onsdag 30 mars 2011

Marlene!



I april visas Marlene Dietrich-filmer på Cinemateket. Nu kan jag äntligen se dom där jag missade förra gången, för ca 10 år sen. Då var det Sternberg-retrospektiv, nu visas dom filmer Dietrich gjorde med von Sternberg. I stort sett samma repertoar alltså.



Ska jag rekommendera nåt av det jag såg förra gången så kommer Blå ängeln redan nu på fredag den 1 april och sen den 4 april. Inte mycket man behöver säga om den antar jag. Dietrich sjunger Falling in love again (fast på tyska förstås) med chapeau-claquen på sned och förvrider huvet på försagd engelsklärare. Klassiker.



Och sen, på en bizarrare not, Blonda Venus den 6 och 9 april. Ett slags rise-and-fall-and-rise-historia för Dietrichs karaktär. Har man inte sett Marlene sjunga Hot Voodoo iklädd gorillakostym så är det dags. Kabaretsångerska på rymmen i blond afroperuk med två gigantiska pilar igenom. Och det är bara början. Jag tycker mig även minnas att hon bär vit smoking i nån scen.
Cary Grant är med också, för dom som är intresserade.

Själv ska jag framför allt se Marocko och Shanghaiexpressen som jag missade förra gången. Mer om dom.

Jag kan också rekommendera The Scarlet Empress den 29 april och 1 maj. Ingen modärn film förvisso, men det kan vara den ultimata hämndfilmen.

måndag 28 mars 2011

Sarah Moons modärna ådra

Jag var på Fotografiska nyligen och såg utställningen med Sarah Moons bilder. Off topic för den här bloggen egentligen. Men jag kunde inte undgå att lägga märke till hur många av hennes modefoton som hade en distinkt modärn känsla för feeling - som om hon sett en hel del glamour- och avant garde-foto från säg sent 20-tal. Och det är ju långt ifrån omöjligt.
Se här:










Hon fotade ju för Biba i början av 70-talet, en affär som var känd för att omtolka glammig 30-talsestetik. Och detta är ett foto för Cacharel som också har en omisskännlig 20-talslukt:



En väldigt fin utställning överlag.

söndag 20 mars 2011

Matroser och pantrar



Man får täta tillfällen att studera den svenska modernismen just nu. I höstas var det Einar Jolin på Liljevalchs, och nu är det GAN, även känd som Gösta Adrian-Nilsson, på Waldemarsudde.

Det är intressant att jämföra dom två. Som jag återberättade i mitt inlägg om Jolin menade ju curatorerna att han småfuskade lite med olika modernistiska stilar som han aldrig riktigt var bekväm med för att sen settle down med en, enligt min mening, mjäkig och tråkig realistisk stil.

Det gjorde på sätt och vis GAN också. Det vill säga plockade upp och experimenterade med olika nya stilar han stötte på under 10- och 20-talen. Skillnaden var att han inte som Jolin provade för att sen skita i alltihop. Istället kastade han sig entusiastiskt in i allt han hittade, blandade vilt, och kom ut med en alldeles egen stil som innehåller vitt skilda stildrag från futurismen, expressionismen och kubismen. Till skillnad från Jolin gjorde han det till sitt. Den här blandningen är särskilt tydlig i hans målningar från det sena 10-talet.
En annan grej som skiljer ut honom från andra svenska konstnärer från den här tiden var att han inte som de flesta andra stack till Paris, utan till Berlin. Det innebar att han exponerades för bitvis andra stilar än säg Grünewald, Hjertén och Dardel. Inte Matisses färgexperiment, utan dom dynamiska expressionisterna på galleriet Der Sturm. Det finns inget franskt harmoniskt lugn i bilderna utan bara blixtar, explosioner, rörelse.







Han och Dardel har det gemensamt att dom båda prövade en uppsjö stilar men uppfann var sin egen stil som gjorde dom till solitärer i den svenska konsten, även om dom inte påminner om varandra alls stilmässigt.



På utställningen finns också några collage som GAN gjorde under perioden i början på 20-talet när han var influerad av Max Ernst och dada-collagen. Det är märkligt att se såna där typiska dada-collage med tidningsklipp, fotofragment samt ord/meningar skrivna i marginalen där orden är på svenska. Det är då det blir tydligt på riktigt hur få i Sverige som var influerade av den tyska konstscenen. Det var nästan bara GAN.



Och så var det matroserna och pantrarna. Jag har aldrig sett så mycket matroser. Dom var uppenbart GANs sexuella fetisch of choice. Ibland måste man kisa ett tag för att se dom. I virrvarret av diagonaler och ljusblixtar framträder ett huvud i matrosmössa, ett ben och delar av en överkropp. I andra målningar är dom mycket framträdande, alltid kubistiskt kantiga och muskulösa. I konsten blir det tydligare än på andra ställen vilka som inte är heterosexuella. I en målning jämförs tre matroser med tre pantrar som vädrar i luften. Pantrarna är förstås en passning till GANs stora idol Oscar Wilde som ju kallade umgänget med prostituerade män "feasting with panthers". I ett litet rum finns karikatyren av Wilde som GAN gjorde i sin ungdom när han fortfarande var symbolist, och ett förtjusande fotografi av en ung GAN i Wilde-influerad dandy-kostym.

söndag 6 mars 2011

Stumfilmsfestival igen

Det var stumfilmsmaraton på Cinemateket igen. En av dom där gångerna då man nästan måste bosätta sig på Filmhuset.
Jag såg inte allt förstås, utan blev tvungen att prioritera.
Först såg jag om Klostret i Sendomir av Victor Sjöström som jag inte sett på länge. En dyster och goth historia från 1600-talets Polen som alltså inte har någon modärnistisk betydelse. Men Tora Teje glänste i den ena huvudrollen.



