torsdag 26 april 2007

Första avsnittet


Drullade hem sent en natt i helgen och såg det första avsnittet av Berlin Alexanderplatz med lite för många öl innanför skjortan. Det var kanske dumt. Förmodligen spädde fyllan på den ångestridna och liksom immiga atmosfären som omger huvudpersonen Franz Biberkopf när han lämnar fängelset för att klara sig bäst han kan. Man förstår varför han tvekade. I fängelset var tillvaron i alla fall förhållandevis trygg. Icke så utanför. Det känns som om det är ständig natt när han stöter på diverse människor som är lika desperata, men inte alltid lika hjälplösa, som han själv. Handlingen avbryts då och då av vita skyltar med lakoniska textmeddelanden i frakturstil, som dels påminner om stumfilmen förstås, och dels troligen ska fungera som nåt slags brechtianskt inslag.

Jag funderar på att fortsätta se serien först i höst, men jag får se hur jag gör. I så fall ska jag försöka hålla mig hyfsat nykter för att inte missa för många detaljer.
Fortsättning följer...

onsdag 18 april 2007

Evelyn Waugh-film


Har sett film nu igen.
Fick tillfälle att se Stephen Frys regidebut Bright Young Things som bygger på Evelyn Waughs roman Vile Bodies från 1930. Filmen från 2003 har inte visats på svenska biografer.

Jag har som vanligt inte läst boken, men av allt att döma har manusförfattaren skjutit fram handlingen något i tiden och lagt till en epilog som utspelar sig under kriget, när huvudpersonerna träffas igen. Ett par har problem med att skaka fram pengar för framtida giftermål, men i stor utsträckning handlar filmen om deras vänners och diverse hangarounds vilda festande i brist på bättre hobbies. Bisarra jättemaskerader med t ex inferno-tema (porr-belysning och djävulssvid) avlöser varandra i jätte-mansions där blasé 30-talsbrats driver omkring i jakt på jazzmusik, sprit och kokain medan paparazzis hukar bakom blomkrukorna. Huvudpersonen försörjer sig ett tag som skvaller-krönikör på en tidning, något som han av förklarliga själv måste hålla hemligt för så många som möjligt.
En av bratsen är en förutsägbart underhållande topp-fjolla (tänk en light-version av Anthony Blanche i Brideshead revisited som förmodligen sover i sminket när han inte lallar omkring i oversized pipkrage. Här blir det liksom särskilt uppenbart att det är Evelyn Waugh som skrivit båda romanerna. Jag ska inte säga hur det slutar förstås, men man kan tala om eftertankens kranka blekhet.

Vad tyckte jag? Tja, jag ska erkänna att jag såg filmen utan English for the hearing-impaired och därför förmodligen missade en del mindre plot points. Den var naturligtvis underhållande men kändes samtidigt ganska lättviktig. Ibland fick jag en känsla av att den inte handlade om nåt särskilt (kan bero på nyss nämnda avsaknad av hjälp-text). Stephen Fry verkar dock hysa intresse för den modärnistiska epoken eftersom han ständigt dyker upp i sådana sammanhang: han hade mindre roller i filmer som Cold Comfort Farm och Gosford Park, och icke att förglömma var han ju ständigt Jeeves i Jeeves & Wooster-serien. Det bådar gott för framtiden. Han kanske kommer tillbaka med något nytt modärnistiskt alster.

söndag 15 april 2007

Kris av Karin Boye


Har läst en tung bok igen (se tidigare post). Den här gången Kris av Karin Boye.
Jag har aldrig förstått kulten av Karin Boye som poet. Jag tycker att hennes dikter, åtminstone dom jag läst, är fadda och platta. Hon börjar ofta bra, men lyckas förstöra det på slutet med en formulering som sabbar rytmen och den poetiska stämningen. Som exempel kan man ta en av de mer kända dikterna som börjar: "Ja visst gör det ont när knoppar brister..." Den sista versen lyder:

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.


Den sista raden bryter rytmen, och introducerar det osannolikt opoetiska ordet 'tillit'.
Av dom Boye-dikter jag läst är det alltför många som slutar på samma sätt.

