tisdag 27 september 2011

En herre i frack



En lång, lång väntan är över.
Jag har äntligen läst Carina Burmans biografi om Gösta Ekman, Djävulspakten - en bok som jag väntat febrigt på i väl två-tre år.
Som alltid vid vägs ände känner man sig lite tom efteråt. Det hör till; snart dyker det upp nåt nytt att se fram emot.

Det som understryker tomheten är att Burmans minutiöst researchade bok sannolikt är den sista biografin om Gösta Ekman. Mer än så här går förmodligen inte att vaska fram. Naturligtvis kan det komma andra böcker som fokuserar på specifika aspekter, hans betydelse för svensk teaters utveckling eller liknande. Men vad gäller breda, heltäckande biografier är nog detta den slutgiltiga.

Och det finns så många mysterier kvar. Huvudsakligen beror det på Gösta själv. Enligt boken hade han ett, låt oss säga, avslappnat förhållande till sanningen. Han var en frihjulande anekdotströare och citatmaskin vars anekdoter måste tas med typ ett grustag salt. Allt som inte går att belägga från annat håll är ytterst osäkert. Och samma är det ofta med det som andra berättar om honom. Han verkar på något vis ha varit vag i kanterna, ett väsen som folk antog eller gissade saker om snarare än visste.



Väsen är ett bra nyckelord. Det sätt som han beskrivs på av människor som känt eller träffat honom har ofta något överjordiskt över sig, som om han vore nån sorts älva som dykt upp bland människorna.
Burman återkommer ständigt till hans exceptionella skönhet, både hjälp och stjälp i karriären, svår att komma runt. Hon skriver vid något tillfälle att han vid mitten av 10-talet såg ut som om han kunde ha porträtterats av Dardel. Faktum är att han ju faktiskt blev det 1915. Porträttet finns med i första delen av Karl Asplunds monografi om Dardel från 1957, tyvärr återgivet i svartvitt.
Alla omständigheter som liksom kontrasterar mot denna skönhet finns också med: klass- och bildningskomplexet, den tilltagande excentriciteten, det tilltagande drogmissbruket, ångesten och nervositeten. Det kunde stundtals vara väldigt prövande att befinna sig i GE:s närhet, det är helt klart. Inte minst för hans familj.

Det är svårt att beskriva något som egentligen inte finns, teater. Den försvinner ju samtidigt som den blir till, så att säga. Att beskriva en teaterföreställning för någon som inte har sett den är nästan som att beskriva musik från tiden före notskriften. Det går inte. Och det var ju här som Gösta Ekman var en revolutionerande kraft. Alla som såg honom på en scen är fullständigt eniga på den punkten - han gjorde något nytt som ingen gjort tidigare. Vad är som sagt för evigt förflyktigat. Man kan gråta för mindre.

Det som finns kvar är ju filmen. Filmstjärnesidan av honom som var större än man fattar. Och som Burman påpekar var det ju så dom flesta redan på den tiden upplevde honom. Dom som fick chansen att se honom på scen var betydligt färre.

Det jag fascineras av är att han i princip gjorde allting man kan göra, gärna samtidigt. På scen spelade han flugiga tyska farser, Shakespeare-pjäser och modern experimentell dramatik. T o m operett. Trots att han inte kunde sjunga.
Och så gjorde han flugiga svenska filmkomedier och prestigefulla dramatiska filmer av Victor Sjöström och F W Murnau om vartannat. Och skrev en memoarbok 1928, Den tänkande August, full som en påse med häpnadsväckande skrönor från teaterlivet. Han lyckades på något sätt vara folklig och sofistikerad på samma gång.

Det finns fortfarande filmer med honom som jag inte sett. Och med lite extra uppmärksamhet kanske det blir möjligt i framtiden.

söndag 18 september 2011

Dom upphottade amerikanska suffragetterna



Om man är intresserad av den amerikanska kampen för kvinnlig rösträtt under första världskriget kan man möjligen se Iron Jawed Angels, en tv-film från 2004.

Jag visste inte så mycket om den så av den anledningen var det intressant att se, men det var en ganska misslyckad film annars.

Det är en sån där film där man försökt fixa nåt slags connection till samtiden genom att lägga anakronistisk popmusik på soundtracket istället för dåtida musik. Sånt funkar utmärkt ibland; Sofia Coppola gjorde det ju briljant i Marie Antoinette där det blev just en koppling till nutidens likheter med jetset-liv på 1700-talet.
Här däremot känns det bara skitnödigt.

Filmen påminner lite om senare tv-serier, som den om de engelska prerafaeliterna som visades på svensk tv i julas, Desperate Romantics, där man försökt föra den förflutna tiden närmare nutiden genom bl a modernare musik och en frank skildring av t ex sex. Det är, helt ärligt, en bra idé men samtidigt svårt att göra så att det fungerar, och här fungerar det som sagt dåligt.

