måndag 23 maj 2011

Ockulta gangstrar i Västmanland




Det har varit ett riktigt Salaligan-år i år , så här långt.

Först, i januari nån gång, så körde Cinemateket en film vars existens jag inte kände till, Den magiska cirkeln från 1970. Den var intressant att se och väldigt tidstypisk med inzoomningar och öppet slut, men samtidigt lite halvhjärtad eftersom den var baserad på historien med Salaligan snarare än handlade om. Personerna hade andra namn än i verkligheten o s v.



Sen, framåt våren, läste jag romanen Fallet Thurneman av Arne Sandelin som tydligen kommer från Sala och har växt upp med skrönorna om ligan. Den bygger tätt på dokumenterade fakta som t ex förhörsprotokoll, men han målar också upp en tänkt bild av Thurnemans barndom och uppväxt och vad som s a s hände mellan raderna. Den är enkelt berättad men ganska suggestiv.
Och nu har jag just läst färdigt den senaste faktaboken om Salaligan (det finns några) skriven av Anders Sandelin, Arnes bror, Den magiska cirkeln. Den är så uttömmande att den ibland tenderar att bli lite småtråkig i sin detaljstudie, men samtidigt vill man ju veta så mycket som möjligt om alla aspekter av fallet.



Och vilka/vad var då Salaligan?
En tafflig svensk gangsterliga? Ja och nej.
Dom var så mycket mer. Och märkligare. Bizarrare t o m. Det är det minsta man kan säga.
Det var en löst sammansatt grupp på ca fem personer som mördade lika många personer i trakterna kring Sala mellan 1930 och 1936 då dom åkte fast. Pressen döpte dom till Salaligan. Själva kallade dom sig Den Magiska Cirkeln.



Att mörda folk för pengar var nämligen bara en del av deras verksamhet. Medlemmarna var vanliga snubbar med arbetarklassjobb. Men de leddes av Sigvard Thurneman, en socialt knepig foliehatt med klart psykopatiska drag, vilket brukar förklara hur han kunde få relativt välanpassade typer att medverka till ganska brutala våldsbrott.

Thurneman påstod att han av en mystisk dansk magiker hade blivit invigd i en ockult förening, Den Magiska Cirkeln, som styrdes från Danmark och vars svenske ledare han var. De sysslade med yoga och hypnos och lärde ut att döden inte var slutet; människosjälen levde vidare i en annan kropp. Thurneman menade att detta rättfärdigade mord eftersom själen inte kom till skada. Han höll seanser där han hypnotiserade de andra medlemmarna, och berusade sig regelbundet genom att inandas bolmörtsrök. Pengarna dom fick ihop skulle gå till rörelsen. I förhör med polis och rättspsykiatri sade Thurneman också att han kände en personlig njutning när han dödade människor. Ett rykte spreds att det tagna namnet Thurneman var menat som ett anagram för "Manhunter". Anders Sandelin avfärdar dock detta som just ett rykte. Nästan synd att det inte var sant. Pressen förundrades över hur denne man, som gjorde ett sånt mesigt intryck, kunde vara i stånd till sådana gärningar. Hans familj beskrev honom som snäll och menlös, de flesta som träffat honom beskrev honom som tyst, försagd och tillbakadragen. På bilderna från utredningen ser man en spetigt byggd man med sluttande axlar och flyende haka, ofta med en lite hopsjunken kroppshållning. Hans ögon är glasartade och samtidigt obehagligt genomborrande.



Dom var helt klart influerade av tidens gangsterfilmer som gick på bio när dom stal bilar och bytte ut nummerskyltarna, gömde vapen och stöldgods i skogen, och smidde planer på att spränga Stockholms centralstation i luften i samband med ett bankrån.
De båda böckerna av bröderna Sandelin beskriver samtidigt ingående det Sverige som ligan faktiskt rörde sig i - ett grått, småfattigt småstads-Sverige djupt märkt av den internationella depressionen.



Detta är förstås det mest besynnerliga rättsfallet i svensk rättshistoria så långt, vad jag kan komma på.
Och jag hoppas fortfarande att nån ska få idén att göra en film om hela historien, igen, men nu närmare verkligheten än den från 1970. Salaligan är tillräckligt märklig för två filmer.

lördag 14 maj 2011

Brasiliansk avantgarde-stumfilm och mer Dietrich

Cinemateket är över för i vår.

Först såg jag ytterligare en Dietrich/von Sternberg-produktion, Dishonored eller X27 på svenska. Inte så känd och inte en av dom bättre.

En spionhistoria från första världskriget med Dietrich som callgirl engagerad av Österrike som spion bland ryssarna. Hon inleder en affär med den ryske undercover-spionen som hon sänts ut att bevaka. Allt känns fullständigt osannolikt, både själva intrigen och affären eftersom snubben som spelar den ryske spionen är en flinande idiot som, öh, inte riktigt kan matcha Dietrichs utstrålning.