Därför var jag svagt avvaktande när jag hittade romanen Kris för 10 kr på Myrorna, men slog till av nyfikenhet.
Och den var så bra!
Kanske var Boye en dålig poet, men att döma av denna var hon en fantastisk roman-författare.
Huvudpersonen i boken går igenom en personlig kris, då hon förlorar sin gudstro och bejakar sina känslor inför en kvinnlig skolkamrat.
Romanen är intrikat uppbyggd som en blandning mellan hennes dagliga liv med sina realistiskt beskrivna kval, och insprängda dialoger mellan tänkta personer som utifrån sina respektive filosofiska positioner diskuterar hennes 'fall' som en studie i mänsklig 'kemi' om man så vill.
Baksidestexten på pocket-versionen (utgiven på Delfinserien 2000) beskriver den som "Karin Boyes formmässigt mest avancerade roman".
Kan så vara. Jag vet bara att den beskrev livet på ett sätt som jag helt och hållet tog till mig utan att någonsin ha gått igenom någon religiös kris som huvudpersonen. Detta mycket på grund av språket. Jag tycker det är mycket svårt att förklara varför litteratur rör en på det sätt som den ibland kan göra. Jag kan bara rekommendera boken starkt.
Beskrivningen av huvudpersonens förälskelse är ganska vag, svårt att säga om detta berodde på upplevelsen i sig eller på att det skulle ha varit alltför vågat för den tiden att beskriva en persons känslor för någon av sitt eget kön helt matter-of-factly (romanen kom 1934).
Hur som helst har den upprättat min uppfattning om Karin Boye som författare.

fredag 13 april 2007

Majakovskij-kväll på Forum


Den märkliga kulturkällaren Forum på Sigtunagatan har jag inte känt till förut. Nu fick jag tillfälle att besöka den eftersom det arrangerats en tema-kväll om Vladimir Majakovskij i synnerhet och futurismen lite mer i allmänhet, med anledning av en ny Majakovskij-biografi av Bengt Jangfeldt. Fokus låg på den ryska delen av futurismen - den mer kända italienska grenen är naturligtvis lika intressant men mer känslig med tanke på dess kopplingar till fascismen.
Källaren kändes underground rent påtagligt p g a bristen på luft och hettan som snart steg med människomassorna i de trånga lokalerna. Det gjorde inte så mycket - det var en bra föreställning med eminenta skådespelare som gav liv åt ett antal av Majakovskijs dikter och några av hans samtida ryska kollegors. Dessutom fick man tillfälle att lyssna på tidstypisk musik av Edgar Varèse och A V Mossolov (det stånkande stycket Järnverket) samt en närmast övernaturlig sprak-inspelning av Luigi Russolos berömda bullermusik, som lät som en småstadsorkester halvöverröstad av ett sågverk.
Kvällen recenserades mycket träffsäkert av Hanna Höglund i Expressen.

Som avslutning måste jag nog dela med mig av min favorit-Majakovskij-dikt. Here it goes:

Snobbens blus

Ett par svarta byxor ska jag sy mig
av sammeten i min röst.
En gul blus av tre alnar solnedgång.
Som en snobb och Don Juan ska jag glida förstrött
längs världens Nevskij, detta vräkiga stråk.

Låt jorden, den försoffade kärringen, gapa:
"Du våldtar den grönskande våren!"
Jag flinar fräckt åt solen och kastar tillbaka:
"Jag älskar att stå här på asfalten och skorra på r:en!"

Himlen är blå och fri är sikten,
och min älskarinna jorden har dukat upp till festligheter.
Därför ger jag er dessa glada kasperdocksdikter,
spetsiga och nödvändiga som tandpetare!

Ni kvinnor som älskar mitt kött, men även
du flicka som ser på mig som på en broder,
ös era leenden över mig, poeten -
på min snobbiga blus ska jag sy fast dom som blommor!

1914

(övers. Gunnar Harding, Bengt Jangfeldt)

onsdag 11 april 2007

Gösta Ekman-sällskapets andra möte


Mitt första möte. Mycket lyckat. Medlemmarna tittade på en dokumentärfilm inspelad från TV ca 1987, som blivit tillgänglig genom en medlems väns försorg. Förutom det lustiga i antik tv-hallåa-nostalgi var det naturligtvis fantastiskt att få ta del av en dokumentär som man definitivt var för liten och obildad för att uppmärksamma när det begav sig. Tillräckligt många som kom ihåg 30-talet och som kände Gösta Ekman personligen levde fortfarande och kunde berätta.
Efter filmen summerade vi våra intryck, planerade in kommande möten och drog upp strategi för verksamheten. Vi ska förstås poola våra respektive resurser (stash av videofilmer, böcker, minnesbroschyrer, klipp, whatever som täcker ämnet). Födelsedagar ska firas, en Östermalms-baserad vandring ska startas, och eventuellt en liten Ernst Rolf-revy med vattenbalett. Det sista var ju lite utanför ämnet, men vi blev lite upphetsade.

