, och man får alltså se Marcel Proust gå omkring i sina egna verk.

Jag kan ärligt säga att jag aldrig sett något liknande på film. Prousts minnen levandegörs på märkliga vis. När han snubblar på trottoaren blir han stående fastfrusen i samma position medan livet fortgår runt omkring. Sittande på en stol läsande ett brev leviterar han plötsligt sakta upp mot taket medan han förlorar sig i brevets innehåll. En viss fysisk rörelse förflyttar honom i minnet till en tidigare händelse i livet när han gjorde samma rörelse. Under en konsert börjar publiken vagga fram och tillbaka på bänkar som ljudlöst rör sig i sidled.

Inte världens mest modärnistiska film kanske - hans högborgerliga karaktärer går mest och lyssnar på pianister som spelar Beethoven eller stråkkvartetter som spelar nåt annat klassiskt. Men å andra sidan är det krig, folk blir anklagade för att yttra sig opatriotiskt, de ofrivilliga gömmer sig undan inkallelsen. Soldater i de karaktäristiska blågrå uniformerna lullar på gatorna och mistluren varnar för kommande bombanfall med zeppelinare. Modeskapare tillverkar smycken av granatskärvor - très chic. Det är en melankolisk bild av Paris under världskriget, och av det småbigotta och småytliga sällskapslivet i högreståndkretsarna. Proust vankar omkring i dessa kretsar med ett leende på läpparna, men verkar samtidigt drabbas av yrsel och leda mest hela tiden. Det beror inte bara på tuberkulosen.
Kläderna är överlag fantastiska.

Det är ingen lätt film att beskriva, som sagt liknar det ingenting jag sett, men jag har en känsla av att det är just så här man måste beskriva Prousts värld - en ström där verklighet, fantasi, minnen och nutid flyter ihop och isär.
Det är ingen tillfällighet att filmen börjar och slutar med rinnande vatten.

(Den visas igen söndag den 16:e kl 14.)

Hans engelska fru - äktenskapsdrama i Norrland

2010-05-09T11:55:00.006+02:00

Strax före Valborg fick jag se Hans engelska fru igen. En av dom där mondäna filmerna som gjordes av Gustaf Molander under det senare 20-talet, här 1927. En samproduktion med ett tyskt bolag. Den visades på Cinemateket förra gången för ca 10 år sen. Det jag mindes var att den var lång, de tvära kasten i handlingen med nattklubbar i London och folk som trillar i forsar i Norrland huller om buller, och att Gösta Ekman var med förstås.

Eftersom det var en tysk-svensk samproduktion är även den tyska skådespelerskan Lil Dagover med, som den engelska frun. Hon är annars mest känd som Jane, flickan som blir bortburen under armen på sömngångaren Cesare i Dr Caligaris kabinett.
Detta är också Håkan Westergrens första film. Han återkommer ständigt i svensk 30-talsfilm som charmerande rikemansslarver med tydlig stockholmsaccent. Den hör man inte här förstås, men det är intressant att se att hans typiska maner fanns med från första början. Det spattiga kroppsspråket, det kutiga sättet att då och då luta sig framåt och dom uppspärrade ögonen är välkända för alla som tillbringat söndagseftermiddagarna framför X antal pilsnerfilmer.

Handlingen då? Ganska vindlande som sagt. En engelsk familj har vanskött sitt företag under en längre tid och bankrutt hotar. Och vad gör man då? Jo, man ser till att få sin dotter som är änka bortgift med sin viktigaste kreditor, en norrländsk träpatron, för att hjälpa upp ekonomin. Dottern har fått ett smickrande giftermålsanbud från en stilig lebeman, men när hon blir ögonvittne till hans otrohet tänker hon what the heck och går med på att åka till Sverige. Här kommer trillningen i forsen in. Hon blir räddad av en okänd karlakarl som senare visar sig vara den som hon ska snärja av finansmässiga orsaker. Hon blir naturligtvis förtjust i honom på riktigt och han i henne, och dom gifter sig. Ett år senare har hon börjat tröttna lite på att känna det norrländska lugnet och reser hem till London för att träffa sin familj. Hemma på herrgården råkar hennes man läsa ett kvarglömt brev som avslöjar den ursprungliga intentionen med deras giftermål. Svartsjuk reser han till London för att ta reda på sanningen och hittar henne tillsammans med den stilige lebemannen som friat till henne. Och nu måste hon få honom att förstå att hon inte alls gift sig för pengarna som det verkar.

Bilden av Norrland är lite märklig. I episoden med forsen sitter timmerflottarna i en timmerstuga av liggtimmer med älghorn på väggen som åtminstone i mina ögon ser jättenorrbottnisk ut. Samtidigt verkar träpatronens herrgård vara en typisk hälsingegård, och det finns inga herrgårdar av nåt slag i Norrbotten. Ja, ja, Norrland är Norrland...
Den stilige lebemannen är förstås Gösta Ekman iklädd frack, vad annars. Som engelsk dandy och allmän förförare gör han en något mer osympatisk roll än vanligt, han är charmig och beräknande i samma andetag, men karaktären mjuknar mot slutet. Lil Dagover var 40 år gammal när filmen gjordes och det verkar som om hon ska föreställa yngre än så. Stina Berg är förstås med, fattas bara annat, och den mästerliga Karin Swanström som engelsk mater familias. Hon fryner på näsan och snörper ihop sin redan lilla mun som ett proffs. Flickan som Gösta är otrogen med spelas av Margit Manstad, hela Sveriges favoritvamp under sent 20-tal. Hon har naturligtvis en skarp bob-frisyr.

Den mest innovativa scenen i filmen är när den svartsjuke maken sitter hemma i Sverige och lyssnar på radion. Programmet är en utsändning av musik från Hotel Savoy i London, kameran klipper mellan orkestern som spelar och den stora radiotratten. Genom dubbelexponering får publiken "se" det som hörs genom tratten när bilder av spelande instrument projiceras inuti tratten! Plötsligt hör maken hur den engelske dandyn, hans rival, ljudligt ber orkestern spela en foxtrot för hans fru. Orden dubbelexponeras på duken så att de ser ut att svämma ut genom radiotratten, och det blir droppen.
Radiomediet var ju ganska nytt 1927 och det är fascinerande att man så tidigt kommit på det geniala knepet för att "visa" radioljud på vita duken.

