söndag 28 september 2008

En perfekt stumfilm



Nåja, av nästan 2 timmar återstod 1 timme och 10 minuter. Men vilken timme!

Den levde helt upp till hypen och det graal-liknande skimret, som ju skulle ha kunnat bero på att få sett den sen den fick premiär.

Gösta Ekman fixar två roller, och lyckas ge båda sina helt egna karaktärer med mycket små medel. T o m när de två männen är likadant klädda visar han vem som är vem enbart med hjälp av små skiftningar i kroppshållning och ansiktsuttryck. Det är mycket bra.

Ett stort mått av monokel-slapstick förekommer (alltid skojigt) och jag blev förvånad av att se Hans Albers som skurken i den andra monokelrollen.

Allt verkar bli queer utan ansträngning så fort Hjalmar Bergman är inblandad (manus efter egen novell) - så även här. Inte lika mycket som i Flickan i frack i somras kanske, men ändå så att man anar det.
Varför markisen inte älskar sin hustru får man ju inte veta förstås, men man kan gissa. Gösta spelar honom med påfallande androgyn-feminint kroppsspråk, blasé attityd, och en dekadent glimt i ögat. Hans fru uppträder i en tidig scen klädd i herrkläder med ridspö(!). Förmodligen kan detta förklaras på nåt sätt av dom försnillade 50 minutrarna, men i alla fall.

Jag citerar Bengt Forslund i Från Gösta Ekman till Gösta Ekman:

"Något publikt gensvar fick inte filmen, därtill var den nog alltför sofistikerad för en svensk publik, men Gösta Ekman hävdade långt senare att det var den av hans filmer som han satte över alla andra: "Det är min bästa filmprestation hittills. Det är också den som jag tycker bäst om av alla som jag gjort.""

Tänk att jag fått se den! Jag hoppas jag får tillfället igen.

måndag 15 september 2008

Gösta Ekman - En perfekt gentleman


Lördagen den 28:e september kl 13.00 på Filmhuset i Stockholm blir det once in a lifetime för stumfilms-älskare och Gösta Ekman-aficionados.

Då visas nämligen, med hjälp av Ekmansällskapet, stumfilmen En perfekt gentleman från 1927. Gösta Ekman spelade de två huvudrollerna (!) och regisserade också tillsammans med Vilhelm Bryde. Manus skrevs av Hjalmar Bergman, som skrev en hel del filmmanus under 20- och 30-talen.
Jag vet inte mycket om handlingen annat än att den är en förväxlingskomedi förlagd till ett mondänt Frankrike.
Däremot vet jag att det var den av sina egna filmer som Gösta Ekman tyckte bäst om själv, enligt utsago.
Jag har förstås känt till den länge, men inte vågat hoppas på att jag någonsin skulle få se den. Men nu är det dags!

Boka biljett (70 kr) på Sällskapets adress: ekmansallskapet@gmail.com
Ni får inte heller missa den.

onsdag 10 september 2008

Nancy Cunard



Lyssnade på Stil i P1 i fredags. Ett stundtals utmärkt program med en märklig stream-of-consciousness-stil; ett inslag om en viss modeskapare leder till ett reportage om matkulturen i regionen där han föddes vilket leder till ett reportage om hur denna regions huvudbonader påverkat det globala dammodet vilket leder till en annan modeskapare vilket leder till osv...typ.

De har ofta haft intressanta modärnistiska inslag, och i fredags handlade det om Nancy Cunard. Hon måste nog, i brist på bättre, kallas en personlighet.

Hon var född av amerikansk mor och engelsk far, och växte upp i England. Hennes far var arvtagare till förmögenheten intjänad på den världsberömda Cunard-linjen, så hennes uppväxt var av högrestånds-typ.
På 20-talet revolterade hon mot sin bakgrund genom att flytta till Paris, umgås med konstnärer och anarkister, festa vilt, ha ett förhållande med en svart amerikansk jazz-musiker (uh-oh...), och så där i allmänhet väcka uppseende. Vid något tillfälle, efter den senaste skandalen, sas en av en hennes äldre bigotta släktingar ha muttrat: "What is it this time? Drink, drugs, or n*****rs?" Håhåjaja...

Men hon var även en spindel i nätet när det gällde modärnistisk kultur. Inte bara förekommer hon mer eller mindre retuscherad som karaktärer i samtida romaner - hon grundade också bokförlaget Hours Press 1928 och specialicerade sig på experimentell litteratur som andra förlag inte vågade satsa på. Hennes ärvda förmögenhet gjorde att hon kunde ta den risken. På så sätt blev t ex Samuel Becketts poesi separat-utgiven för första gången med Cunards hjälp.
Genom sin pojkvän blev hon också medveten om de svarta amerikanernas liv och situation i ett land av lagstadgad segregation och rasism. Hon besökte Harlem under dess konstnärliga renässans och blev imponerad av den kulturella blomstring hon såg där. Hon gav därför ut en antologi med prosa och poesi, Negro, skriven av afrikansk-amerikanska författare, på sitt förlag i början på 30-talet.


Slutligen gjorde hon ett stort intryck estetiskt. Hon var mycket smal, blek, och blond med kraftigt svart ögonsmink, och bar framför allt fler armband än alla andra - armarna var ofta täckta från handlederna upp på överarmarna med breda ringar av olika material. Eventuellt använde hon dem som tillhyggen, hänsynslöst nog. Hennes stackars pojkvän dök en gång upp med väl synliga blåmärken och tillfrågades om han råkat ut för en bilolycka. "Nej, en armbandsolycka", svarade han.

Hör mer på Stil! Programmet ligger kvar på P1:s hemsida en månad. Det finns en fet bok om Nancy Cunard av Bertil G Lagerström: Rebell i grön hatt. En bok om Nancy Cunard och hennes värld. Går kanske att hitta på bibblan. Det var där jag köpte mitt makulerade ex.

fredag 5 september 2008

Carl Theodor Dreyer på Cinemateket


Aaaah! Cinematek-hösten har börjat!

Äntligen blir det stumfilm-fest igen. Under september och oktober visas filmer av den store dansken Carl Theodor Dreyer. Hans dignitet kan bl a utläsas av att det var hans gamla smoking som Lars von Trier insisterade på att bära på filmfestivalen i Cannes för några år sen.

Jag såg ett par av hans filmer sistgången det var Dreyer-retrospektiv på Cinemateket, missade andra. Nu kanske jag får chans att uppdatera. Om det går tänker jag t o m se om en del.

Grejen är att många av Dreyers filmer inte är så modärnistiska - han sysslade mycket med att gotha ner sig i medeltiden och diverse skräck-ämnen. Men naturligtvis är även dessa filmer mycket bra.

Av dom jag sett vill jag särskilt rekommendera två:

Blad ur Satans bok
18:e september 18:00

En episodfilm kraftigt inspirerad, skulle jag tro, av D W Griffiths mastodontfilm Intolerance.
Hin Håle vandrar på jorden i olika tidsepoker och sprider allmän (ursäkta) jävelskap.
Om jag inte minns fel förekommer också en modärn episod.

Mikaël
3:e oktober 18:00

En av dom rejält ovanliga gay-stumfilmerna (gles genre). Samma historia som Mauritz Stiller filmade 1916, efter en roman av Herman Bang. Dock är gay-temat avsevärt tydligare i den här filmen, så pass att man blir förvånad (vi snackar en film från 1922 här!). En stor konstnär blir övergiven av sin favoritmodell/pojkvän för en vacker kvinnas skull.

Be there or be straight.



För mer info om denna genre se Queer Silents i länklistan.