fredag 29 februari 2008

Feuillade-marathon


I lördags var det stumfilms-marathon hos vänner i Älta. Det var äntligen dags att se Louis Feuillades stumfilmsserie om mästerskurken Fantômas från 1913.

Vi började sent på eftermiddagen för att hinna se allting - 5 och en halv timme, ursprungligen tänkt att ses i timslånga delar med feta cliffhangers på biograf då och då.

Det är uppenbart att man ännu inte hade vant sig vid att använda halvbild 1913. Det mesta försiggår i helbilder, som filmad teater. Teatraliska, mycket franska, gester och pandasmink. De två sista timmarnas intriger, måste jag erkänna, föreföll lite oklara efter ett antal absint-drinkar. Ett sammelsurium av skurkar med Björnligan-masker, fala kvinnor, mystiska brev med osynligt bläck, hi-jackade tåg och
plötsliga attentat passerade revy.

Det är dock uppenbart hur mycket Feuillade betytt för Edward Gorey, den märklige amerikanske tecknaren som rörde sig i en slags drömvärld där det ständigt var sekelskifte eller 20-tal, och där en dyster och hotande atmosfär rådde. Man känner igen hans mustaschprydda män i sportkostym och mystiska beslöjade damer från Fantômas.

En annan lärljunge var förstås Fritz Lang. Han gjorde sina egna Feuillade-plagiat med Spindlarna 1919, som var lite för tydligt modellerade på de franska förlagorna. Sen kom han igen med Dr Mabuse-filmerna 1922 som också helt klart är influerade av Feuillade (Fantômas blir Mabuse), men som är mycket mer personligt utformade, och mer varierade, än Fantômas.

Nu hoppas jag bara få se Feuillades andra mastodonter, Judex och Les Vampires. I en av Goreys tecknade böcker förekommer en båt döpt till Musidora efter den skådespelerska som spelade superskurken Irma Vep i Les Vampires.

söndag 24 februari 2008

Katherine Hepburn som flygaress



I söndags gick jag och såg ännu en Dorothy Arzner-film på Cinemateket - Christopher Strong från 1933.

Även den här hade inslag som man inte sett alltför ofta i Hollywood under 30-talet.
Katherine Hepburn spelar en kvinnlig flygare, Cynthia Darrington, som är känd för sina långa resor och våghalsiga tävlingar. Hon är inte gift, och påstår själv att hon aldrig varit förälskad. Så blir hon det ändå, i den gifte politikern Christopher Strong, som besvarar hennes känslor.

Könsrollerna i filmen är på något sätt omkastade, om än ganska diskret. Strong har starka skuldkänslor gentemot sin fru som han aldrig förut varit otrogen mot. Darrington är något mer sorglös och fatalistisk, även om hon inte skildras på ett osympatiskt sätt. Strong skulle helst se att Darrington slog sig till ro med honom nere på jorden i en stilla, domesticerad tillvaro. Han är alltid orolig när hon flyger. Hon försöker göra honom till viljes för att glädja honom, men det går inte. Till slut går hon tillbaka till flygningen, det är hennes liv.

Detta understruket av castingen. Strong spelas av Colin Clive, mest känd som Dr Frankenstein i James Whales Frankenstein-filmer, en högt uppskruvad och nervig typ som betonar Strongs melankoli och nervositet. Däremot är han kanske inte helt trovärdig som förste älskare - inte med den accenten (man KAN inte prata så!). Katherine Hepburn som Darrington är lugn och självsäker, rör sig självsäkert, oftast i byxor, och talar med gamäng-aktig, släpig röst. (Även Hepburn själv var känd för att prioritera bekväma kläder, och byxor framför kjol.)

Sådana karaktärer kan räknas på ena handen i 30-talsfilmen.

Alldeles bortsett från det måste jag också nämna scenen när Darrington ska på maskerad och bär ett sorts guldlamé-overall med vingar på ryggen och tajt huva med långa spröt på. Hon ser ut som en glittersprejad mal. T o m i svartvitt.

lördag 16 februari 2008

Guy Maddin - Archangel (1990) Clip 2

Ekman-sällskapet, lite obskyr svensk stumfilm och Guy Maddin

I måndags sammanstrålade större delen av Ekman-sällskapet igen för att lägga upp strategi.

Nu börjar det röra på sig. Inom kort kommer vi att äta lunch med Bengt Forslund, författaren till den senaste Ekman-biografin, Från Gösta Ekman till Gösta Ekman från 1982. Vi kommer att (varsamt) pumpa honom på alla möjliga detaljer som inte framgår av boken.
Det var alltså så länge sedan något längre substantiellt skrevs om Gösta d ä.
Dock är det snart dags: Carina Burman har planer på en biografi om Gösta, och naturligtvis ska vi träffa henne också.
Oh, vad jag längtar! För att inte tala om hur mycket jag längtar efter att hennes bok blir färdig...

I tisdags gick jag till Cinemateket för att se Hårda viljor från 1923 av John W Brunius. När en svensk stumfilm som man aldrig hört talas om förut dyker upp måste man.
Det fanns väl anledning till att man aldrig hört talas om den. Det var knappast en av den svenska stumfilmstidens starkast lysande mästerverk. Snarare en typisk logdans-film som jag brukar säga, fast utan logdans. D v s en film full av förälskade pigor, bländande nordisk natur, sjuhäradsbetäckare, plirande fiskargubbar som bränner hemma och karaktärer som kallas Tattar-Jan... Filmen byggde på en roman av Knut Hamsun, och handlingen lät på papperet som en genomsnittlig Guy Maddin-film - hör här:
"Nordnorsk telegrafist experimenterar med superlim och förälskar sig i chefens dotter."
Inte så långt från Guy Maddins långfilmsdebut om pestsmittade islänningar med torskpomada och kontaktproblem som täljer barkfiskar på Gimli-sjukhuset.

Vilket för mig in på Guy Maddin.
En alltjämt relativt kultbetonad kanadensisk filmregissör som gör film som om det fortfarande var 1929. Filmer som på alla fysiska vis ser ut som stumfilmer eller tidiga talfilmer, komplett med skrapmärken, jump cuts och taskigt ljud. Handlingar som ofta innehåller ymnigt snöfall, minnesförlust och avhuggna kroppsdelar, bl a. En amerikansk filmrecensent beskrev honom en gång så här: " His work is so strange it makes the average David Lynch-film look like Baywatch." Och det är helt korrekt.
Alla som älskar stumfilm har anledning att kolla upp hans filmer. Dom är nu lite lättare att komma över genom dvd-boomen.
Jag kanske får anledning att återkomma till honom.

torsdag 7 februari 2008

Moderna tider (sic!) i DN


I DN onsdag 6 feb har DN en stort uppslagen recension av två nya böcker, en amerikansk och en tysk, om Weimarrepublikens kulturboom. Båda låter intressanta - tyvärr kommer jag bara att kunna läsa den ena.

Den amerikanska boken hävdar tydligen att det tyska 20-talet var "kvintessensen av det vi kallar modernitet".
Jag håller naturligtvis med. Bortsett från att jag skulle säga "kvintessensen av det JAG kallar modärnitet", förstås.

En fantastisk bild puffar för artikeln på omslaget till kulturdelen, och vad är rubriken? "Moderna tider", förstås, om än felstavat.
Artikeln går att läsa på nätet, här. Den förtjusande bilden är tyvärr lite för liten i nätupplagan. Den finns på kulturdelens förstasida.