Tokyo zeitgeist

2010-04-27T22:24:00.004+02:00

Jo just det - det här är sista veckan att se utställningen Tokyo Stories på Kulturhuset med tre olika japanska fotografers bilder av Tokyo från olika tider. Den tidigaste fotografen, Hiroshi Hamaya, representeras med foton han tog på 30-talet, när Tokyo var en fascinerande blandning av gammalt och nytt - geishor och nattklubbar, rikshadragare och blanka bilar, spåmän och revydansöser. Väldigt fint, med stark tidskänsla.

Svensk-engelskt raffel

2010-04-25T14:47:00.010+02:00

Jag såg en engelsk stumfilm på Cinemateket som inte var gjord av Hitchcock. Bara det är ovanligt. Dessutom var det en svensk-engelsk samproduktion vilket nog är ännu ovanligare. Samproduktioner under stumfilmstiden brukade vara med Tyskland och Frankrike.
A Cottage on Dartmoor, eller Fången n:r 53 på svenska, var Anthony Asquiths sista stumfilm från 1929. SF samproducerade och bidrog med Axel Lindblom som fotograf och Uno Henning i huvud/titelrollen.

Det är en historia om hur en frisör råkar skada en man under rakningen. Han blir anklagad för att ha försökt döda honom eftersom rakkunden börjat uppvakta en flicka på salongen som frisören är kär i.
Han döms till fängelse, och lyckas efter ett par år rymma. Under hans fängelsetid har flickan och rakkunden gift sig och fått barn, och flyttat till en stuga på Dartmoor-heden, naturligtvis i grannskapet till det fängelse som frisören just rymt från. Nu är han på väg mot denna stuga. Vad ska hända?

Jag blev mycket överraskad av hur bildmässigt filmen var uppbyggd. Mycket få, ganska korta textskyltar, men fantastiska bildkompositioner. Många närbilder, både på ansikten och föremål. Diagonala skuggor. Ofta bilder som helt utan ord för handlingen framåt. Blomman som flickan fått av frisören och bär på jackslaget är en sådan:

I en anspänd scen på frisersalongen striglar den svartsjuke frisören sin rakkniv. Runt omkring står kollegorna och fnissar, tisslar och tasslar om det som gör honom galen: att hans ständige rakkund uppvaktar hans flicka. Scenen är komponerad så att strigeln med rakkniven som svischar fram och tillbaka löper snett tvärs över bilden och liksom av en händelse 'skär av' halsarna på de sladdrande kollegorna i bakgrunden! Vilken perfekt beskrivning av hans känslor!

Ett annat intressant inslag är när alla tre i triangeldramat går på bio, flickan och mannen för att svärma, frisören för att spionera. På bion visas en fartfylld Harold Lloyd-komedi, och man får alltså se en stumfilm i stumfilmen. Det är rätt ovanligt. En hästliknande statist med runda glasögon i biopubliken är regissören Asquith själv - Hitchcock-style.

Och apropå Hitchcock - när handlingen tar vid några år senare ute på Dartmoor blir det Hitchcock-spännande på riktigt. När frisören dyker upp i stugan är han en skugga av sitt forna jag, blek, avtärd och trasig. Flickan är ensam hemma med barnet, poliserna letar efter rymlingen, och den äkta mannen är på väg hem. Vad kommer frisören att göra? Kommer flickan att avslöja eller skydda honom? Det blir ganska pirrigt.
Slutscenerna får en att undra om inte flickan faktiskt älskade den olycklige frisören trots allt. Melodramatiskt, men faktiskt gripande.

Tydligen är de två versionerna av filmen, den engelska och den svenska, ganska olika. Den engelska gjordes delvis om till talfilm. Dessutom är de klippta på helt olika sätt. Det skulle vara cool att se den engelska någon gång för att kunna jämföra.

Påsk och synd

2010-04-11T16:22:00.009+02:00

Påskhelgen inleddes med stumfilmen Polis Paulus' påskasmäll från 1925 som var lika bra som sin titel.

Det är den första svenska film som det danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen medverkat i. Jag har inte sett en enda av deras filmer förut, och hade ingen uppfattning om dem.
De visade sig vara riktigt skojiga. Jag gillade särskilt den knubbige lille Släpvagnens besvärade ansiktsuttryck som var väldigt subtila och därför så roliga. Det är han som är polisen Paulus på en liten svensk skidsportort med ett pensionat dit det kommer bl a en ung flicka som ska hälsa på nån sorts onkel (Vilhelm Bryde i ondskefull monokel) och den lokala tangocharmören på pensionatet som hon kanske har chans på. Samtidigt pågår skorskalig spritsmuggling i en stuga i närheten full med ruffiga skurkar. Den långe och magre drasuten Fyrtornet är det lokala fyllot som oftast sitter i buren, men som tillfälligt släpps ut för att hjälpa till i köket(!) på pensionatet när en stor påskmaskerad ska hållas där. Han och polisen är gamla rivaler om kvinnan som blivit polisens hustru, och man får se hur uppvaktningen gick till på den tiden de alla tre var unga och ev vackra i en liten film i filmen med skrattretande orealistiskt smink och Fyrtornets ormande akrobatkroppsspråk. Pensionatsvärdinnan som spelas av legendaren Stina Berg har också ett gott och överårigt öga till tangocharmören.

Handlingen är en sån vindlande buskis/slapstick-pannkaka att man inte behöver säga så mycket mer om den. Man kan glädjas åt pensionatets bisarra träinredning i nåt sorts fornnordisk medeltidsstil, och finkläderna och kostymerna som bärs på maskeraden. Den är en riktig partyrökare i bästa 20-talsstil - det är ett faktum att 20-talet hade dom bästa partyfilmscenerna. Samt förstås dom danska komikernas samspel.
I en scen ska polis Paulus åka skidor, och det går som det går när danskar ska göra det - även om han officiellt inte är det här förstås. Miljön och slapsticken gav mig Snowroller-vibbar hela tiden ("Tyngden på dalskidan, älskling!") och det fanns t o m ett gäng tuffa skidåkarungdomar i 1925 års skidkläder som åker omkull allt som rör sig och är totalt samurajerna från Hökarängen.

Bäst av allt: polis Paulus tokbläcka på påskmaskeraden som slutar med en scen där han fylledansar med sig själv efter att alla andra gått och lagt sig. En av dom roligaste filmscener jag sett nånsin. (Näst bäst: Fyrtornet spottar ut en halv flaska svagdricka iklädd björnkostym.)

