fredag 31 december 2010

onsdag 29 december 2010

Stockholm Noir

Mitt i snöyran, julen o s v tänkte jag komma med ett kort, passande boktips.

För ett tag sen skrev jag om en roman av Aris Fioretos: Sanningen om Sascha Knisch.

Därför tänker jag nu rekommendera den roman som kom före - Stockholm Noir.

I december 1925 kommer en tysk kvinna med tåget från Berlin till Stockholm. Hon har kommit för att leta efter den far som hon aldrig träffat och aldrig känt. Hon vandrar med en karta genom ett mystiskt Stockholmslandskap fullständigt förvandlat av snö och is och letar efter adresser som kanske kan föra henne i rätt riktning. Den andra huvudpersonen är Dr Schaumberg, en vetenskapsman som bedriver dunkel forskning om hjärnans hemligheter. Hans och den tyska kvinnans öden kommer snart att löpa samman.
Slutet på romanen pekar dessutom fram mot Sanningen om Sascha Knisch.

Det var några år sedan jag läste den, men jag minns den som oerhört suggestiv och med ett intressant upplägg i flera olika perspektiv och berättarplan. Framför allt minns jag bilden av 20-talets Stockholm som en tyst, främmande värld av snö.
Ungefär som nu alltså.

fredag 17 december 2010

Vingarne igen

Jag har förstås sett den ett par gånger förr men gick till Cinemateket för att höra vad Professor Dyer hade att säga om Vingarne av Mauritz Stiller från 1916.

Det var ett intressant föredrag eftersom han bl a tog upp ett par personer, en rysk författare och en norsk konstnär jag aldrig hört talas om förut, som rörde sig lite i samma område tematiskt. Nu måste jag kolla upp dom - tyvärr antecknade jag inte så i värsta fall måste jag ringa upp Herr Dyer (han är gästprofessor på Filmhuset just nu så det ska nog gå) för att få namnen igen.

Den homoerotiska undertexten i filmen kände jag förstås till sen tidigare, och hade jag inte gjort det hade jag nog ändå tolkat filmen så.
Det är ju ganska intressant att Carl Theodor Dreyer valde samma roman av Herman Bang att göra film av 1922. Den har jag förstås också sett och skrivit om här.

Alltså, en stor skulptör tar en yngre konstnär till sig som sin adoptivson och skapar en skulptur med honom som avbild föreställande en man med vingar. Adoptivsonen blir kär i en av "faderns" kvinnliga modeller och rymmer med henne. Skulptören dör olycklig. "Sonen" spelas av en mycket ung Lars Hanson i denna version.



I Dreyer-versionen är undertexten tydligare tycker jag, men Stillers version har en meta-ramhandling som är ganska avancerad för sin tid, där en ännu yngre Nils Asther dyker upp. Tyvärr är ramhandligen förlorad och kan bara ses som stillbilder.

Skulpturen i filmen är baserad på Carl Milles skulptur som man kan se nedanför Nationalmuseum.
Har man legat i Uppsala är man dessutom van vid att sitta och rodna nedanför kopian som står i Uplands nations trädgård.