lördag 29 januari 2011

Metropolis redux



Äntligen var det dags.
Filmhusets foajé var packad som en silltunna. Faktum är jag aldrig tidigare sett så många människor samtidigt i den foajén. Som någon skrev är det fascinerande att tänka på att den film som orsakar århundradets rusning till Cinemateket är en 84 år gammal stumfilm.
Nu är det ju inte en stumfilm vilken som helst. Den version som funnits tills nu har alltid räknats som exceptionell, på nåt sätt i alla fall.
Och att hitta en halvtimme tidigare försvunnet material är som att hitta en hittills okänd symfoni av Beethoven. Eller snarare en som man hört talas om men tvivlade på existensen hos. Episkt hur som helst. Och när den försvunna biten dessutom plötsligt gör att handlingen klarnar, fyller i en del logiska luckor - då är det dubbelepiskt.



Och så var det. Det syntes tydligt vilka delar av filmen som var nyhittade; de var i ett mindre format med en svart ram runt för att fylla ut, samt i ganska risigt skick med mycket längdrepor. Vissa av dessa visar hur Rotwang sörjer en kvinna som han älskar och som han förlorade till Fredersen, industrimagnaten. Nu står hon som en gigantisk byst bakom ett draperi i hans uppfinnarstuga.



Det bästa nya partiet visar scener från den dekadenta nattklubben Yoshiwara (döpt efter det gamla nöjesdistriktet i Tokyo - stilpoäng) som man förut mest hörde omtalas. Och det är finfina bilder av toksminkade, depraverade människor med chapeau-claquen på sned som dansar i ett suddigt, rusigt virrvarr.



Mannen som Fredersen lejer för att hålla sonen under uppsikt (stumfilms-Tysklands sleazy favoritskurk Fritz Rasp) får också mer tid i bild till att t ex stå och stirra över en tidning helt utan att väcka något som helst uppseende:



Och nu har jag inte ens nämnt musiken. Matti Bye, Kristian Holmgren och Mattias Olsson spelade på allt som man kunde spela på, bl a mellotron, optigan, andra instrument man inte hört talas om, och rikligt med slagverk. Musiken var heller inte sådan som man förknippar med stumfilm. Den var ett framvältande, mullrande industriellt monster som fullständigt tog andan ur en, speciellt under scenerna från den underjordiska fabriken. Det är bland det bästa jag hört när det gäller stumfilmsmusik. Det blir ofta bättre om musiken på något sätt kontrasterar mot stumfilmen som stil.

Rusningen till visningen bidrog till att en ny visning läggs in i schemat. Jag lyckas dock inte hitta det aktuella datumet, så håll utkik.

söndag 16 januari 2011

Expressionistisk opera

När det nya året just hade börjat gick jag på opera. Något otippat; det är vanligtvis ingen favoritgenre. Men den här var jag tvungen att se för det var Wozzeck av Alban Berg. Det var sista föreställningen

Operan bygger på pjäsen Woyzeck, ett fragment skrivet 1836 av Georg Büchner. Han fick fly ett par gånger genom dom tyskspråkiga länderna p g a sin revolutionära aktivism och skrev Woyzeck i Zürich innan han dog i tyfus vid 23 års ålder. Pjäsen var oavslutad när han dog och glömdes bort. Den fick inte sin premiär på en scen förrän 1913 i München.
Då förstod man att Büchner hade varit en dramatiker före sin tid. Pjäsen kom rätt i tiden. Vid sin tillkomst hade den varit det första litterära verk på tyska som skildrade arbetande människor. Men inte bara det - pjäsen fungerar också som en symbolisk beskrivning av människans i grunden sorgliga tillvaro på jorden. De korta fragmentariska scenerna, som kom sig av det faktum att pjäsen var oavslutad och blivit 'hopsatt' i efterhand av diverse redaktörer, var fulla av subjektiva utbrott av ångest, starka känslor, desperat vansinne. Den expressionistiska rörelsen inom konst och litteratur, som befann sig på sin topp, omfamnade den och erkände den som föregångare och inspirationskälla.



En av dom som såg den var den österrikiske kompositören Alban Berg. Han hörde till den s k Nya Wienskolan, studerade under Arnold Schönberg och experimenterade med dennes tolvtonsteknik som kullkastade traditionella tonsystem och begrepp som t ex dur och moll. Musiken lät i jämförelse med äldre musik atonal och kaotisk.
Inspirerad påbörjade han en opera baserad på pjäsen men första världskriget kom emellan. När Berg kom tillbaka från kriget tog han upp arbetet och operan uruppfördes 1925 i Berlin.

Jag har sett pjäsen spelas och har dessutom sett Werner Herzogs filmversion av den
så jag provlyssnade på musiken. Det lät bra.