Med det sagt så får man i alla fall veta en hel del om den amerikanska suffragettrörelsen som åtminstone jag inte visste.

lördag 10 september 2011

Midnatt i Paris



Den var jag ju tvungen att se. Jag anser ju i stort sett att Woody Allen inte gjort en bra film sen Kulregn över Broadway 1994 (den å andra sidan förtjänar ett inlägg när jag väl ser om den). Mycket få filmer därefter har verkat intressanta, och jag har därför bara sett ett par av vilka inga har gjort nåt större intryck.
Men när hen gör en film om en kille som reser i tiden tillbaka till 20-talets Paris måste jag ju se den av rent knappologiska skäl.

Jag väntade mig inte att den skulle vara bra, och det var den inte heller. Den kändes i det stora hela som en parodi på en Woody Allen-film med en parodi på 20-talets Paris inuti den första parodin. En sorts kinesisk parodi-ask med andra ord.

Filmen börjar med förutsägbar Parisporr. Ett vykortssvep över Parisvyer som 90% av världens befolkning sett förut, antingen på vykort eller i andra filmer. Sen kommer Owen Wilson, filmens Woody-alter ego, dit med sin fästmö och fästmöns gnälliga föräldrar. Gil som alter-Woody heter här är en Hollywood-hack med lätt frustrerade drömmar om att skriva en konstnärlig roman samt om Paris som nåt sorts romantisk-bohemiskt Mecka det inte varit sen 50-talet senast. Det är redan från början obegripligt varför hen och hans fästmö är ihop eftersom de inte verkar dela några gemensamma intressen eller ståndpunkter överhuvudtaget. Detta i sig är alltid ett tecken på en kass manuskonstruktion; saker är på ett visst sätt för att trigga intrigen vare sig det är trovärdigt eller ej. Allen får in några tasksparkar mot republikansk konservatism i porträttet av föräldrarna, vilket förvisso är sympatiskt, men i övrigt kan man sitta och säga "check" mest hela tiden: där är ögonblicket när Gil skulle kunna säga "I need a large polo mallet" à la Annie Hall, där är besserwissern hen vill säga det till o s v. Man har sett situationerna och hört den generiska Woody Allen-konversationen många gånger förut. Allen upprepar sig själv.



När fästmön vill gå ut och dansa med sin gamla akademikerbekant (a k a besserwissern) så drar Gil på stan själv, och vid pass midnatt blir hen till sin förvåning upplockad av en ålderstigen bil. När hen stiger ur har hen plötsligt kommit till sina drömmars Paris och minglar med gapande mun runt bland makarna Fitzgerald, en permanent packad Hemingway, en avmätt Cole Porter vid pianot och hemma hos Gertrude Stein som förstås får provläsa hans romanembryo. Samtliga är klippdockeklyschor. Personerna som man tänker sig dom i sina mest förutsägbara gestalter. Dessutom slänger man in en fiktiv musa till Picasso, med irriterande klysch-frisyr, som Gil naturligtvis kärar ner sig i.



Det finns ett riktigt bra inslag i filmen: Adrien Brody som Salvador Dalí. Där går filmen förbi klyschbilden och blir rent surrealistisk, passande nog. Gil står villrådig i en dörröppning, och plötsligt kommer en lång smal käpp in från vänster och petar på honom. Redan där förstår man på något sätt att detta bara kan vara Dalí som petar. Sannolikt valdes väl Brody åtminstone delvis på grundval av sin ytliga fysiska likhet med surrealismens mest bisarra omslagspojke. Men hen gör ett bravurnummer av sin korta scen. Dalí sitter i en restauranghörna och har snöat in som en haschtomte på ordet "noshörning" som hen helt enkelt inte kan släppa medan hen gör en skiss av Gil (total fågelholk igen) och mässar teatraliskt på spanskaccentuerad engelska. Ett faktiskt helt och hållet trovärdigt porträtt av en så märklig person som Dalí som ju samtidigt existerade på riktigt även om man kan tvivla på det. Att det dessutom fanns en surrealistisk tidskrift i Paris vid den tiden som hette Noshörningen är förmodligen inte en slump. Just där och då lever filmen och blir nånting annat än en trött upprepning av Pariskonstnärsklyschor.

Annars är det här tyvärr 20-talets Paris så som Disney skulle ha beskrivit det. Ett filosofiskt resonemang på slutet om nostalgins återvändsgränd hjälper inte. Jag sidar ändå med fästmöns torra akademikervän som helt förkastar nostalgi i filmens inledning. Och det trots min oerhörda vurm för mellankrigstidens estetik. Det var inte bättre förr. Bara snyggare.