söndagen den 27:e maj 2007

Ännu en bok om Ivor Novello



Ja, nu har jag läst en riktig biografi till skillnad från den svårartat akademiska (men bra) essäsamlingen tidigare.
Jag valde den senast utkomna med recensionslovord från tidningar typ The Independent på omslaget, det borde borga för nån sorts kvalité. Ivor Novello - Portrait of a star av Paul Webb.

Det var mycket riktigt en lyckligare upplevelse än den puckade biografin om Conrad Veidt jag tyvärr läste i vår (se tidigare inlägg). Välskriven, lättläst på ett bra sätt, med den där beundransvärda engelska strävan efter att faktiskt underhålla läsaren utan att bli flamsig.
Hans karriär var ganska märklig. Under första världskriget blir han stjärna över en natt som kompositör till den sång som enar hela nationen i melankolisk sammanhållning och längtan efter 'the boys' som, om man har riktig tur, kommer hem igen. Hans mor hade helst sett honom som klassisk kompositör eller dirigent, men i alla fall. På 20-talet blir han, liksom på ett bananskal, filmstjärna i Storbritannien (med sin osannolika skönhet som draghjälp), skriver mondäna salongspjäser som han också deltar i som skådespelare, samt medverkar som sådan i vännen och kollegan Noël Cowards pjäser. På 30-talet och fram till sin död 1951 skriver han musikaler som han också medverkar i. Tydligen är det främst sångerna från dessa som folk kommer ihåg honom för i dagens Storbritannien; hans filmstjärnekarriär verkar i stort sett bortglömd bortsett från The Lodger p g a Hitchcock.

Boken är förstås full av anekdoter. Den roligaste är den om hans misslyckade tid i flygvapnet under första världskriget. Efter ett antal häpnadsväckande haverier tar hans överordnade ett snack med honom och förklarar att han i princip är ett större hot mot de allierade än Luftwaffe. Av nån anledning kommer jag att tänka på Peter Sellers i The Party här.
Den märkligaste är den om hans korta tid som propaganda-artist i Stockholm 1918! Det låter helt bisarrt, men tydligen var det så här: Kriget drog ut på tiden och kom ingen vart. I Storbritannien tänkte man, hm, Sverige är inte med i kriget, men dom skulle kunna bli indragna när som helst. Om dom blir det kommer dom med absolut säkerhet att gå med på Tysklands sida eftersom deras kultur är mycket tyskinfluerad, även populärkulturen. Om vi skickar en artist som representerar den engelska patriotiska hållningen kanske vi lyckas balansera slagsidan och ge svenskarna lite perspektiv på saken. Ergo: vi skickar dit Ivor Novello. Sen tog kriget som tur var slut samma år, och hans musikaliska tokuppdrag inskränkte sig därför till några månader. I Stockholm hann han dock uppmärksamma tecknaren Einar Nermans arbete för diverse kabaréer, vilket ledde till att han fick äran att dekorera väggarna på den nattklubb i London som Novello drev ett tag i mitten på 20-talet! På 30-talet lärde han känna Garbo, och charmade henne genom att försöka tala svenska med henne, baserat på det lilla som han lyckades snappa under månaderna i Stockholm 1918.

Det är helt klart fantasieggande att försöka tänka sig hur han upplevde Stockholm: Vad såg han? Vad gjorde han? Gick han till Fenixpalatset? Förhoppningsvis.

söndagen den 20:e maj 2007

Rundvandring i Ekmans fotspår




Ekman-sällskapet har haft sitt andra möte. Den här gången för att premiär-testa en rundvandring i centrala Stockholm i spåren efter Gösta & Hasse Ekman, deras liv och verk.
Vädret kunde ha varit bättre, det var inte så varmt som det borde vara i maj, det var mulet och blåsigt. Det gjorde inte så mycket. Det var roligt att få se en del av dom miljöer som jag läst om många gånger men haft en oklar uppfattning om var de låg. T ex Feiths konditori, omsjunget i Evert Taubes förvånansvärt modärnistiska Stockholmsmelodi, som visade sig ha legat på Strandvägen.
Gösta sägs spöka i sin gamla loge på Vasateatern. Vi måste ta oss in där och se om det stämmer.
Efter mötet värmde vi oss på café och gjorde upp planer. Vi måste ha picknick i sommar, gärna tillsammans med TOFS, Thor Modéen-sällskapet, då vi ska äta sill, dricka snaps, prata i näsan, och spela resegrammofon. Vi måste fixa en fin logga till vår förening. Vi har redan fått en stödmedlem som sprang på oss på ett kusligt sätt utan för Oscarsteatern. Nästa möte blir den 9 september, och vi ska besöka Graven på Norra begravningsplatsen.

Och så ett tips: hemsidan Thatfoxhuntingman vars upphovsman ofta uppmärksammar modärnistiska prylar. Ett av dom senaste inslagen är en liten bildkavalkad över den käre Gösta. Värt att kolla upp.

onsdagen den 16:e maj 2007

Nightwood av Djuna Barnes




Jag visste inte mycket om den här boken när jag bestämde mig för att läsa den. Jag hade sett bilder på Djuna Barnes, visste att hon hade bott i Paris på 20-talet (didn't they all?) och hade en vag uppfattning om att romanen var nåt slags minor classic med typiska tidsbilder.