Filmen jag såg igår, Synd av Gustaf Molander från 1928, är en helt annan sorts film. Den är baserad på Brott och brott av Strindberg, men handlingen är flyttad till modärn nutid. Lars Hanson gör ett mellanspel i sin Hollywood-karriär och spelar Maurice, en fransk dramatiker som kämpar för att kunna försörja sin fru och dotter. Plötsligt ska en av hans pjäser sättas upp på Théâtre de Paris och en skådespelerska som stått modell för hans konstnärsvän blir anlitad att spela huvudrollen. Han blir alldeles begeistrad av hennes provläsning, och pjäsen gör succé. Hon är en vamp som strax förför honom och han lämnar sin fru med stora skuldkänslor, framför allt p g a sin dotter. Skådespelerskan är hårdhjärtad och önskar livet ur hans barn, och när barnet försvinner blir de båda dragna inför rätta anklagade för att ha fört bort och mördat flickan.

Det är en väldigt Strindbergsk historia, full med skuldproblematik, misstänksamhet mot kvinnors moral och bevekelsegrunder, samt lite fadersmystik.
Med det är en fin anlagd Paris-miljö också. Konstnärsvännerna samlas på den lokala bistron som drivs av Stina Berg - det är nu uppenbart att Stina Berg är med i alla svenska stumfilmer. Hon är kärv med ett hjärta av guld som vanligt när hon ser Maurice med sin skådespelerska och tänker att "det där går inte bra, du". Gina Manès, den franska skådespelerskan som spelar, eh, den franska skådespelerskan, är väldigt vacker på ett sånt där Gloria Swanson-sätt, med sneda kattögon och gnistrande tänder. Man kan nästan se det röda håret fast det är svartvitt.

Pjäsens scenbild är väldigt expressionistisk med lutande vita kors mot en svart bakgrund där skådespelerskan talar till en folkmassa i en scen som väldigt mycket påminner om en liknande i Metropolis:

När Maurice hos polisen ska redogöra för vad som hände i trappuppgången kommer de bästa scenerna. Först en händelse så som vittnen uppfattade den, hotfull med sneda vinklar och dramatiskt fallande skuggor. Sedan samma händelse ur Maurice' synvinkel, mer vardaglig, ljus och odramatisk. Jag tror det är första gången jag sett en sådan 'samma händelse ur två vinklar'-scen i svensk film.

Boktips: Stridens skönhet och sorg

2010-03-28T20:36:00.000+02:00

Jag har läst en tjock bok om första världskriget, mitt ständiga intresse. Det var ju med det kriget som 1900-talet började egentligen, och 20-talet i synnerhet.

Och det blir tydligare än någonsin i den här boken. Jag har läst mycket om första världskriget förr, men aldrig något som visat så uppenbart hur det kriget begravde den gamla världen och födde den nya. Ganska ironiskt eftersom den gamla världens sanningar och värden var det som många åberopade som anledning att gå ut i krig.

Peter Englund följer ett stort antal verkliga personer från olika länder och olika sidor i kriget, både kvinnor och män, soldater, sjuksköterskor, ambulansförare, civila. De inblandades inställningar till kriget varierar - en del är patriotiska, en del är äventyrslystna, en del mycket motvilliga, en del vill hjälpa till. En del sörjer krigets utbrott från första början, andra välkomnar det. I korta kapitel varvas de olika människornas upplevelser och tankar, från krigets början 1914 till vapenstilleståndet hösten 1918.

För varje månad som passerar utan att kriget får ett slut märker man hur människorna påverkas och förändras av sina upplevelser. Naiva patrioter börjar ifrågasätta de ledare som sänt ut dem i kriget. De som aldrig sett en död människa förut ser så många att de slutar reagera. Man gör saker som man före kriget aldrig trott att man någonsin skulle göra.

Och runt omkring förändras själva samhället också i grunden. De strikta umgängesseder som rått före kriget löses upp. Man kan lika gärna supa sig dyngrak offentligt, eller ligga med vem som helst - imorgon kanske man dör på slagfältet, eller under ett bombat hus. Även de civilas liv berörs av kriget.
Man kan nästan känna den långsamma upplösningen av det gamla Europa medan man läser.

Som ni märker är det en bok som fokuserar mycket på den enskilda människans tankar och känslor. Samtidigt är den full av minutiösa skildringar av hur konkret krigföring fungerar. Jag har lärt mig mer än under hela mitt tidigare liv om sprängkraften och funktionen hos olika typer av granater, hur de olika vapenslagen kompletterar varandra i strid, innebörden i signalraketernas olika färgkombinationer, eller hur kulspruteeld som slår in i en brädvägg låter. Och oändligt mycket annat liknande.

Det låter som två berättandeplan som inte borde fungera ihop, det personligt mänskliga och det sakligt tekniska, men Englund fixar det. Tillsammans blir de en allomfattande totalskildring av hur "kriget som skulle göra slut på alla krig" påverkade människor och samhälle.

Om man ska läsa en bok om första världskriget kan det mycket väl vara den här.

Lubitschs genderbender-komedi

2010-03-20T00:53:00.009+01:00

Det är mycket stumfilm nu.

Jag fick ett plötsligt behov av att se en film jag köpte härom året i Nevyork som jag fick ynnesten att se när jag pluggade filmvetenskap för (gulp) 10 år sen.
Ich möchte kein Mann sein från 1918, en av dom filmer Ernst Lubitsch gjorde hemma i Tyskland innan han for till Hollywood och skapade "the Lubitsch touch".

Den är tydlig redan i den här filmen. Jag vill inte vara en man som titeln lyder handlar om en tonårsflicka som vill vara just det efter att ha blivit utskälld av sin guvernant för att hon spelar poker, röker och flörtar med pojkar. Droppen kommer när hennes nye förmyndare nedlåtande förklarar för henne att flickor i hennes ålder ska gå och lägga sig istället för att gå ut på stan och ha roligt.
Istället går hon raka vägen till en herrekiperingsbutik och skaffar sig en frack. Lubitsch har skoj när han visar hur den unga manliga personalen blir helt till sig av att få ta herrmått på en ung flicka. Sen drar hon på stan.
I danslokalen blir hon skuffad och puffad vid garderoben av de andra männen, och sedan skuffad och puffad på dansgolvet av de unga kvinnorna som lägger an på henne, och börjar redan då känna sig lite desillusionerad.