Dom två andra filmerna jag såg var höjdpunkten på helgen.
Först Mälarpirater av Gustaf Molander från 1923. Efter Sigfrid Siwerts roman som jag inte läst. Textskyltarna var som så ofta tagna rakt av från boktexten. Dom var fulla av tidens flugiga slang och Anderssonskans Kalle-vibbar. En i sig underhållande tidsmarkör.
Historien är ett sånt där typiskt barnäventyr. Tre pojkar i ett litet skärgårdssamhälle snor en segelbåt och tillbringar en obestämd tid kajkande i skärgården, där dom grälar, stjäl höns och i allmänhet försöker hålla sig undan från dom vuxna. Inne i samhället tror man att dom drunknat. I längden blir det förstås ohållbart att gömma sig, och historien får en lycklig upplösning som är rätt mycket barnslig wishful thinking. Huruvida boken skrevs för barn vet jag inte.

Sotarns pojke som initierar det hela är en rackarunge av Karlsson på taket-typ som står för de flesta av slang-excesserna. Den minste pojken är ca 11 år, och hans storebror, i gymnasiståldern, spelas av en bedårande Einar Hansson. Godsägaren som tar dom under sina vingar på sitt eget sätt har en söt dotter som spelas av en jätteung Inga Tidblad. Hon har för övrigt en ganska aktiv roll - är inte alls någon blyg viol som måste räddas hela tiden, utan drar sig inte för att utforska den mystiska båten med de tre rymlingarna, och klättra in genom några fönster om det blir nödvändigt.

Filmen har rätt många fantasifulla drömscener, bl a en där rackarpojken drömmer mardrömmar om att sitta fast i en gigantisk hummertina på havets botten, och en underbar där någon av pojkarna tänker sig vad som kommer att hända dom om dom åker fast: en rättegångssal där dom vuxna omkring dom uppträder som domare och nämndemän och dom själva har fått på sig randiga fångdräkter och blivit institutionsklippta. Hela scenen är medvetet stiliserad (väldigt ovanligt) och dom tre fångarna är i mindre skala än domstolsfolket som för att markera deras underläge.

På det hela taget - en fantastisk äventyrsfilm som inte bara är för barn.



Sen blev det en stumfilm till, Karusellen från 1923 av Dimitri Buchowetzki.
Det är en märklig film såtillvida att den gjordes med svenska pengar och Julius Jaenzon som fotograf, men den spelades in i Tyskland med enbart tyska skådespelare förutom norska Aud Egede Nissen i en av huvudrollerna. Regissören kom från Ukraina. Tydligen var den tänkt som ett experiment. Man ville pröva en samproduktion som handlade om det samtida kosmopolitiska livet som omväxling från alla de svenska filmer tidigare som byggt på litteratur och handlat om det specifikt svenska med landsbygden och naturen som bakgrund. Enligt Jan Olsson som inledde visningen ledde filmens översvallande recensioner till att svensk film därefter tog en ny riktning - från det specifikt svenska till det mer kontinentala.

Och den kändes verkligen som en tysk film. Den handlar om ett lyckligt äktenskap mellan en f d cirkusartist och hans fru som slås i spillror när frun av en slump träffar en ny man. Sedan följer filmen deras respektive irrvägar tills de hittar tillbaka till varann på slutet. Däremellan får man se suggestiva scener från något som jag tror ska föreställa Paris eftersom alla i filmen har franska namn. Nattklubben "La guillotine" där gästerna hämtas upp av en hiss där hisspojken är klädd som bödel. Dueller i gryningen mellan utlevda män i monokel. En sjabbig cirkus där mannens son lämnas vind för våg bland hårda kvinnor som kedjeröker och spelar kort. Just scenen i cirkusens matsal är som en målning av Otto Dix - en sunkig lokal där luggslitna människor äter soppa och röker lite håglöst medan andra knytnävslåss så att stolar och ölglas flyger och de kringstående skrattar rått. Ännu mer så då en stenhård cirkusryttare (tror jag eftersom hon har ridpiska) spelas av Rosa Valetti som känns igen från Fritz Langs M där hon står bakom disken på syltan där den undre världen häckar.
Atmosfären rätt igenom filmen är rå och desillusionerad på ett sätt som den aldrig riktigt är i vanliga svenska stumfilmer.

EDIT: Flyttar datumet på inlägget. Kom just på att det hamnade på februari trots att jag skrev det färdigt helgen efter p g a sjukdom.