Men det finns ett par fina scener. En är den där hon befinner sig på ryskt territorium undercover i rollen som tjänsteflicka på värdshuset där de ryska officerarna håller hov. Hon genomgår plötsligt en fullständig förändring - från den välkända Dietrich-personan med självsäkert kroppsspråk, husky röst och ett ton make up till renskrubbat ansikte, bonnflickekläder och ett sånt där fnissigt, oskuldsfullt sätt att röra sig. Påminner lite om den förvandling hon genomgick i The Scarlet Empress. Serietidningsartat men samtidigt imponerande; hon kunde göra mer än det hon oftast fick göra.
En annan är slutscenen där hon (SPOILER!) står inför exekutionsplutonen och blir erbjuden den svarta ögonbindeln av den unge, påtagligt berörde, soldaten. Hon fnyser åt ögonbindeln, tar istället tygtrasan och torkar av pojkens tårdränkta ansikte innan hon ger den tillbaka. Go, Marlene!

Den verkliga uppenbarelsen var istället den andra filmen jag såg, Limite gjord i Brasilien 1931.
Jag har sett mycket få brasilianska filmer tidigare, absolut inga stumfilmer, och att det fanns avantgarde-stumfilmer i Brasilien hade jag naivt nog inte trott.
Det är ett slags hypnotisk bildberättelse nästan helt utan text om hur tre personer av olika skäl flyr från civilisationen och plötsligt befinner sig i en roddbåt som driver vind för våg. Den är oerhört svår att beskriva, men påminner rätt mycket om experimentellt lagd fransk stumfilm, dels surrealistiska filmer och dels filmerna som gjordes av de s k impressionisterna, t ex Jean Epstein och Germaine Dulac. Framför allt de återkommande bilderna av rinnande vatten och närbilder på kroppsliga detaljer påminner om dom. Det är väl troligt att en konstnärlig filmare i Brasilien ca 1930 hade sett en del sånt.









Tyvärr hade jag sviterna av krogbesöket kvällen innan kvar i kroppen och skulle gärna ha varit lite piggare när jag såg den. Jag undrar om man någonsin får chansen att se en sån film igen.

onsdag 4 maj 2011

Marocko och flickan i frack



Det var en vecka sedan jag såg Marocko, men jag har inte riktigt hunnit skriva förrän nu.

Marocko är en sån där melankolisk Interzone-plats dit folk åker för att glömma och glömmas. (Varför är det alltid så med Nordafrika? Tänk Burroughs, tänk Casablanca. Ja, det är klart, Casablanca fanns det ju en anledning till, men i alla fall.)

Tre personer sammanstrålar - Adolphe Menjous franske lebeman på väg till sitt luxuösa palats, Gary Cooper som tuffsig främlingslegionär och sjuhäradsbetäckare, och så förstås Marlene som mystisk varietésångerska med massor av förflutet.



Filmen öppnar med hennes berömda sångnummer på den sjabbiga tredje klassens sylta där hon släntrar in på scenen iklädd frack och hög hatt, sjunger en fransk sång, tar hela publiken med storm och avslutar med att kyssa en kvinna på munnen. I publiken sitter såväl Menjou som Cooper och båda blir förtjusta och börjar uppvakta henne. Hon blir rörd över den franske miljonärens vänlighet, hon är inte van vid det, men hon blir förälskad i legionären. Han har dock tidigare vänstrat med en officers hustru och nu hinner ödet ifatt honom, och han blir tvångskommenderad till ett farligt uppdrag i öknen. Han funderar på att desertera och rymma till Europa med Dietrich, men struntar i det när han märker att han har Menjou som rival och ger sig ut i öknen. Dietrich accepterar Menjous giftermålsanbud men kan inte glömma Cooper. Och nu har jag inte avslöjat alltför mycket.



Vilken film! Dietrich är magnifik. Hon är desillusionerad, med sorgsen humor och stor kraft. Hon har sett allt, upplevt allt, alltför många kassa män, och har inga naiva drömmar. Hennes kroppsspråk i varietéscenen är så fint androgynt, ner i minsta slängig rörelse och sättet att hålla sin cigarett. Cooper är inte mycket sämre. Han är en slarver som liksom hon försöker glömma allt han varit med om, oklart vad, men kan inte riktigt dölja att Dietrich ger honom hopp om en framtid fast han försöker. Dessutom driver han omkring med blomman som han fått av Dietrich bakom örat, vilket klär hans legionärsuniform. Deras samspel med menande, ironiska, trötta blickar och dito kroppsspråk är perfekt.
Det är också tydligt att filmen är från före implementeringen av Hays-koden. Några få år senare skulle man nog inte ha kunnat hinta så uppenbart om Coopers runtliggande bland officershustrur och arabiska prostituerade. Kanske inte heller låta Dietrich kyssa en kvinna på mun.



Tidiga ljudfilmer brukar vara statiska och pratiga, men von Sternberg fortsätter att berätta med bilder, ljus och stämning snarare än med dialog. Många scener är nästan ordlösa - bara människor som ser på varandra eller förbi i dunklet. Det finns en scen hemma i Dietrichs hyresrum där hon förklarar för Cooper att även kvinnor har en främlingslegion dit dom kommer för att fly det som varit. Skillnaden är att den saknar uniformer och flaggor. Men kvinnornas legion är lika modig.
Det är en av de bästa filmscener jag sett tror jag.