Tills hon får syn på - sin nye förmyndare, out and about. Hon tar hämnd på honom genom att kollra bort hans damsällskap. Efter att ha bondat lite över kvinnors trolöshet blir de vänner och dricker oschyssta mängder champagne.
Och det är här filmen verkligen går over the top. Fulla och förbrödrade börjar de plötsligt småhångla vid bordet. Hånglandet fortsätter i droskan på väg hem och i fyllan och villan blir de naturligtvis körda till fel adresser. Nu gäller det att ta sig hem och att lappa ihop sina nödlögner om vilka dom är och var dom varit.

Jag minns hur ställd jag blev när jag såg filmen. Vänta nu...han vet ju inte att hon är en flicka...! Hoppla, hoppla. Tyskland var verkligen långt före alla andra länder när det gällde vad som kunde visas på film.

Det är överlag en sprittande absurd film. (Alldeles bortsett från att förmyndaren borde känna igen sin skyddsling även i frack och peruk.) Ossi Oswalda som spelar flickan är en fin komiker med ett väldigt fysiskt utspel och ett smittande humör. Hon spelade huvudrollen även i Lubitschs lite mer kända pre-Hollywood-komedi Ostronprinsessan. Lubitsch tappar inget tillfälle att driva med människomassornas synkroniserade sätt att röra sig, eller generell mänsklig dubbelmoral - ett tema som återkommer i hans Hollywood-filmer.
Det är en lysande tidig komedi om könsrollerna.

Jag hoppas förstås att den här tas upp på Cinemateket nån gång - i en Lubitsch-stumfilms-retrospektiv kanske, eller en serie om genderbending på film.

Förseglade läppar

2010-03-18T20:29:00.002+01:00

Filmen i söndags var lika bra som sin titel.

En fin liten melodram från den svenska stumfilmens senare period, den som kom efter den s k guldåldern. Sent 20-tal alltså. Guldåldern utmärks av exotiska naturscenerier som gick hem i de utländska stugorna, och i väldigt hög grad Selma Lagerlöf-stories.
Vid mitten av 20-talet växlade man om till manus som handlade mer om städer och kontemporära miljöer, det blev mer raffel och glamour. Man började göra samproduktioner med utländska filmbolag och med fler utländska skådespelare. Svensk film miste lite av sin egenart, men blev kanske också lite mer lik film i andra länder. Den var inte så djuplodande heller.
Men det hindrar inte att det kan vara underhållande, skojigt och tekniskt välgjort.

Förseglade läppar stämmer väl ganska bra in på det, gjord 1927 av Gustaf Molander som gjorde rätt många av filmerna den här tiden. Han är nästan den tongivande regissören under det sena 20-talet.

Melodrama i italiensk miljö om en ung flicka, spelad av en väldigt oskuldsfull Mona Mårtensson, som lämnar klosterskolan där hon växt upp för att bo hos sin moster som driver pensionat (tror jag, jag har inte full koll på vad osteria innebär). På tåget träffar hon en engelsk målare spelad av Louis Lerch, bildskön österrikare, som är gift hemma i England med en invalidiserad kvinna. De blir naturligtvis förälskade. På pensionatet lurar dessvärre också mosterns liderlige man, spelad av Edvin Adolphson med ond glimt i ögat, som börjar tafsa på henne utan pardon. Hon flyr till den engelske målaren som så gärna skulle vilja rädda henne men som inte vågar berätta att han är gift.
Hur ska det gå, hur ska det gå?

Dom italienska miljöerna är helt verkliga, och t o m Karin Swanström som spelar mostern lyckas se italiensk ut och fnyser som bara hon kan. Ingen kan arbeta upp sig till raseri i bild så bra som hon. Adolphson fläskar på med sina mest karlakarliga manér (hans ständiga nisch) och hänger omkring i nåt slags italienska kläder. Kastar kniv gör han också. Mårtensson har håret i korkskruvar, är gudfruktig och uppför sig som om hon vore tolv år. Stina Berg, alltid suverän, har en fin biroll som flickans närmaste vän och mentor uppe på klostret, en bastant och barsk nunna med ett hjärta av guld som snusar nässnus och skäller på sin mulåsna.
Exotism helt klart, men inte så mycket att det stör.

I tisdags såg jag ännu en stumfilm, ett kärt återseende, regisserad av Karin Swanström ovan.

Bloggkollegan Rävjägarn har för övrigt skrivit en utmärkt redogörelse för både Förseglade läppar och Flickan i frack här.

Kurt Weills sista tyska verk

2010-03-15T21:05:00.007+01:00

Var på opera i onsdags. Det känns extremt konstigt att skriva - ungefär som om det hände jämt. Det gör det inte. Dom operor jag sett live kan räknas på ena handen. Det är inte min grej för det mesta.

Om det inte är Kurt Weill som gjort musiken. Och det var det. Det var Silversjön på Folkoperan, ett något mindre känt verk av honom. Alla känner till hans samarbete med Berthold Brecht och att han gjorde musiken till Tolvskillingsoperan och Staden Mahagonnys uppgång och fall som Brecht skrev. Silversjön hade jag inte ens hört talas om förut. Det blev hans sista tyska verk, sen var han tvungen att fly från Tyskland. Operan hade premiär 1933, ca tre veckor efter Hitlers installering som rikskansler.
Librettot skrevs av den expressionistiske dramatikern Georg Kaiser.

Historien handlar om hur en hungrande man, Severin, stjäl en ananas i en affär. En polisman, Olim, skjuter honom, han blir skadad och fängslas. När Olim får se att han skjutit mannen för en ynka ananas drabbas han av samvetskval. Han lämnar poliskåren, ser till att få Severin fri, och tar honom till sitt slott som han köpt med hjälp av en gigantisk lotterivinst. Där anstränger han sig för att gottgöra sitt dåd genom sköta om och försöka muntra upp den sårade. Men Severin är full av hat och hämndlystnad och när han får reda på att den som sårade honom är den samme som nu har hand om honom vill han genast mörda honom. Silversjön hägrar vid horisonten, sjön som man kan gå över om man lyckas komma över sina hatiska känslor.

Och allt är så tyskt och modärnt! Scenen är mörk med en stor ställning i flera våningar med spiraltrappor där skådespelarna/sångarna inte bara går utan också hasar, ålar och hänger uppochner. Samtidigt projiceras stora bilder på skärmar här och där i ställningen som passar situationen för handen. Snyggast är nästan kollaget av kriminalia: fingeravtryck, pistoler och mugshots.
Flickorna i mataffären har vällagda små 30-talsfrisyrer samtidigt som dom säljer typ Pucko och Frostflakes. Polismannens kollega har en beige uniform som ser lätt rysk ut och skrattar highpitchade vansinnesskratt. Den nyblivne slottsägarens hushållerska, fru von Luber, har Frankensteins brud-frissa och vampyrtänder och skulle kunna heta fru von Luguber. Och lotteriförsäljaren ser ut som en blandning av Kolingen, Peter Lorre och konferencieren i Cabaret.

