söndag 26 augusti 2007

Kära släkten



Min fellow styrelsemedlem i Ekman-sällskapet Jennifer hade godheten att låna ut sin inspelning av Kära släkten från 1933. Jag har sett den förut, men tidigare varit nonchalant med att spela in svensk 30-talsfilm. "Dom går ju alltid på TV", har jag tänkt. Det var förr i tiden det. Så fr o m nu spelar jag in viktigare såna. Man vet nämligen aldrig när och om man får tillfälle att se dom igen.

Kära släkten är en typisk svensk 30-talsfilm, men samtidigt lite underlig.
Handlingen är mer osannolik än vanligt: två av tre döttrar till rik grosshandlare har lyckats bli gifta med baron resp. konsul. Den tredje har nåt sorts fnurra med sin fästman som är vid flottan, och dejtar en mystisk greve med tangorabatt och Dracula-hår (hm, undra om han har rent mjöl i påsen...) mellandottern med baronen, som är en slösig slabbedabb, vill ha mer pengar av pappa, och när hon inte får det blåser hon farsgubben på 10 000 med hjälp av fejk-säkerhet, och hon och baronen öppnar en lättsinnig nattklubb för pengarna. För att avvärja skandal köper pappa baronens bortslumpade gods och ger det tillbaks till ungdomarna. Greven visar sig pola med två (vad var det jag sa?) och blir avsnoppad, dottern och fästmannen blir sams igen och allt blir frid och fröjd. Typ. Åtminstone har jag uppfattat handlingen så.

Tutta Rolf är sitt vanliga charmiga jag som mellandottern med baronen. Gösta Ekman som skånsk baron och godsägare, komplett med monokel och skoRRning, är en otippad uppenbarelse, för att inte tala om honom brytande arm med Thor Modéen (konsuln).
Det dricks punsch (hinkvis), röks cigarr, åks skidor i Åre, och den skandalösa nattklubben (oh la la) har snygga modärnistiska målningar på väggarna. Tutta Rolf sjunger på nattklubben förstås. Den svenska 30-talsfilmen är verkligen rörande i sin beskedlighet.

En mindre bihandling förekommer där Edvin Adolphsson spelar en skum affärsman som jag tror är menad som en antisemitisk karikatyr, även om det inte är uttalat. Också ett tidstypiskt inslag i svensk 30-talsfilm. Tyvärr.,

fredag 17 augusti 2007

Zarah Leander på Cinemateket



Som bekant (?) är det i år 100 år sen Zarah Leanders födelse. Cinemateket kör därför välförtjänt några Zarah-rullar nu i augusti.

Hennes mest kända filmkarriär var förstås i Nazityskland under 30- och 40-talen. Men innan dess hann hon ha en miniatyr-filmkarriär i Sverige också, intressant för oss modärnister. Två av hennes få svenska filmer körs, Falska millionären från 1931 (i Stockholm 23 & 29 aug)och Äktenskapsleken från 1935 (i Stockholm 27 & 31 aug). Jag har naturligtvis sett båda på TV.

Ska man bara se en Zarah-rulle av dessa två ska man nog se den senare. Falska millionären, en tafflig tidig ljudfilm, parar ihop henne med hela 30-talssveriges favorit-komiker Fridolf Rhudin. En bakslug värmlänning med underbett och buskis-fniss som lätt känns lite osannolik i samma rum som Zarahs (förvisso även hon värmlänning) over the top-vamp med världens djupaste urringning. Underhållande på sitt sätt, antar jag.
Äktenskapsleken däremot är outstanding. Manus av Karl Gerhard (bara en sån sak) och ett par fantastiska sånger förstås. Zarah spelar en världsvan skulptris som gift sig och skilt sig tre-fyra ggr vilket grundat hennes advokats (spelad av Karl Gerhard!) privata förmögenhet. Nu kommer hennes senaste äktenskap i gungning när hon deltar i kampen om första priset i en skulpturtävling mot sin egen man som också är skulptör.
Skit i handlingen förresten. Lyssna på dialogen, häpna över meta-slutet (meta-slut?! i en svensk 30-talsfilm?!)och se Zarah och Karl Gerhard släntra omkring på party i en hipp funkis-lägenhet och bitcha blaserat med varann.

Bättre än så blev inte den svenska 30-talsfilmen. Men det är alltid något.

onsdag 8 augusti 2007

Picknick i det gröna


Ekman-sällskapet och TOFS hade tur med vädret på vår gemensamma picknick i lördags. Med tanke på att datumet bestämdes i juni, och att den här sommaren gjort en utlandsresa alldeles nödvändig, var det rent osannolikt.

Men solen sken över Galärparken, klimatet var pilsnerfilmsmässigt, och vi satt där från 2-3 på eftermiddagen tills de sista motvilligt släpade sig därifrån vid 7-tiden. Jag var en av dom. Vi åt sill-gubbröra, drack lätt-grogg och åt kakor, och min fellow styrelsemedlem Clara spelade schlager på sin resegrammofon (se ovan) tills hon fick vev-arm. Det är det inte många som får nu för tiden. Synd.

torsdag 2 augusti 2007

Ormens ägg



Bengt Ekerot har hämtat Mephisto på Fårö.

The end of an era.

Vad har detta att göra med modärnism undrar man kanske.
Jo, Bergman gjorde ju faktiskt en äkta modärnistisk film: Ormens ägg 1977.
Den brukar inte omtalas som något av Bergmans större mästerverk. Det kan jag förstå. Vid sidan av hans övriga alster framstår den som opersonlig. Den är en amerikansk-tysk samproduktion, på engelska, med David Carradine i en bärande roll. Kritiken verkar ha varit sval.
Men det är en utmärkt modärnistisk film.

Det är Tyskland 1923 igen. Tokinflation, ett samhälle i fritt fall. Folk försörjer sig med fiffel och prostitution. Som en radda Otto Dix-målningar omsatta i film. Det känns som om man har sett några sådana filmer förut.
David Carradine, arbetslös cirkusartist, och Liv Ullmann, hans brors änka, bor hos och utför lite småjobb åt vetenskapsmannen Dr Vergerus. Först senare får de reda på vad doktorns experiment går ut på. Den förfärande sanningen förebådar det som komma skall 10 år senare.

Det är egentligen bara en scen i filmen som är igenkännbar som en Bergman-scen, ett allvarligt samtal inne i en kyrka. Sen är det raskt tillbaka till Otto Dix igen.

Som sagt, inget av Bergmans mästerverk, men en sevärd film för modärnister med dragning till Tyskland som behöver omväxling från Cabaret.

När Bergman var klar passade Fassbinder på att sno scenografin till sin stundande inspelning av Berlin Alexanderplatz, omtalad i tidigare inlägg. Praktiskt.