Det var inte riktigt fallet.

I själva verket är detta en orättvist bortglömd total-experimentell skröna som utsätter läsaren för oanad ansträngning.
På sätt och vis stämmer det att boken ger en del tidsbilder. Det handlar, om man kan tala om handling, om Robin Vote, en femme fatale som går fram som en slåttermaskin i sin bohemiska vänkrets, och förför, utmattar och förgör de flesta hon kommer i kontakt med. En förbryllad äkta man och försmådda älskarinnor kantar hennes väg. Då och då nämns autentiska platser som Paris, Berlin och Wien, och tjugotalets årtal svischar förbi.

Men detta säger ingenting egentligen, för bokens verkliga huvudperson är dess stil, som inte liknar något jag tidigare läst. Språket vindlar och böljar fram i poetiska associations-sjok som man ibland måste läsa två gånger, långsamt, för att ta till sig. Trots detta känns det sällan sökt eller krystat utan märkligt självklart. Man kommer på sig själv med att tänka: "varför har ingen formulerat det så förut?!" Samtidigt som man förstår varför ingen gjort det.
Jag läste några kapitel av Joyce Odysseus när jag pluggade litteraturvetenskap. Det är hittills det enda jag läst som kommer i närheten av den här bokens komplicerade stil.

På baksidan av det exemplar jag lånade citeras Dylan Thomas:
"One of the three great prose books ever written by a woman."
Han kunde ha slutat efter 'written'.

Jag kanske återkommer till Barnes liv och verk i en senare post.

onsdagen den 9:e maj 2007

Tillbaka till framtiden på Fenix-palatset


Det svunna Fenix-palatset har jag berättat om i en tidigare post. I dess forna lokaler är nu City-konditoriet och City-kyrkan inrymda.

Det verkar dock som att Fenix-palatset kommer att återuppstå för en kväll, och bli sitt modärnistiska jag igen. Närmare bestämt på lördag 12 maj.
Det är Swedish Swing Society som ordnar danskväll i 30-talsanda, Saturday Night Swing Ball, där Canal Street Syncopators spelar och smoking eller swing-svid anbefalles på gästerna.
Entré 120 spänn, eller 100 om man är medlem i Swedish Swing Society. Platserna är begränsade.

Jag kan förmodligen inte gå dit själv p g a tidigare planer, men hoppas att andra som sett ljuset hittar dit.
Eller hittar dit och ser ljuset.

torsdagen den 3:e maj 2007

Spindelnätet av Joseph Roth


Läste just ut kortromanen Spindelnätet av den österikisk-judiske författaren Joseph Roth. Jag tror inte att boken finns översatt till svenska. Jag läste den på engelska under titeln The Spider's Web, eftersom jag försummat att lära mig det tyska språket.
Det var Roths första roman, och den publicerades som följetong i en österrikisk tidning 1923.

Det är en märklig och kuslig bok. En ung man som kommer tillbaka från kriget känner sig alltmer desillusionerad när han inte längre bär uniform, har en nobel uppgift och folk som ser upp till honom, utan reduceras till den harmlösa nolla han var innan. Lösningen på detta blir att börja arbeta för frikårerna och den hemliga polisen. Mannens inkonsekventa antisemitism kopplar naturligt ihop sig med hans spirande konspirationsteorier och personliga hämndlystnad. Snart avrättar han politiska motståndare i skogen (trots att han gillar dem som personer) och stiger i graderna inom sin hemliga högerextrema organisation.
Kort sagt, Roth beskriver här nazismens utveckling samtidigt som den äger rum. Undrar hur han kunde vara så klarsynt så tidigt och nästan övernaturligt förutseende.

Det är det ena. Det andra är bokens språk. Jag tror att jag nån gång hört Roths stil beskrivas som expressionistisk. Det är en svajig term, kan betyda lite vad som helst. Större delen av boken skulle jag säga skildrar huvudpersonen och hans omvärld på ett ganska psykologisk-realistiskt sätt. Men så bryts realismen och ett slags febrig, kaotisk helvetesvärld väller över läsaren som en ångvält:

"His gloating eyes drank in the blood of Europe, his half-dead ears seemed to hear the clash of weapons, the sharp crack of shots, the howling of the mighty, the last groans of the dying, and the overwhelming silence of the dead."
"Greybeards were trampled underfoot in the streets, women hawked their sick bodies, beggars brandished their infirmities, the rich flaunted their wealth, painted young men made their living on the streets, the seedy silhouettes of workers shuffled to work like corpses long buried but sentenced to drag on and on the curse of their earthly working day."
"And Benjamin lived among distorted faces, twisted limbs, hunched backs, backs which had been flogged, clenched fists, smoking pistols, violated mothers, stranded beggars, drunken patriots, foaming beer mugs, clinking spurs, workers who had been fired on, bleeding corpses, desecrated graves, the mass graves of the murdered, exploded safes, iron clubs, trailing sabres, tinkling medals, generals on parade, and the gleam of helmets."

(övers. John Hoare)

Roth dog i exil i Paris 1939. Hans mest kända roman anses vara Radetzky-marschen från 1932.