Valles liv som neo-stumfilm

Hmm...kan detta vara nåt, möjligen?

Storstadsflickan

Återigen skriver jag lite för sent men för en månad sen såg jag en film som jag tidigare bara vetat titeln på och inte mycket mer: City Girl av F W Murnau, gjord precis i skarven mellan stum- och ljudfilm 1929-30.

Den har blivit lite förbisedd gentemot de andra filmer han gjorde i Hollywood: Sunrise som jag tycker är överskattad, Tabu som jag inte sett, och 4 Devils (som också är rätt bortglömd).

City Girl visade sig vara en pärla.



En ung man från en gård i Minnesota far till storstan (Chicago) för att sälja sin hårt arbetande bondefaders vete till så fördelaktigt pris som möjligt på spannmålsbörsen. Han är en hårt hållen landsortspojk. I mellantiden går han till en diner där en flicka arbetar som hunsad servitris. Hon uppmärksammar honom genom hans lantliga sätt, och de börjar prata. Han avslöjar hur skärrad han är över den låga summa han fick för vetet och hon frågar honom hur det är på landet egentligen. ("Swede, huh?" frågar hon med ett leende när hon hör att han kommer från Minnesota.) Han kommer tillbaka fler gånger. Till slut missar han sitt tåg med vilje, går tillbaka en sista gång och frågar om hon skulle vilja gifta sig med honom och följa med honom hem. Hon svarar ja.



Sen följer ett slags Golgata-vandring när lantpojken kommer tillbaka till gården med alldeles för lite pengar på fickan och en mycket oväntad hustru (en servitris!). Den knotige faderspatriarken vet precis vad som hänt i storstan: 1/Han har försummat sitt uppdrag. 2/En opålitlig storstadsflicka har förvridit huvet på han. "En bra flicka gifter sig inte så lättvindigt" som farsgubben muttrar om jag inte minns fel.
De blir båda bemötta därefter och deras korta, sköra relation tar stryk. Kulmen är skördebärgningen när de råbarkade daglönarna kommer och behandlar henne som en potentiell hora från stan, och han i sin förtvivlan börjar fundera på om fadern haft rätt.



Jag ska inte avslöja hur det slutar, men jag hade en alldeles verklig klump i halsen.

Jag har skrivit tidigare om hur Fritz Lang är toppraffel-experten i tysk stumfilm och G W Pabst är sedeskildraren. Jag har tänkt på det tidigare, men nu är det klart: Den tredje i den tyska treenigheten, Murnau, är lyrikern. Det är ett svårt begrepp att definiera, men man känner igen det när man ser det.
Allra bäst illustreras det av en fantastisk sekvens precis när den unge mannen och hans nya hustru hoppat av tåget ute i ingenstans och börjar vandringen mot gården vid horisonten. De hoppar, snubblar och springer, fortfarande rusiga av förälskelse, genom den vajande veteåkern, och kameran följer dem tätt efter, tumlande genom naturen som verkar ett med deras sinnesstämning. Det är en av de vackraste bilder jag sett i stumfilm, tror jag. Och så bitterljuv senare när man vet vad som väntar dem när de kommer fram.







På papperet verkar det väl osannolikt att de två skulle falla för varandra så snabbt men filmen gör det hela trovärdigt. Han sitter på dinern, ovan vid miljön och rädd för sin fars reaktion när han kommer hem. Den ensamma servitrisen talar vänligt med honom till skillnad från alla de andra högfärdiga storstadsborna, intresserar sig för vem han är, och skiter i huruvida han sålt sitt vete för mycket eller lite pengar. Hon, som bor i ett skabbigt hyresrum i en anonym stad, jobbar som ett djur, blir hunsad av chefen och tafsad på av gästerna, blir plötsligt hövligt och vänligt bemött av honom som kommer som någon från en annan värld, en värld där folk känner och tar hand om varandra. Jag övertolkar förstås, men det är det som bra filmer får en att göra - övertolka.

Jag gillar ju stumfilmens inneboende stilisering i uttrycket, men också filmer som den här där allt känns fullständigt naturligt. Jag tänkte flera gånger medan jag såg den att detta skulle kunna vara en helt modern film. Ingenting känns förlegat, föråldrat eller krystat, trots den ålderdomliga miljön och mentaliteten. Som vänner till mig sa, som såg den samtidigt: Detta är lika levande och relevant den dag som idag är. Och så vackert.

Dada-musan som försvann i havet (eller gjorde han?)

Det tog ett tag innan jag ens orkade börja på det här inlägget. Det finns alldeles för mycket att säga och berätta och jag skulle kunna hålla på i evighet.