Det var ju framför allt för musikens skull jag ville se den. Och den är förstås helt fantastisk. Jag behöver förmodligen inte beskriva den; dom flesta har hört åtminstone nåt ur Tolvskillingsoperan. Trots att Weill tog intryck av så många olika stilar kan man alltid känna igen hans musik.
Och om man inte har hört den - se nån av dom Tim Burton-filmer som Danny Elfman gjort musiken till.
Om han inte haft Kurt Weill som främsta inspirationskälla är jag skapt som en nors.

Gunnar Hedes saga

2010-03-11T22:43:00.003+01:00

Det var fantastiskt att få se den igen i söndags. Senast var säkert tio år sedan i samband med en Mauritz Stiller-retrospektiv.

Sen jag såg den förra gången har filmen fått tillbaka sin ursprungliga färgning, och några textskyltar utan bild har lagts till för att fylla mindre luckor i handlingen.

En Selma Lagerlöf-historia i botten förstås, as usual, om en ung man som ger sig av från godset där han är uppvuxen för att han hellre vill syssla med musik än bli bergsingenjör. Katalysatorn verkar vara ett litet cirkusfölje som stannar till på gården för att visa upp konster. Konsterna kompas på fiol av en flicka som cirkusartisterna tagit hand om. På vägen bort från hemmet får mannen för sig att han ska köpa och driva en renhjord från norr till söder, sälja den och komma hem med mycket pengar. Här får Stiller tillfälle att slänga in lite bländande scenerier från fjällvärlden och horder av renar som rör sig böljande över snön. Naturligtvis går det åt helvete - den unge mannen har ingen vana att hantera renar, och när ledarrenen sliter sig släpas han efter genom snön, över stock och sten i evighet. När han till slut hittas har han blivit galen och förs hem till sin mor och den fiolspelande flickan som stannat hos inspektorn på gården. Kommer han att bli frisk igen?

Filmen var om möjligt ännu mer poetisk och mystisk än jag mindes den. Det finns en massa fina dröm- och vansinnesscener med olika typer av trickfoto som definitivt når upp till sådana som jag sett i utländsk stumfilm. I en av slutscenerna följer kameran med fiolspelerskan genom att filma henne framifrån och backa medan hon närmar sig. Det är en strålande scen med Mary Johnsons brinnande ögon samtidigt som hon spelar.
(Selma lär ha lackat ur när det visade sig att huvudpersonen åkte tåg i en scen. Berättelsen var ju förlagd till 1840-talet, gubevars! - medan Stiller flyttade handlingen till kontemporär tid. Ibland hade hon en närmast obegripligt dålig förståelse för skillnaderna mellan litteratur och film.)

Musikerna, Matti Bye och Lotta Johansson, kompade på piano, fiol och flera andra instrument som smälte ihop så bra med filmen att film och musik kändes som ett. När renhjorden kommer vandrande över fjället hörs alldeles verkliga skällor med ett dovt, sprött ljud. Och när gycklarparets fiolspelerska spelar Faustvalsen fyller Lotta Johansson i så att man kan höra fiolspelerskan spela.

Och Einar Hansson är omöjlig att bortse från förstås. Så vacker och blek med stora mörka ögon. Rörande i scenerna som sjuk i hemmet och i trädgården med Mary Johnson.

Ingen supermodärnistisk film precis - men vilken film!
Mest minnesvärd drömscen: hunden med renhorn - en surrealistisk mardröm.

Nya Cinemateket

2010-02-28T17:04:00.004+01:00

Det har inte blivit mycket postat den här månaden. Februari är alltid något av en dödtid för modärnister. Det är som om snön stoppar upp. Mer så än vanligt den här vintern.

Men nu är det vår! Eller snart i alla fall, även om det låter knasigt. Cinemateket som legat nere jan-feb återföds i en ny kostym. Och naturligtvis öppnar man med en massa stumfilm!

Den 7:e mars visas Gunnar Hedes saga av Mauritz Stiller. Den har jag sett för många år sen men måste verkligen se om.
Sen blir det Förseglade läppar (Jesus, vilken stumfilmstitel!) den 14:e, Flickan i frack den 16:e (ett must-see-again), Rågens rike den 20:e, Norrtullsligan den 24:e och, ehm, Polis Paulus' påskasmäll den 30:e. Med den titeln måste den ju vara bra.

Jag kanske inte hinner se allt detta, men jag ska i alla fall försöka.

Längst upp - en bild från inspelningen av Gunnar Hedes saga medan vi väntar.

Den exploderande handen - surrealism med Lee Miller

2010-02-11T22:38:00.012+01:00

Nu är det bara några dagar kvar på utställningen med Lee Millers foton på Millesgården, men jag hann.

Lee Miller var en vacker kvinna som upptäcktes på gatan av Condé Nast, legendarisk tidningman, i slutet på 20-talet när hon var 19-20. Hon tecknades av Georges Lepape, legendarisk modetecknare, och hamnade på omslaget till Vogue, legendarisk modetidning. Så blev hon fotomodell. Hon hade precis rätt look: Hon var slank och atletisk med kort blont hår, ett fantastiskt ansikte och coola ögon.

Hon åkte till Paris, och kände genast att hon kommit hem. Där gjorde hon sig av med sitt ursprungliga namn, Elizabeth, och bytte till Lee som inte avslöjade om hon var man eller kvinna. Hon träffade Man Ray, legendarisk fotograf, och blev hans flickvän och modell. Hon blev intresserad av hantverket och började själv ställa sig bakom kameran. De utvecklade fotokonsten tillsammans, tills hon ruttnade på hans ständiga svartsjuka och drog.

Hon startar en egen fotostudio i New York, gifter sig med Aziz Eloui Bey och flyttar till Egypten och fotograferar, träffar surrealisten Roland Penrose i Paris och gifter om sig, fotograferar krigets vardag i London, och finns med bland de amerikanska trupper som befriar Dachau vars obeskrivliga scener hon också fotograferar. Slår sig slutligen ner på en lantgård i England.

Ett vindlande liv. Men det som gör henne speciellt intressant för en modärnist är förstås surrealismen i hennes bilder. Hon var i Paris när surrealismen var nyfödd och cool och det märks.