söndag 8 april 2007

Akademisk Ivor Novello-bok



Tillbaka till Ivor Novello. Har just läst färdigt en bok om honom. På Filmhusets bibliotek finns ungefär fem böcker. Jag drog ut en på måfå och lånade. Det visade sig vara inte en biografi utan en väldigt akademisk studie utgiven av British Film Institute, Ivor Novello, Screen Idol av Michael Williams. Redan på första sidan hittade jag ordet 'diskurs' två gånger. Då vet man vad klockan är slagen. Men jag bestämde mig för att läsa vidare ändå.
Det kanske är på sin plats med en kort beskrivning av Novello. Han är nämligen inte så känd här i landet, utan en ganska intern-brittisk företeelse. Walesisk kompositör, dramatiker och skådespelare. Blev först känd under första världskriget för en schlager, Keep The Home Fires Burning, som tydligen blev nåt slags förstavärldskrigs-motsvarighet till We'll Meet Again i Storbritannien, en sång som alla nynnade och kände samhörighet genom. På 20-talet gjorde han sig även ett namn som skådespelare, på teater och film i England, och på film även något lite i Frankrike och USA. Han skrev dessutom pjäser, och framträdde i vännen och kollegan Noël Cowards pjäser om det mondäna livet i Londons komplicerade högrestånds-kretsar.
I många år hade jag läst om honom men hade ingen aning om hur han såg ut, eftersom jag bara hade sett honom i form av Einar Nermans karikatyr. (Nerman arbetade ju som tecknare i London på 20-talet, och dekorerade bl a väggarna på Novellos nattklubb med sina karikatyrer.) Senare såg jag honom på bild, och slogs av hans anmärkningsvärda skönhet, som var av typiskt 20-talssnitt. Naturligtvis hade den en påtaglig betydelse för hans stora fan-base i Storbritannien under stumfilmseran. I januari visade man ju Hitchcocks stumfilmer på Cinemateket, och jag fick då tillfälle att se dom två filmer han medverkade i, The Lodger och Downhill.

För att återgå till boken så handlade den om hur Novellos filmstjärne-persona, samt även privata person, på olika sätt förkroppsligade tidstypiska problem som i hög grad hade med första världskrigets nationaltrauma att göra. Som hörs är det väldigt akademiskt alltihop, men faktiskt intressant, och inte så fruktansvärt svårläst som jag i början hade befarat. Dock ska jag nog ge mig på en mer traditionell biografi nästa gång, jag är inte färdig med Novello än. Kalla mig ytlig.

fredag 6 april 2007

Andlös Stiller-afton


Vad är väl en bal på slottet...mot en nyligen utgrävd stumfilm. Det var en ovanligt stor publik jämfört med andra stumfilmsvisningar på Cinemateket som samlar dom närmast sörjande, vi som fattat grejen. Stämningen var högtidlig, för att inte säga upphetsad, vilket underströks av att det delades ut gratis rödtjut i foajén som på en vernissage. På sätt och vis var det ju det.
Det var mycket riktigt en melodramatisk film, full av den tidiga stumfilmens storslagna gester och pandasmink. De enda av skådespelarna jag kände igen på rak arm var Karin Molander, alltid med i Stillers filmer, och Ernst Eklund som såg ovanligt ung ut.
Matti Bye, pianisten, överträffade sig själv den här gången, och använde inte bara piano utan också ett par märkliga stränginstrument med spröd och mystisk ton.
Längst ner vid duken satt den legendariske Gösta Werner, snart 100, som någon påpekade sannolikt den ende i lokalen som faktiskt levde när filmen hade premiär 1915. Han har skrivit en biografi om Stiller som jag ska läsa vid tillfälle.
Tillfällen som det här ger mig hopp. Vem vet vad som kommer att hittas i ett gammalt hönshus i Spanien nästa gång?

söndag 1 april 2007

Stiller-stumfilm tillbaka från de döda!


Dra ett djupt andetag - ännu en stumfilm har återuppstått, så här i påsktider och allt. Det är Mauritz Stillers film Madame de Thèbes från 1915, anmäld försvunnen, som plötsligt har återfunnits, någorlunda välbehållen, i Frankrike. Som filmarkivets chef säger är det som att hitta ett manus av Strindberg som alla visste fanns men ingen har läst.
Storyn är av allt att döma rafflande, med bortadopterade barn som söker sitt ursprung, mystiska spådamer, bl a.
Tisdag 3 april har filmen nypremiär på Cinemateket. Filmen (det som är kvar av den?) är bara 50 min så det finns tid för en mystisk hyllnings-cocktail efteråt.

Mer 10-tal: Idag (1 april) skriver den retro-intresserade Martin Stugart i sin Stockholms-spalt i DN om det berömda Fenixpalatset som öppnade 1917 på Adolf Fredriks kyrkogata 10. Där satte Ernst Rolf upp sin första revy, och där debuterade Karl Gerhard med sina kuplettsånger. "Publiken på Fenix var till stora delar ett kallhamrat gangsterpack med mer pengar än skrupler." (Stugart)
Om man vill snappa dom modärnistiska vibbarna och känna historiens vingslag ska man bege sig till pingstkyrkans Citykonditori på Adolf Fredriks. Där låg det!