Nu har jag läst
Gösta Werners biografi
Mauritz Stiller - ett livsöde.
Han föddes och växte upp i Helsingfors, föräldrarna var ryska judar. Hemspråket verkar ha varit jiddisch; han talade därutöver ryska, tyska och svenska, ev. lite finska. Mångspråkigheten påminner en hel del om
Henry Parlands, som jag skrev om
tidigare.
Han hade många bröder av vilka de flesta utvandrade till Kalifornien och blev affärsmän. Där träffade han dem igen under sin Hollywood-period.
I ungdomen rymde han till Sverige för att undkomma den tsarryska militärtjänsten, men blev infångad och förd tillbaka till Helsingfors. Så småningom sökte han sig åter till Sverige. Då hade han arbetat som skådespelare på olika teatrar i flera år. Hur det kom sig att han bestämde sig för att bli skådespelare vet inte Gösta Werner.
Tiden i Sverige innebar först att han hankade sig fram på teatrar i mindre roller, som han ibland fick beröm för och ibland mindre beröm. I alla fall hade han tydligen någon sorts komisk begåvning.
Han verkar ha börjat regissera film mest som ett experiment och för att få lite bättre betalt. Det visade sig vara en lyckträff. Han blev tillsammans med
Victor Sjöström engagerad av
AB Svenska Bios vd
Charles Magnusson som insåg att de två regissörerna hade massor av dynamiska idéer som det var bäst att låta löpa fritt. Beskrivningen av det kreativa klimatet på Svenska Bio i slutet av 10-talet hör till det bästa med boken. Sjöström och Stiller diskuterade (tillsammans med Magnusson) filmuppslag vid många långa middagar, böt uppslag med varann, hjälpte varandra med regin, tog över varandras filmer och gav varandra sjuts så där i allmänhet. Den tillbakalutade atmosfären ledde till ett antal filmer som fortfarande ses.
Under 20-talet blev det kärvare. Magnusson, som varit så viktig för arbetsklimatet, förlorade en hel del av det inflytande han hade haft vid en bolagssammmanslagning, och Sjöström och Stiller fick inte längre bestämma över sina filmer. Båda beslöt sig snart för att försöka med Hollywood istället, när de fick erbjudanden därifrån.
Innan dess hann Stiller slutföra sitt magnum opus, den ofantligt långa
Gösta Berlings saga, och bli rejält osams med
Selma Lagerlöf, som inte förstod att man inte kan göra filmer som punkt för punkt följer en romanförlaga.
Han hann dessutom lansera
Greta Garbo för världen.
Efter ett mellanspel i Berlin, där Garbo fick en roll i
Den glädjelösa gatan av
Pabst, blev det Hollywood.
Sjöström klarade sig rätt bra i Hollywood vilket bitvis berodde på de personliga förutsättningarna; han hade bott i en tid i USA som barn och talade flytande engelska, vilket få svenskar gjorde den här tiden.
Stiller var en annorlunda person. Han var hetlevrad, känslosam, lätt uppbrusande, manisk, gav sig inte förrän en film blev precis som han ville. Den attityden fungerade i ett laidback, tillåtande system som Charles Magnussons. Men i Hollywood var han från första början bound for trouble. Språkförbistringen hjälpte inte direkt; han talade många språk men inte engelska i någon utsträckning.
Snart började framför allt bolagsmogulerna ruttna på hans ovilja att kompromissa och hans korta stubin. Många av hans filmer togs ifrån honom och avslutades av mer följsamma regissörer, trots att t ex den polska skådespelerskan
Pola Negri talade sig varm för hans kunnande och försökte få honom som regissör till sina filmer. Någon fullständig film med sin skyddsling Greta Garbo fick han aldrig göra, så som han ville.
Hans hälsa hade varit dålig en längre tid, och blev nu allt sämre. Vad det var han led av verkar inte riktigt klart. I alla fall lyckades han lösgöra sig från sitt kontrakt, och åkte hem till Stockholm där han dog vintern 1928.
Han ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna - jag har själv varit vid graven.