Man känner igen surrealisternas fascination för lösryckta mänskliga kroppsdelar. I hennes bilder blir allting ett potentiellt landskap - en skuggad rygg, krulligt hår. Ett verkligt landskap i den egyptiska öknen blir ett abstrakt räfflat mönster. Vardagliga ting förvandlas: En säck sprängfylld med bomull flyter ihop med molntussarna som driver på himlen, en hand bakom en repig fläck ser ut som om den just börjat explodera. Revan i nätet är en oväntad öppning mot något okänt.

Men den mest fantastiska bilden kunde jag inte hitta - den där Miller fotograferat ett par nyligen avskurna mänskliga bröst från en operation som hon lagt på en tallrik med kniv och gaffel vid sidan av... En bild vars surrealistiska äckelpotential slår det mesta jag sett i den vägen. Meret Oppenheims hopsnörda damskor på tallrik på riktigt, så att säga. Kanske det enda surrealistiska verk som bokstavligen sysslar med lösryckta mänskliga kroppsdelar.

Kanada 1933 i en snökula

2010-01-31T21:33:00.015+01:00

Såg om en film härom dan som jag såg för några år sen på Stockholms Filmfestival. En film av favoritregissören Guy Maddin, som jag skrivit om tidigare.

Han har ju alltid omfamnat stumfilmsestetiken och även den i tidiga ljudfilmer med taskigt ljud.
I The Saddest Music in the World placerar han också handlingen i ljudfilmens första tid, Winnipeg 1933 för att vara exakt. Händelsevis är Winnipeg Maddins hemstad.
Man känner igen tiden i kläderna och art déco-aktiga interiörer, men det är Maddins alldeles egna version av det tidiga 30-talet man får se.

Det är depression och Lady Port-Huntley, ägare till ett stort bryggeri, anordnar en tävling om vilket land i världen som kan framföra den sorgligaste musiken. Vinnarna blir belönade i "depression-era dollars". Folk kommer från hela världen för att spela det sorgligaste dom kan. De ställs mot varandra i dueller, Lady P-H fäller omdömet, och slutspelet rycker närmare. Tävlingen får speciellt stor betydelse för en dysfunktionell familj där fadern och den ene sonen varit rivaler om Lady P-H:s gunst. Fadern, som är läkare, har under sin alkade period råkat amputera fel ben på Lady P-H efter en bilolycka. Som kompensation har han konstruerat ett par benproteser i glas fyllda med öl.

Den ene sonen har kommit hem från New York som amerikaniserad affärsman och träffar en mystisk kvinna som tappat minnet och som tar levnadsråd av den binnikemask som hon har i magen.

Den andre sonen har bosatt sig i Serbien och kommer tillbaka för att spela Serbiens sorgliga bidrag på cello. Han är speciellt lämpad efter att hans son dött och hans fru har försvunnit. Han förvarar nu sin sons hjärta i en burk med sina egna tårar.

Ja, ni hör, och det är bara hälften. Allt är som vanligt i Guy Maddin-land. Winnipeg 1933 är ett sagoland i svartvitt och technicolor-färg med suddiga kanter. Snö, minnesförlust och avhuggna kroppsdelar spelar en fortsatt stor roll. Lady Port-Huntley spelas av Isabella Rossellini i en platina-peruk med tiara. Hockeyspelare sjunger stämsång, folk åker rutschkana ner i öltunnor och begravningståg skrider fram på skridsko.
Det är som att befinna sig inne i en av dom där snökulorna med små landskap.

Maddins filmer brukar inte gå på vanliga biografer. Sedan denna har han hunnit göra fler filmer där han omskapar staden Winnipeg på sitt sätt. Det är väl dags att skaffa dom på dvd kanske. Jag återkommer när jag gjort det.
Se The Saddest Music in the World tills dess.

Boardwalk Empire

2010-01-25T21:11:00.009+01:00

Jaaa! En en ny TV-serie att se fram emot. USA på 20-talet! Spritförbud! Nattklubbar! Gangsters och dåliga kvinnor! Steve Buscemi!

Nu kan man bara hoppas att den dyker upp på en TV-kanal nära mig...

Gaystumfilm

2010-01-13T21:16:00.013+01:00

Den kom till slut, i mellandagarna. Det är bra - då behöver jag inte gräla på Amazon.

Filmen jag skickat efter är ingen vanlig stumfilm direkt, snarare rätt unik.
Det är förmodligen den första filmen som gjorts om homosexualitet.
Den gjordes naturligtvis i Tyskland - naturligtvis eftersom det i Tyskland fanns en livaktig rörelse för homosexuellas rättigheter redan vid sekelskiftet. De verkade först och främst förstås för att den lagparagraf som kriminaliserade homosexualitet skulle avskaffas.
Det satt långt inne. 20-talet blev ett slags frihetsperiod när det gick att leva som homosexuell åtminstone i Berlin, men sen kom Hitler, snaran drogs åt och homosexuella fördes till koncentrationslägren. Konstigt nog levde en ganska repressiv lagstiftning kvar efter kriget, och homosexualitet avkriminaliserades inte i Västtyskland förrän 1969.

Men tillbaka till filmen, Anders als die Anderen, eller Different from the others som den heter på engelska, från 1919. Att den är från 1919 är ingen slump. När Tyskland mer eller mindre kollapsade efter första världskrigets slut kollapsade också, bland mycket annat, filmcensuren. Plötsligt var det anything goes i filmbranschen, och folk satte igång som tosingar med att göra filmer om allt som man inte kunnat göra film om förut: d v s i rätt hög grad knark och snusk. Jag antar att man hade en aning om att det skulle gå hem i stugorna, men ofta höll man sig med en seriös fernissa (upplysa befolkningen och allt sånt). Så det blev filmer om prostitution, opiatmissbruk, könssjukdomar etc etc samt i ett enstaka fall homosexualitet. Redan efter ett år upprättades filmcensuren igen. Regissören till Anders als die Anderen var Richard Oswald, något av en specialist på upplysningsfilmer av sådant slag.

Filmen handlar om en stor violinist som tar sig an en ung beundrande man som vill bli hans elev. Efter ett tag uppstår varma känslor mellan de båda. Det blir problem när en individ som ev tidigare varit erotiskt involverad med musikern börjar öva utpressning mot honom av ekonomiska skäl. Violinisten får ekonomiska problem, kan inte förklara sin belägenhet för någon, vill inte involvera sin pojkvän, och känner till slut sån vanmakt att han tar sitt liv. Filmen formar sig så till en apell för avskaffande av den lagparagraf som ger utpressare carte blanche och driver oskyldiga människor till självmord.