Precis som jag hade väntat mig var allt väldigt tyskt. Korta scener i en obestämbar tidsålder. Gråa, glåmiga färger kontrasterar mot vilda, mörka. Den hunsade soldaten som mördar sin fru efter förnedring och förödmjukelse har ett slags vision ute på en hed där han tycker sig se en blodröd måne som sänker sig ner mot jorden och hotar med undergång. Scenen förebådar det kommande vansinne som leder fram till mordet.
Det finns en annan scen i en halvsunkig ölträdgård där Wozzeck ser sin fru dansa med en annan man. Runt omkring pågår ett slags håglös karneval med fulla människor som sjunger, vinglar omkring eller grovhånglar utan att bry sig om Wozzecks förtvivlan. Plötsligt avbryts den atonala musiken av något som låter som typiskt tysk varietémusik. Bara som en vag motslinga i det atonala bruset. Tydligen experimenterade Alban Berg ofta med sådana inslag av populärmusik eller folkvisor som han flätade in i sin egen musik.



Den mest suggestiva scenen är efter mordet då Wozzeck flyr till ett värdshus. Där återkommer människomassorna som dansar, men nu på ett mer hotfullt sätt. Människorna rör sig mekaniskt, i slow motion, till musiken och har plötsligt fått målade döskalleansikten! Långsamt vänder de sig en efter en mot mördaren och pekar anklagande mot honom. Wozzeck flyr därifrån i panik.



Jag hade läst något om översättning av texten på en textmaskin. Det såg jag ingenting av. Först ett bra tag in i operan kom jag på att läsa scenbeskrivningarna i programhäftet. Det gick, men var ganska svårt i mörkret. Därefter förstod jag lite mer av vad scenerna i detalj handlade om. Som tur var kände jag ju till huvuddragen från pjäsen och filmen.

Det jag hoppats på när jag gick till operan var att få något av samma känsla som då man ser expressionistiska målningar eller tyska stumfilmer om skräck och vansinne med förvriden dekor. En tuff, tysk känsla. Och ungefär så var det så jag blev mycket nöjd. Jag ska lyssna mer på tolvtonsmusik.

fredag 14 januari 2011

I want YOU to...

...dra ditt strå till stacken för stumfilmens väl och ve.

Detta är ett trevligt alternativ som jag just valt själv.

onsdag 5 januari 2011

Den gode kosmopoliten dyker upp



Jag började det nya året med att se en av Conrad Veidts ljudfilmer, en av dom som han gjorde efter att ha gått i exil till Storbritannien efter Hitlers maktövertagande. Jag har fortfarande inte sett någon av hans tyskspråkiga filmer från strax innan - det skulle jag förstås vilja göra.

Men The Passing of the Third Floor Back från 1935 är en märklig film. Den handlar om ett pensionat i London fullt av brittiska karaktärer. En barsk pensionatsvärdinna som hunsar tjänsteflickan som kommer från en uppfostringsanstalt eller liknande. En familj med ekonomiska problem och en ung dotter. En pianist som gillar klassiska stycken men försörjer sig på att spela hjärndöd schlager. En tant som är som Cronblomskan i Pensionat Paradiset, besatt av sin påstådda titel och alla andras klasstillhörighet - man bara väntar på att hon ska utbrista "Det var fasligt så få döda det var idag!" En snobbig och lite cynisk kvinna som är orolig för att ha hamnat på glasberget. En arbetslös arkitekt som älskar den unga dottern. Och en slemmig slumlord som äger huset och som familjen vill gifta bort den unga dottern med, mot hennes vilja, för att de behöver hans pengar.
Samtliga tillbringar dagarna med att vara elaka mot varandra. Efter att ha blivit utskälld och förnedrad för #te gången av pang-värdinnan önskar tjänsteflickan att det skulle finnas åtminstone en enda god människa i världen.
Strax därefter ringer det på dörren och en mystisk och vänlig man ber att få ett rum. Han har Veidts tyska brytning förstås, men den namnlöse främlingens härkomst nämns aldrig. Han nickar bara när pang-värdinnan undrar om han är en tockna därn kosmopolit.



Främlingens närvaro påverkar alla på ett mystiskt sätt - de blir vänligare, börjar se varandra på riktigt, och försöker rätta till sina misstag. Alla utom en: den slemmiga slumlorden, som fortsätter att utnyttja alla för sina syften, och som hintar till den vänlige främlingen att han inte har vunnit än. Under en mörk och stormig natt utkämpar de ett slags sista strid.
Främlingens sista ord till tjänsteflickan innan han försvinner lika mystiskt som han dök upp är: "Jag kom för att du önskade det."



Detta är alltså ingen vanlig film om ett pang i London. Det är en allegori om gott och ont. Det är det som gör att den, trots geografin, känns så centraleuropeisk eller tysk. Det är en ovanlig typ av film i Storbritannien, som brukar vara ganska förankrad i realismen, liksom svensk film. Den är regisserad av Berthold Viertel, liksom Veidt en flykting från det mörknande Centraleuropa. Å andra sidan bygger handlingen på en historia av Jerome K Jerome, författaren till en av världens mest engelska böcker, Tre män i en båt.

Det är nästan en egen subgenre - filmer om mystiska främlingar som plötsligt dyker upp, förändrar andra människors liv, och sedan försvinner igen.