Därför tar jag det kort.
Arthur Cravan är en av de konstigaste människor som funnits. Född 1887 som Fabian Lloyd i Schweiz (hans faster var Constance Lloyd, Oscar Wildes hustru (!)). Blir utkastad från sin skola efter att ha spöat en lärare. Reser kors och tvärs genom Europa därefter med huvudsakligen falska pass ställda i alla möjliga namn. Till slut fastnar hen permanent för Arthur Cravan. I Paris ger hen ut en dada-tidskrift vid namn Maintenant!, påstår att hen är konstkritiker, boxas, ställer till med scener som att klä av sig naken på sina egna konstföreläsningar, skriver poesi, påstår att hans ingifte släkting Oscar Wilde fortfarande är i livet à la Elvis, förolämpar andra konstnärer, och drar till slut till New York för att slippa den franska militärtjänsten. Där träffar hen poeten Mina Loy, de sticker till Mexico och gifter sig och bestämmer sig sen för att åka till Buenos Aires och slå sig ner där. Loy reser i förväg med en passagerarbåt eftersom pengarna inte räcker till dom båda, och Cravan ger sig av efter i en vanlig segelbåt.
Hen syns aldrig till igen.

Puh.
Och då har jag ändå inte gått in på alla spekulationer om den mystiske mannen som lägger sig i under filminspelningen av Sierra Madres skatt, den likaledes mystiske författaren B Traven som dyker upp ungefär samtidigt som Cravan försvinner osv osv. The King is alive, typ.

Det intressanta med Cravan var ju att hen blev känd genom att vara, genom att göra sig själv känd, alldeles oavsett boxningen, poesin och utgivandet av tidskrifter. Hen var en av dom där som blir kända enbart som sig själva samtidigt som hen ju hela livet(?) iscensatte och återuppfann sig själv, ungefär som vissa rockstjärnor. Dada-rörelsen och de tidiga surrealisterna i Paris var fascinerade av honom och verkar ha uppfattat honom som ett slags dada-konstverk i sig själv. Hen var deras musa.



Anledningen till att jag tar upp honom är att Rick Geary, en serietecknare som jag gillar, har ritat en grafisk biografi över honom, tillsammans med Mike Richardson. Det är lite av Gearys specialitet; hen har ritat fler biografier om kända/ökända personer. Albumet heter Cravan, och när man läser det får man en stark känsla av rubbad äventyrsserie, man tänker att Geary måste ha skarvat rejält, men allt är precis så konstigt som det låter.

Eftersom den här larger-than-life-storyn är alltför omfattande för ett sketet blogginlägg kan jag bara uppmana läsarna att läsa vidare på egen hand. Och läs Cravan av Rick Geary.

Sydneys undre värld, 20-talet

Det var två veckor sen - det tar alltför lång tid ibland att följa upp det man har sett: This man refused to open his eyes på Fotografins hus.

Men det var en fin liten utställning. Sydneys lowlife på 20-talet ger en oväntad upplevelse av zeitgeist och personlig stil. Åtminstone om man som polisen i New South Wales, Australien väljer att tolka det där med hur ett mug shot ska tas på sitt sätt.

Istället för att göra den vanliga vändan med 'ett framifrån-två från vardera sidan' med ett kvastskaft i ryggen så tar man ett foto i helfigur och ett lite ospecificerat närmare och satsar på att försöka fånga individens personliga uttryck.
Och därmed lyckas man, helt osökt antar jag, komma dessa missanpassade olycksbarn inpå livet nästan mer än om man hade skickat dom till bröllopsfotografen.

Med en hjärtskärande intensitet stirrar på oss en osorterad blandning av tjuvar, narkotikahandlare, förfalskare och smågangstrar. En del ser toviga och sjaviga ut men speciellt kvinnorna har kläder som man skamset nog beundrar samtidigt som man betänker deras sunkiga livssituation.

Den märkligaste bildsviten föreställer en kvinna som i många år lyckades lura alla att hon var en man, gifta sig två gånger, och mörda sin första hustru. Hustru nummer två uppger i polisförhören att hon alltid undrade varför hennes man alltid var så fysiskt blyg. Hon misstänkte ingenting. De två fotona visar hennes man först under förhören i manskläder och senare på kvinnofängelset i kvinnokläder. Hon är på foto fullständigt trovärdig både som man och kvinna.

Bilderna på utställningen, och många fler, finns publicerade i två fotoböcker:
Crooks like us och City of shadows, båda sammanställda av Peter Doyle.