fredag 12 april 2013

Anita & Marion


As kvinnliga komikerpar go är dom inte så många. Men i slutet av 20-talet gjordes ett par med Anita Garvin och Marion Byron. Dom gjordes av Hal Roach Studios som också gjorde t ex Helan&Halvan-filmerna. Jag fick tillfälle att se tre stycken på Cinemateket.

Anita var lång och gänglig med ständigt sarkastisk uppsyn. Marion tre äpplen hög med pliriga, runda ögon och en liten högkullig tokhatt. 


Den första, Feed'em and Weep, var ganska simpel. Kort, rikligt med slapstick av typen samma personer rusar genom oväntad öppen dörr och landar med fejan i en sopptallrik. För tredje gången. Det var å andra sidan ganska roligt att få se Max Davidson igen, den judiske stumfilmskomikern som jag sett ett par fantastiska kortfilmskomedier med. Han är lite orättvist bortglömd. Här är han den koleriske restaurangägaren som av nödfall anlitar Anita och Marion som amatöriska servitriser till sin järnvägsrestaurang i tjottahejti när ett vagnslass affärsmän i byxbranschen (!) anländer för en jättesnabb lunch på väg till konferensen.


Den andra, Going Ga-ga, var bättre. Anita och Marion får ett kidnappat barn på halsen, eftersökt av Max Davidsons mindre brighta detektiv. Dom lyckas göra sig av med ungen genom att knuffa in honom i en skock barnhemsbarn på väg tillbaka till barnhemmet med sin sköterska. Bara för att strax läsa i tidningen om hur det kidnappade barnet är värt en fet upphittarsumma. Då försöker dom stjäla tillbaka honom. Och här börjar det skojiga. Dom förklär sig i mindre övertygande gubbkläder inkl mustascher och talibanskägg och bryter sig in på barnhemmet. Där blir dom nästan avslöjade av personalen och klarar sig genom att gömma sig under sängarna och, i Marions fall, krypa ner i sängen och leka bebis. När dom fått med sig ungen ut måste dom ta sig förbi detektiven. Det gör dom genom att föreställa promenerande, konverserande gubbar. Den ena gubben är 3 meter lång, misstänkt svajig, med ett bebishuvud klätt i talibanskägg. En lågt placerad markis förstör den förklädnaden. Till slut kommer barnet tillrätta, Anita och Marion får en helt icke-förtjänad belöning, och Marion spenderar den på närmaste lönnkrog och blir bortförd på fyllan i en polisrazzia.


Den sista, A Pair of Tights, är närmast minimalistisk. Den handlar inte, som man kan tro, om trikåer, utan om att Anita och Marion inte har några pengar och därför låter en snubbe och hans chef bjuda ut dom för att kanske bli bjudna på ett mål mat. Det är dom som är snåljåparna. Hela filmen utspelar sig utanför en s k ice-cream parlor (glasskiosk täcker inte det riktigt) där Marion om och om igen misslyckas med att ta sig mellan dörren och bilen med fyra glasstrutar. Inblandade är en hund, en ohyfsad pojke och hans arga farsa, samt en polis som försöker hindra tomgångskörning framför dörren och blir påkörd fram och bak en miljon gånger. Glasstrutar flyger som projektiler genom luften och allt slutar med ett tramsigt jätteslagsmål framför dörren till glasspalatset som är bland det fånigaste jag någonsin sett på film. Den där typen av humor där något blir roligt genom upprepning intill surrealistisk utmattning.

Serien verkar inte ha fått någon fortsättning men det var roligt att se två kvinnor uppföra sig som buskis-idioter utan att en enda komisk växel nånsin dras på att dom är just kvinnor.