måndag 31 mars 2008

1920's Fox Trot

Ett exempel på Aaron1912:s ljud- och bild-jukebox.

Ekman-sällskapet och en modärnist på Youtube


Det blev vår och Ekman-sällskapet höll möte på Kafé Kungstornet i söndags.

Nu har vi gjort upp planer för hela året ut! En fest ska arrangeras, filmvisningar och stadsvandringar ska ordnas. Det blir förhoppningsvis pilsnerfilms-picknick den 1:a juni. Hoppas bara att vädret blir lika bra som vid den förra i augusti.
Adress till hemsidan kommer inom kort att annonseras i länklistan.

Jag förärades en Gösta Ekman-stumfilm på dvd till min samling, den danska filmen Clownen från 1926. Stumfilms-samlingen växer långsamt. Som respektabel förening hoppas vi också kunna få möjlighet att ta upp en stumfilm ur "frysen" på Statens ljud- och bildarkiv och se på den där. Vi har enats om att i så fall välja En perfekt gentleman från 1927.

Jag har också hittat en medmodärnist på Youtube. En ung engelsman som av allt att döma är besatt av 20-talet och lägger upp lite vad som helst med en connection dit.
Aaron1912 kallar han sig. Han har material nog för ett dygn framför datorn tror jag. Som att ha en modärnistisk ljud- och bild-jukebox. Aaah!

fredag 21 mars 2008

Langs enda franska film



Nyss hemkommen från en kortsemester i Budapest mindes jag plötsligt inlägget jag skulle ha skrivit innan jag for. "D'oh!", tänkte jag när jag just satt mig på planet, men sen glömde jag bort det tills jag kom hem.

Jag har tjatat en hel del om Fritz Lang den senaste tiden, men nu är det eventuellt sista gången på ett tag.
Strax innan jag reste var jag på Cinemateket igen och såg Fritz Langs enda franska produktion, Liliom från 1934, gjord under Langs exiltid i Frankrike innan han kom till USA.

Det är en mycket märklig film om en kvinnojagande buse som sköter karusellen på ett tivoli, och som efter sitt självmord kommer till ett slags limbo där han får tillfälle att rannsaka sitt liv och sina förbrytelser mot sin hustru och andra människor.

Första delen av filmen känns som en typisk fransk 30-talsfilm: realism i vardagslivets oglamorösa detaljer, och munhuggande människor. Huvudpersonen, busen Liliom, spelas av en ung Charles Boyer, som senare for till Hollywood och blev leading man med exotisk accent.

När Liliom tar livet av sig och kommer till limbo blir det en helt annan, fantastisk film. Hans själ förs mot himlen av två av himlens poliser(!), svartklädda män med mycket tydligt målade svarta ringar under ögonen. Himlen visar sig vara en ganska exakt avbild av en genomsnittlig fransk polisstation, sådana som Liliom under sitt liv ofta stiftat bekantskap med. Det finns två fina scener, en på jorden och en i himlen, som driver med den erkänt surrealistiska franska byråkratin. Tjänstemannen både på jorden och i himlen läser upp långa lagparagrafer som aldrig tar slut, och kämpar i en evighet med en tredskande stämpel - att stämpla så mycket som möjligt är viktigt. Sekreteraren bredvid ser ut som sin motsvarighet på jorden, plus ett par vingar.

Lilioms skyddsängel på jorden, i form av en enkel knivslipare med kärra, spelas av Antonin Artaud, surrealistpoeten, regissören, skådespelaren och teaterideologen, vars genomborrande laserögon man inte kan missta sig på.

Fritz Lang sa långt senare att det nog var den av sina filmer som han tyckte bäst om.

Och hur var Budapest då? Jo, en mycket trevlig och vacker stad. Dock inte så modärnistisk, även om jag lyckades se en del sådan konst på Nationalgalleriet. Ett tips om ni har vägarna förbi.

(På väg till flygplatsen i taxi susade gatuskylten Liliom Utca förbi utanför fönstret. En händelse som ser ut som en tanke. Helt logiskt eftersom författaren till pjäsen som filmen bygger på, Ferenc Molnár, var ungrare.)

onsdag 5 mars 2008

Till månen med Fritz Lang



I januari knorrade jag över att Cinematekets Fritz Lang-retrospektiv inte innehöll sf-klassikern Månraketen, Die Frau im Mond, från 1929, Langs sista stumfilm.
Nu på fredag den 7:e mars kl 18 körs den ändå, något sent i kronologin!

Det är en förtjusande sf-film. Rymdfararna skuttar omkring på månytan i 1929 års sportkläder. Jag kan nästan svära på att Hergé, Tintins skapare, måste ha gått på bio hemma i Bryssel nån gång ca 1930 och fått en undermedveten idé som han utvecklade till seriealbumet Månen tur och retur ungefär 25 år senare. Det finns alltför många likheter i intrig mellan Langs film och serieboken för att man inte ska börja undra.

Vilka dom är säger jag inte. Gå och titta själva. Jag kanske kommer dit också.