söndag 25 januari 2009

You ain't heard nuthin' yet...

Detta är inte en helt pc film att ta upp, särskilt inte i dessa dagar då USA just fått sin första svarte president. Men med tanke på filmhistorien ska man nog det ändå.

Jag missade visningen av The Jazz Singer från 1927 när den visades på Cinemateket igår. Den går igen på tisdag kväll, och då ska jag nog försöka se den, även om jag sett den på TV nån gång förut.

Det är ju den första filmen med ett partiellt ljudspår. Ljudet används förstås främst när Al Jolson ska sjunga.



Handlingen är rätt enkel men tårdrypande: Huvudpersonen är son till en judisk kantor och har en gudabenådad sångröst. Fadern tar närmast för givet att sonen ska följa pappa i spåren och bli kantor.
Men det vill inte sonen. Han vill bli jazzsångare! (Huvva!) Fadern misstycker. Sonen står på sig och blir utkastad från hemmet. Han börjar den långa vägen mot toppen inom showbiz.
Många år senare, när han blivit rik och berömd, kallas han tillbaka till hemmet. Ska han försonas med sin far? Spänningen är olidlig, intet öga är torrt.

Ett berömt avsnitt av The Simpsons, där Krusty the Klown återvänder till sina rötter, är ganska exakt modellerat på The Jazz Singer.

Av någon anledning tycker jag väldigt mycket om Al Jolsons speciella sätt att sjunga i näsan, och I'm Sitting On Top Of The World, Swanee och Camptown Races hör alla till de sånger som jag har lättast att få på hjärnan. Självfallet ska de sjungas med Al Jolson-röst.

Så, vad är då haken? Att Al Jolson uppträder i s k minstrel-sminkning i filmen. D v s en vit person sminkad för att se ut som en parodi på en svart person.
Om man pallar att bortse från det, så är det trevligt att se den första ljudliga filmen. Och att höra Al Jolson sjunga i näsan.

måndag 12 januari 2009

Stum sovjetisk science fiction


Cinematekets medlemmar röstade rätt.
I höstas utlystes omröstning om vilken film medlemmarna helst skulle vilja se.
Jag har redan glömt de andra filmerna man kunde välja på, men röstarna visade upp en ovanligt god smak och röstade fram Aëlita av Jakov Protazanov från 1924.
Nu på torsdag 15:e januari kl 18.00 är det dags.

Det är en historia om hur en ädel sovjetisk vetenskapsman konstruerar en rymdraket och reser till Mars med den tillsammans med några andra ganska aparta figurer. Mars visar sig vara en totalitär stat styrd av nåt sorts Väktarråd med Aëlita som marionett-drottning. Vetenskapsmannen och hans följeslagare börjar genast sprida Marxs läror för att inspirera en revolution.

Sekvenserna på jorden är väl hyfsat realistiska, med mycket snö och Karlsson på taket-aktiga människor som spelar dragspel och halsar vodka.
Men sekvenserna på Mars är konstruktivistiska!


Jag vet inte hur mycket konstruktivistisk film som gjorts, förmodligen inte så mycket. Kanske står det någonting om det i den bok jag läser just nu - mer om den senare.

Skådespelarna i Mars-scenerna rör sig enligt den konstruktivistiska teaterns chefsideolog Vsevolod Meyerholds biomekaniska system, som innebär effektiviserade mekaniska rörelser ungefär som en maskin eller robot. Alexandra Exter, konstruktivistisk teaterscenograf, designade kostymerna och kulisserna. De ser ut som om de är gjorda av typ skumgummi och plexiglas, material som jag inte ens vet om dom existerade 1924. Det är inte så långt från sanningen; kostymerna bestod delvis av glas, linor och plåt! Aëlita, drottningen av Mars, bär glittrande spröt i en gloria runt huvudet och ser ut att ha tre bröst.


De förslavade arbetarna rör sig som kuggar i ett maskineri och bär munkorgsliknande masker som gör dom ännu mer avhumaniserade än de förslavade arbetarna i Fritz Langs Metropolis. Det är inte omöjligt att Fritz Lang och/eller Thea von Harbou, hans dåvarande fru och manusförfattare, kan ha fått en del idéer från Aëlita. Eftersom Mars är ett totalitärt samhälle har dom också sin egna lilla konstruktivistiska Hitler-hälsning: armen rak lätt sluttande framför bröstet med handflatan nedåt.


Aëlita liknar inte mycket man sett, definitivt inte många stumfilmer man sett. Jag har haft turen att se den en gång på Cinemateket tidigare och en gång på filmvetarkursen. Jag äger den dessutom på dvd.
Men jag funderar ändå på att gå till Cinemateket på torsdag. Det kanske blir stumfilms-folkfest. Det är den värd.

tisdag 6 januari 2009

Max Ernst


Nu har jag äntligen klarat av Max Ernst-utställningen på Moderna också. Klarat av är orden; näst sista helgen på en utställning är ofta något av en prövning eftersom alla då får samma idé samtidigt - gå på den där utställningen man skulle gå på innan den går ner...

Det blev inte lättare av att ett okänt antal av konstverken hade utrustats med kraftfulla larm, som tjöt som mistlurar varje gång nån kom för nära. Det verkade alltid vara någon som kom för nära i rummet bredvid det där man själv var, och till slut gick man på helspänn, darrande inför minsta ljud som en överspänd sjukling.

Det var förstås dom tidiga grejerna som var coolast, som det brukar vara, men Max Ernst var ovanligt jämn, det fanns nåt intressant i alla perioder.




Dom tidiga grejerna, från tidigt 20-tal, var dels fina små dadaistiska collage av foton, teckningar och tidningsurklipp med genuint dada-trams på tyska eller franska i marginalen, dels kända målningar som Elefant från Celebes och liknande.


Men även målningarna av mystiska svampiga landskap mot blå himmel, där man kunde urskilja hotfulla varelser i grönskan, var fina. Både Hieronymus Bosch (självklart) och Gustave Moreau (mer otippat) kunde anas bland inspirationskällorna till dom.


Bokillustrationerna till boken med den oöversättbara titeln La femme 100 têtes var en annan highlight. Gamla xylografier från 1800-talstidningar man tycker att man känner igen, tills man ser de märkliga kombinationerna av människor, djur och föremål med fel proportioner. Surrealism i sin friaste form. Ernst fick den stora äran att bli utesluten ur surrealistkretsen inte en utan två gånger för att surpuppan André Breton inte gillade hans renegade-surrealism. Bisarrt nog var den officiella surrealistklubben en minidiktaturstat av sovjetiska mått.


Det var också roligt att se den mystiska varelsen Loplop på flera målningar och teckningar. Edward Gorey, som alltid påpekade hur viktig surrealismen varit för honom, inspirerades av Loplop till att rita sin egen mystiska varelse, en liten svart figur som fladdrar förbi då och då i hans dystra sagor.