måndag 25 april 2011

Mode utan midja

Tydligen pågår något intressant i vår södra storstad - en utställning om 20-talets kvinnomode satt i sitt historiska och kulturella sammanhang.
Jag fick tipset genom min vän och bloggkollegas blogg.

Man kan läsa mer om utställningen på Malmö Museers hemsida samt på den vidhängande bloggen!

Tyvärr befinner jag mig för närvarande långt från Malmö, men för er som inte gör det är det här ett hett tips.

fredag 22 april 2011

Shanghai Express

Äntligen har jag sett Shanghaiexpressen.
Förra gången jag hade chans att se den, för ca 10 år sen, bodde jag i Uppsala, var en fattig student och var tvungen att ransonera mina besök på Cinemateket, även när det gällde Marlene Dietrich-filmer.

Den gjorde uppriktigt sagt inget omvälvande intryck.
Det är en exotisk bild av Kina, helt uppbyggd i studio, som försöker fånga Kina i inbördeskrigets klor, förmodligen med många statister som aldrig besökt sina förfäders land. Marlene är en kvinna av värld (d v s lyxprostituerad) som blivit en legend av nåt slag längs den kinesiska kusten som "Shanghai Lily". Hon hamnar av en slump på samma tåg som den engelske officer som hon för flera år sedan haft en kärleksaffär med, och de ses nu igen mitt i krigets tumult.



Sternbergs fantastiska värld av skuggor, dimma och mystiskt nedhängande jalusier och draperier känns igen från andra filmer. Likaså Marlenes sorglösa kvinna som tar sig fram från dag till dag och glömmer det som varit. Clive Brook stolpar omkring och är brittisk, döljande sin hjärtesorg bakom en stel brittisk överläpp så gott han kan. Runt omkring dom på tåget rör sig en massa utlänningar som har det gemensamt att dom är just utlänningar främmande för Kina - en snörpig brittisk dam, en fatalistisk amerikan besatt av vadslagning, en tysk med hypokondri, en fransk officer som blivit utkastad ur armén, och en mystisk halvkines spelad av ingen mindre än Warner Oland, även känd som Verner Öhlund bördig från Bjurholms socken i Västerbotten. Hur han fick sig en karriär i Hollywood som den kinesiske detektiven Charlie Chan är värt några böcker, antar jag. Sannolikt var det p g a detta som han fick rollen som shady revolutionär i Shanghaiexpressen.



Shanghai Lily reser tillsammans med en väninna i den ljusskygga lyxprostituerade branschen spelad av Anna May Wong. Detta är den första film jag sett med henne. Hon var den första amerikanska filmstjärnan av asiatisk härkomst och var under sin karriär frustrerad över att ständigt få spela mystiska, exotiska kinesiska kvinnor som i Shanghaiexpressen trots att hon var amerikanska, om än med kinesiska föräldrar.
I filmens handling är hon, trots Marlenes huvudrollsstatus, den karaktär som begår den mest radikala och hjältemodiga handlingen, som inte bara räddar Marlene och hennes engelske älskare utan även ändrar förloppet i just denna händelse i inbördeskriget. Detta går okommenterat förbi i filmens handling förstås.



Jag hoppas jag får tillfälle att se henne i fler filmer.

lördag 9 april 2011

Hon med Det



Jaha, då har man äntligen sett en Clara Bow-stumfilm då. Och dessutom hennes mest kända, It från 1927. Tidigare har jag bara sett hennes första ljudfilm, The Wild Party, som jag skriver om här.

Det är en smålarvig film om en expedit på ett varuhus som bestämmer sig för att charma chefen. Han är halvförlovad med en tråkig societetskvinna, så en massa förvecklingar måste till för att hon ska få honom, bl a involverande ett besök på Coney Islands nöjesfält och en tur med en yacht.

Clara Bow har definitivt Det. Hennes chef däremot är kraftigt okarismatisk vilket gör det något osannolikt att hon omedelbart skulle falla för honom vid första ögonkastet som filmen påstår. Bow har inte bara skönhet och utstrålning - hennes karaktär är dessutom väldigt framfusig och handlingskraftig. Detta var tydligen en del av hennes ständiga persona på film, det som gjorde henne till en stjärna. Hon symboliserade den nya tidens unga kvinnor som inte skrapade med foten eller väntade snällt. I en scen tar hon på sig moderskapet för sin rumskompis barn för att rädda barnet från soc-tanterna, vilket plötsligt ställer henne i en ljusskygg dager på arbetsplatsen såsom ogift mor. Chefen, som tidigare känt sig lite charmad, börjar plötsligt betrakta henne som en potentiell hora - vilket å andra sidan inte hindrar honom från att vilja träffa henne, bara från att vilja gifta sig med henne. Detta måste förstås klaras upp innan slutet.



Elinor Glyn som skrev skandalsuccéboken It, ständigt refererad till i filmen, spelar sig själv i en scen på Ritz där hon kortfattat förklarar sin Det-definition för filmens karaktärer. Det är ju ett annorlunda inslag.

I scenen med barnet och soc-tanterna förekommer en snokande reporter som snabbt slinker iväg. Det är en väldigt, väldigt ung Gary Cooper som är så ung att jag överhuvudtaget inte kände igen honom utan lokaliserade honom först i eftertexterna.