En av det viktigaste förkämparna för homo-rättigheter var läkaren och sexualforskaren Dr Magnus Hirschfeld som drev institut för sexualvetenskap. Han spelar sig själv i filmen, i en scen när violinisten uppsöker honom för råd.

Huvudrollen spelas av Conrad Veidt som också medverkade i flera andra av Oswalds filmer. Det är svårt att inte tycka att det var en modig sak att göra med tanke på tidsandan, lagstiftningen, och hans egen växande stjärnstatus. Han var ju dessutom själv bisexuell och sympatiserade nog starkt med filmens intention, att öka förståelsen och toleransen för icke-straighta.

Filmen förbjöds av nazisterna som försökte förstöra alla existerande ex av den. Länge trodde man att de hade lyckats, men så hittades ett delvis slaktat negativ på nån bisarr plats, jag tror det var i ett gruvhål i Ryssland. Såna ställen där man vanligen hittar försvunna stumfilmer. Rätt mycket av den ursprungliga filmen saknades och har inte hittats än i alla fall. Man kan ju hoppas. Ca 45 min är kvar. I restaureringen har man ersatt så mycket som möjligt av blanksen med kvarvarande stillbilder. Detta gör förstås att filmen framstår som lite rumphuggen idag.

Men det gör inte så mycket. Det är ändå otroligt fascinerande att faktiskt kunna se en så totalt unik film. Inte bara förekommer bilder från en gay-bal och Hirschfeld himself spelande sig själv. Framför allt är skildringen av musikern och hans älskade så väldigt ömsint och helt utan sensationslystnad eller avståndstagande.

Det skulle dröja årtionden och årtionden innan filmpubliken fick se något liknande igen.

Och just det - den går att se på Youtube!

Gott nytt år!

2009-12-31T00:28:00.002+01:00

Österns Paris

2009-12-29T23:52:00.009+01:00

Nåt är inte som det ska med min Amazon-beställning. Jag har beställt tre filmer och fått två. Snart måste jag börja forska i det här.

Av de två jag trots allt fått är den ena Nattens fresterska av Chen Kaige, en gammal favoritfilm som jag tror jag såg på bio två gånger när den kom 1997.
Den svenska titeln är väldigt stumfilmsmässig, så även den engelska, Temptress Moon. Originaltiteln är det svårare att uttala sig om.

Och en stumfilmsmässig titel är ju helt korrekt, för filmen utspelar sig under modärnist-tid, sent 20-tal eller tidigt 30-tal, i Shanghai, känt som Österns Paris när det begav sig.
Det var nu ett bra tag sen jag såg den sist, men handlingen är som jag minns det ganska stumfilmsartad också. Det handlar om familjeintriger i en gammal avdankad familj där opiumröken ligger tät, en ung flicka som blir familjens överhuvud mot alla gamla regler, och en ung man från samma familj som försörjer sig som gigolo i Shanghai.

Om det här låter vagt beror det på att jag inte riktigt längre minns alla detaljer i den något komplicerade handlingen. Vad jag minns däremot är att det var en riktigt vacker film, atmosfärisk och melodramatisk på ett bra sätt. Mannen i Shanghai spelades av Leslie Cheung som var vacker i alla filmer, och som tog sitt liv på ett tragiskt sätt 2003.

Jag har fortfarande inte fått möjlighet att se några kinesiska stumfilmer, men jag hoppas naturligtvis få det nån gång. Cinemateket är förmodligen det säkraste kortet. Tills dess får man väl titta på Nattens fresterska.

Ser man på...

2009-12-15T23:12:00.003+01:00

Naturligtvis går den upp när man just sett den på filmfestivalen.
Och den fick ju inte så god kritik, nej.

Nåja.
Hyr den när den kommer på dvd. Det är den värd för modärnister. Om inte annat för de svartvita Aubrey Beardsley-tapeterna. Och Våroffer.

Paris på P1

2009-12-08T21:55:00.005+01:00

Biblioteket i P1 från 30 november handlar om det modärnistiska kulturlivet i Paris mellan krigen, och framför allt om tre amerikanskor som promotade respektive skrev experimentell litteratur: Sylvia Beach, Gertrude Stein och Djuna Barnes. Alla tre var också lesbiska vilket det förmodligen var lättare att vara i Paris än hemma i USA vid den tiden.

Sen följer en djupstudie av Barnes svårlästa klassiker Nightwood, eller Nattens skogar på svenska. Jag skrev om den här efter att ha läst den.

Väl värt att lyssna på. Det ligger kvar på P1 i en månad.

Modärnism på filmfestivalen

2009-11-29T23:09:00.014+01:00

Filmfestivalen är över för i år.

Jag fick se två filmer av visst intresse för modärnister.
Den första var Vincere av Marco Bellocchio. En film om Mussolinis hemliga fru Ida och den son de fick tillsammans. Jag vet ingenting om vad av detta som är erkänt.

Någon annan tittare beskrev filmen som "operatic" på engelska, och det är helt adekvat. En blandning av spelscener och sekvenser från journalfilmer som beskriver den växande fascismen i Italien, musiksatt med en blandning av heroisk operamusik och originalmusik av ett märkligt slag som påminner om Philip Glass eller liknande.

Någonstans i mitten av filmen besöker Mussolini, politiker på väg upp, en futuristisk konstutställning. Målningar med futurismens typiska försök att avbilda det som inte kan avbildas (fart, ljud o s v) presenterat av konstnärerna iklädda futuristiska västar med vilda mönster och matchande smink.
I övrigt är tiden fint beskriven i detaljer som kläder och möbler. Jag vet inte vad jag ska ska tycka om den här filmen egentligen. Den var intressant, men rörde mig inte så mycket.

Den andra var Coco Chanel & Igor Stravinskij av Jan Kounen (otymplig titel!).
Det var den andra filmen om Coco Chanel jag såg i år. Den första handlade bara om hennes liv fram till det att hennes stora kärlek, engelsmannen "Boy" Cappel, omkommer i en bilolycka, d v s innan hennes stora framgångar som modeskapare.

Den här filmen tar i princip vid där den första slutar. Chanel och Stravinskij träffas första gången i samband med premiären av baletten Våroffer. Ett par år senare, efter revolutionen i Ryssland, får Chanel reda på att Stravinskij och hans familj lever i landsflykt på hotell. Hon erbjuder honom att flytta in i hennes rymliga villa, han accepterar, och detta leder så småningom till en kärleksaffär dem emellan.

