söndag 26 september 2010

Buster går till sjöss



Förra söndagen gick jag och såg Buster Keaton-filmen The Navigator, eller Skepp ohoj! som den heter på svenska, på Cinemateket.

Jag har sett Keaton-filmer ytterst sporadiskt med långa mellanrum, men alltid gillat dom.
Nu är jag helt Buster-frälst.



I The Navigator är Buster en så gott som helt hjälplös rikemansson som glömmer att ta av sig pyjamasen när han ska bada, och tycker att en promenad tvärs över gatan är höjden av ansträngning. P g a kaotiska omständigheter befinner han sig plötsligt på ett herrelöst skepp drivande till havs tillsammans med den likaledes hjälplösa rikemansdottern tvärs över gatan som han tidigare friat till. De måste nu tillsammans lära sig laga mat, sköta ett skepp, och rädda sig undan dom mordiska söderhavskannibaler som de stöter på när de kommer till en ö.



Buster spelade alltid helt olika karaktärer som samtidigt liknar varandra ganska mycket. Han var mycket noga med att handlingarna i filmerna skulle hänga ihop logiskt hur konstiga saker som än hände, och inte bara bestå av gags staplade på varann. Men han och hans manusförfattare var väldigt bra på att hitta på händelser som är så konstiga att jag för mitt liv inte kan fatta hur man överhuvudtaget kommer på dom. Paradexemplet i den här filmen är en scen där Buster lyckats få en liten laddad kanon med rykande lunta att fastna runt sitt ena ben. En scen för gudar.



Buster och väninnans fruktlösa försök att konstruera något ätbart i det gungande skeppsköket med oversizade köksredskap har också något rent surrealistiskt över sig. Liksom scenen när Buster måste täta en läcka i fartygsskrovet och är noga med att tvätta händerna efteråt - trots att han befinner sig under vatten.



Jag kan tänka mig att dom franska surrealisterna fick uppenbarelser framför hans filmer om dom såg dom. Busters ständigt uttryckslösa ansikte är som en vit karta där man paradoxalt nog kan läsa in vilka reaktioner som helst.



Jag tror att jag måste investera i en Buster-box. I oktober blir det fler Keaton-filmer på Cinemateket, och jag hoppas att jag kan se någon av dom.

fredag 17 september 2010

Stumfilmsfotboll



I vanliga fall ser jag inte film om fotboll, men man måste ju göra ett undantag när det gäller en tysk stumfilm.
Så därför gick jag och såg Die elf Teufel från 1927 i onsdags på Cinemateket.

Gustav Frölich spelade huvudrollen - honom känner jag igen från Metropolis förstås, samt att han var med i Asphalt som jag såg för hundra år sen och inte kommer ihåg så mycket av.



Det är en sån typisk sportfilm. Vi har det goda laget: hyvens arbetarkillar som spelar för skojs skull och odlar sportsmannaanda. Dom har ett klubbhus utan faciliteter som dom typ har byggt i slöjden, och har kvar sina dagjobb. Och så har vi det onda laget: slipade och bortskämda proffs med egna massörer och en cigarrökande boss. Dessutom har båda lagen var sin matchande kvinnlig maskot. Det goda laget en oskuldsfull blond flicka som fortfarande har håret uppsatt fast det är 1927 (så oskuldsfull är hon) som naturligtvis är förlovad med lagets hjälte (Frölich) och som verkar bo i klubbhuset vid fotbollsplanen. Det onda laget en mörkhårig bobbad vamp som tar lätt på sånt som sexuell trohet.



Vad som händer är att den cigarrökande bossen får ögonen på lagets hjälte och tycker att onda laget kunde behöva honom. Alltså får vampen i uppdrag att vampa honom och övertala honom att skriva kontrakt med det finare laget, vilket han gör. Strax därefter blir det fotbollsturnering med slumpmässigt lottade Berlin-lag. Och vilka två lag tror ni blir lottade att spela mot varandra? Voine, voine. Ska lagets hjälte svika sina gamla kompisar och sin fästmö på matchdagen? Eller ska ha inse vart han egentligen hör hemma? Spänningen är olidlig (eller inte).



I den rafflande matchen på slutet är det tydligen riktiga fotbollspelare som står för själva spelet. Det blev nog bäst så.

söndag 5 september 2010

Marianne Breslauer



Marianne Breslauer, en fotograf jag aldrig hört talas om förut, har just visats i Berlin. Hon föddes 1909 - det var förmodligen en jubileumsutställning som just tog slut.
Jag läste recensioner av utställningen i kvällstidningarna och blev helt fascinerad av bilderna jag såg.



Breslauer fotograferade den nya modärna kvinnan i Weimar-Tyskland - hon som levde sitt eget liv, klippte håret snorkort, rökte och körde bil, och ibland älskade andra kvinnor.



Hennes musa, och flickvän verkar det som, var författaren Annemarie Schwarzenbach som Breslauer hänfört sa var den vackraste människa hon sett, och tillade att man inte kunde se om hon var en man eller en kvinna.
Och det stämmer - hon ser ut som en vacker, androgyn pojke.





Schwarzenbach levde ett intressant men också kaotiskt liv. Jag kanske får återkomma till henne nån annan gång.