I filmen talas enbart franska och ryska, d v s de språk som personerna faktiskt talade. Kanske ser vi början till slutet på traditionen att alla karaktärer från valfritt land talar engelska, eller (vidrigare) att alla talar engelska med affekterad brytning...huvva.
Mads Mikkelsen, känd dansk skådespelare, tar sig an Igor, och verkar tala såväl franska som ryska utan större problem. I övrigt kände jag inte igen någon av skådespelarna.

Även den här filmen var bra och lite lätt rörande ibland, men kändes också oftast detached.
Dock, den är absolut sevärd med tanke på de levande återgivna miljöerna från det tidiga 20-talet. Snygga för- och eftertexter i stram jugendstil, och några direkt psykedeliska tapeter hemma i Cocos skrytvilla. Vissa rum är som Aubrey Beardsley-teckningar som blivit levande.

Dessutom är det ju ganska roligt för en modärnist att få se en iscensättning av den berömda urpremiären för Stravinskijs Våroffer i Paris 1913. Publiken ruttnar på den "konstiga" musiken och det osnygga sättet att dansa, och börjar väsnas och bua. Vaslav Nijinskij, koreografen, råkar i gräl med Stravinskij bakom scenen och stormar skitförbannad ut i korridoren. Grupper i publiken med olika uppfattning om föreställningen skäller ut varandra och börjar slåss, och nån ringer snuten.

Och ungefär så var det verkligen! Ibland var kultur roligare förr.
Only in Paris, people, only in Paris...

Lang vs Pabst

2009-11-22T22:43:00.007+01:00

Hej igen.
Jag har varit lite busy den här månaden, men nu så.

Såg nyligen om en film jag haft på dvd rätt länge, En förlorads dagbok av G W Pabst från 1929. En av de riktigt sena stumfilmerna alltså.

Det var andra gången som han satte Louise Brooks i huvudrollen; första gången var förstås den något mer berömda Pandoras ask. Den filmen må vara mest välrenommerad, men även Dagboken förtjänar en titt.

Det är en sån där roadmovie-aktig sak i meningen att en person kastas från den ena extrema livssituationen till den andra, uppgång och fall och så uppgång igen.

Brooks spelar en ung flicka med det märkliga namnet Thymian som blir förförd av en anställd i hennes fars apotek (Fritz Rasp, mannen som föddes för att spela sleazy skurk) och blir med barn. Hon vägrar att gifta sig med slemmot, och sänds till en institution för vanartiga flickor där det råder kadaverdisciplin och en, eh, ofräsch stämning. Hon och en annan tjej lyckas rymma därifrån under ett upplopp och hamnar i stället på en halv-fancy bordell.
Jag ska inte avslöja mer om handlingen, men man kan säga att hon får nåt slags hämnd på slutet.

Den mest fascinerande delen av filmen är helt klart livet på korrektionsanstalten, som verkar drivas av Onkel Fester från Familjen Addams. Hans fru spelas av den legendariska kabaret-komikern Valeska Gert (synlig även i Den glädjelösa gatan) som gör en minnesvärd, grotesk insats. Den med rätta mest omtalade scenen är när hon dirigerar flickornas boot camp-lika gymnastik med hjälp av en gong-gong. De tvingas göra armar-uppåt-sträck allt fortare och fortare efter gongens rytm, medan Frau Föreståndare arbetar upp sig till tydlig sadistisk extas. Onkel Fester beslagtar sminkprylar och skriver komihåg-lappar om vilka han ska bestraffa med ett konfiskerat läppstift, och ett saligt leende på läpparna.
En av filmhistoriens stora sado-skildringar.

Medan jag såg den kom jag på skillnaden mellan Pabst och Fritz Lang. Lang är ju mystik-, mysterie- och toppraffelmästaren i den tyska stumfilmen. Månresor, spionaction, fantasy, superskurkar och robotar - det är hans grej. Pabst däremot är en s k sedeskildrare. Han lyfter på dasslocket och geggar runt. Han har inga illusioner om den mänskliga naturen. Alla människor försöker ta sig fram så gott dom kan i en ganska rutten värld fylld med korruption, dekadens och småaktighet. Han gör sina filmer i en tid och på en plats där detta är extra tydligt.

Jag minns en film av honom som jag såg för flera år sen på Cinemateket. Den hette Abwege, Avvägar. Säger allt, typ. Från 1928. Ett gift par har tappat glöden i äktenskapet, och frun går ut och roar sig på egen hand. Jag minns den som ett koncentrat av hur man tänker sig livstrött livsglädje i Berlin ca 1928.
Den hör inte till hans mest kända filmer. Hittills har jag inte sett till den på dvd. Men dyker den upp, även som ev extramaterial till någon annan film, så måste jag ha den.

När kvinnor älska

2009-11-09T22:01:00.010+01:00

Ibland går man på bio och väntar sig ingenting särskilt men blir glatt överraskad. Händer oftast på Cinemateket.

I fredags var jag och såg Women in love från 1969 av knäppbollen Ken Russell. Hans filmer får man sällan chans att se, så man måste passa på.

Jag visste att den byggde på en roman med samma titel av D H Lawrence som jag inte har läst. Vad den handlade om visste jag i stort sett inte. Jag visste inte heller under vilken tid handlingen tilldrog sig.

Och det var ju helt rätt tid. 20-talet förstås. Borde man kunnat fatta, det var väl då Lawrence romaner kom.

Den var bara lite bisarr. Det verkar som om Russells riktiga knäpp-period började först senare.

Den handlar om två systrar och två manliga vänner som blir romantiskt involverade med varandra. Den ene mannen och den ena kvinnan är konventionella, medan de andra två vill leva fria liv, framför allt erotiskt förstås. Den icke-konventionelle mannen, som gärna förutom sin fru också vill älska sin bäste oförstående vän, har naturligtvis D H Lawrence-korrekt helskägg mitt i 20-talet.

Man kan naturligtvis se när filmen är gjord, som vanligt, men det gör inget. Det vimlar av lantställen, picknickar, exotism, orientalism, pinsam modern dans och väldigt fina kläder. Därtill en vinterresa till alperna och ett lätt bisarrt fjällhotell, samt en med rätta omtalad nakenbrottning framför en eldstad som petar in lite mer eller mindre förtäckt homoerotisk spänning i filmen.

Den går igen på onsdag kl 18:00. Tips.